Söndagskväll

För några dagar sedan fick vi besök av Karin och BM, som hade en ofattbart vacker present med sig till oss - en inflyttningsgåva bekostad av ett flertal av våra vänner och konstnärligt tillverkad av Karins pappa. En trogen modell av vårt hus! 

 

 

 


 

 

Hade tyvärr ingen bättre bild på baksidan...


Mamma och jag blev stumma, och jag brast nästan i gråt... de har alltså förstått hur ont det gjort att "överge" huset och hur mycket vi saknar det, att vi egentligen aldrig hade velat lämna det men att vi har förstått att det var hög tid vi kom till den här lägenheten eftersom vi inte hade klarat av vardagslivet där längre. Tillvaron har blivit så mycket enklare här, och trots att vården av mamma blivit mycket mer tidskrävande får jag gott om tid för mig själv också: för promenaderna med Belle, för virkningen, för läsning och bön m.m. Jag har kunnat börja lyssna på musik igen! Och jag sover gott om nätterna, äter bättre, rör mig mer.

Det enda problemet just nu (bortsett från de allerstädes närvarande ekonomiska dylika) är att jag tyvärr fått tillbaka min mens. För en tid sedan sökte jag hjälp hos min husläkare för de jobbiga vallningarna, som förstås blev ännu jobbigare i värmen, och han skrev ut ett milt östrogenpreparat åt mig som jag ätit sedan dess. Så småningom försvann vallningarna... men i stället satte i förrgår mensen igång, sedan den varit borta i nästan två års tid. Suck! Jag vill verkligen inte ha någon mens, tror faktiskt att jag tycker ännu sämre om det än om vallningarna... så jag skall prata med min läkare igen och höra om man kan sänka dosen till hälften eller något för att slippa ha mens fler gånger. Trodde faktiskt att det var ett avslutat kapitel för min del, och det med lättnad...

Både mamma och jag trivs fortfarande väldigt bra i lägenheten och vi har funnit oss väl till rätta. Grannarna är trevliga, barnen på lekplatsen vill alltid prata när Belle och jag kommer ut ur porten, andra vi möter hälsar så vänligt och växlar några ord. Vi känner oss plötsligt inte längre isolerade och trivs med att vara omgivna av människor som visar intresse men inte tränger sig på. När vi bodde i Otterbäcken träffade jag nästan bara vårdpersonal - nu pratar jag med både barn och vuxna här i området. Och livet handlar - trots att mamma är sjukare och mer hjälpberoende nu - inte längre bara om sjukdom, vård, mediciner o.dyl.

Och med den här underbara modellen av huset behöver vi aldrig känna att vi har lämnat det åt sitt öde - någon kommer att köpa och bebo det (det riktiga huset, alltså), men vi har modellen som påminner oss om livet i Otterbäcken. Det känns fint!