Idag besökte mamma och jag medicinavdelningen på Mariestads sjukhus, eller rättare sagt, vi besökte först Maj-Britt som vakar hos sin make Gustav och sedan vår släkting Torsten. Maj-Britt bor hos sin man i hans sjukrum, personalen har ställt in en säng åt henne där och medan vi satt och fikade hos dem vandrade tankarna tillbaka till alla de gånger mamma bott så där hos pappa när han låg på sjukhus... det nedsläckta takljuset, smålampor riktade mot golvet eller in i hörnen för att inte störa den sovande patienten, diverse tillhörigheter för-varade där de får plats (oftast i plastkassar på stolar eller under anhörigsängen), sängbordet fullt med muggar och mediciner, böcker i en trave någonstans där den inte står i vägen men går att nå från anhörigsängen... när man vakar hos en svårt sjuk människa, någon som står en nära och man inte vill gå ifrån, blir ens värld väldigt liten. Hela ens liv skall plötsligt levas inom de fyra väggar som utgör sjuksalen, ofta ett litet rum som egentligen inte har den plats för två sängar som behövs under de här dagarna, veckorna, månaderna... och den anhörige känner sig alltid i vägen, alltid redo att pressa sig mot väggen eller tillfälligt lämna rummet när personalen behöver sköta sina uppgifter kring sjuksängen. Ibland står den anhörige vid fönstret och tittar ut i en omvärld som tycks fortsätta som om ingenting hade hänt... men inne i sjuksalen är det smärtsamt tyst och stilla, man lyssnar till den sjukes andhämtning och önskar att man fick ta dennes plats bara för att man känner sig så förtvivlat hjälplös och otillräcklig. 

Både mamma och jag vet hur Maj-Britt mår, vad hon känner, tänker och går igenom, och vi vill försöka finnas där för henne så mycket vi klarar själva. Jag pratade med henne om hur viktigt det är att hon äter, att jag vet att hon inte har kontakt med sina kroppssignaler just nu men att de finns där och att hon inte får negligera sina basala behov... men också att jag vet att det är lätt sagt, men oerhört svårt att ta till sig. Man får tunnelseende av att vaka hos en sjuk anhörig - hela ens väsen är så inriktat på den sjuke att man faktiskt tappar bort sig själv eller åtminstone skjuter upp sina egna behov, lägger dem på is. Och man har bara ork för just precis detta att finnas vid den sjukes sida... allt annat tar mer energi än man har. Så jag bad henne om tillstånd att få tala med personalen om saker jag såg, som Maj-Britt inte orkar slåss för... som t.ex. att Gustav har svårt med andningen, men inte får syrgas därför att läkaren inte vill slösa resurser på en döende. Nej, det är inte utsagt, det som sagts är att "doktorn har bestämt så" och att "han blir mycket arg om man bryter mot hans ordi-nationer". Och detta skall man behöva möta i 2000-talets svenska vård! Men doktorn har också sina överordnade, och jag tänker inte låta Maj-Britt sitta där och räkna sin makes kämpande andetag... jag har de krafter hon saknar, och dessutom kontakter som jag kan vända mig till för att få råd hur jag skall göra för att hjälpa de här människorna. När pappa var döende, snålades det inte på resurserna - tvärtom. Han fick precis vad han behövde, vad det än var, just för att de inte behövde tänka på långsiktiga hälsokonsekvenser för honom... Gustav skall ha samma rättigheter, och jag tänker se till att han får dem. Inte bara för hans skull, utan också för Maj-Britt. Hon sitter där ensam i sin lilla värld som består av ett trångt sjukrum och vakar hos sin älskade man...