Måndag kväll 

Självuppfyllande profetior är aldrig positiva, bara negativa. Jag menar, om jag förutser att jag skall bli rik... inte blir jag rik! Men byter jag till vinterdäck på hjulen, börjar det snöa. Suck! 

Maria och jag var iväg till kyrkan i Stockholm igår, och när vi passerade Laxå snöade det... men sedan övergick snön i regn, som övergick i ganska hyggligt väder, så jag tänkte inte mer på det. I Västerås och Stockholm var det nästan lite soligt mellan varven, och inte alls särskilt kallt. Miri och Belle fick stanna i förstnämnda stad för att bli väl omhändertagna av Michelle under dagen, medan Maria och jag fortsatte till Stora Essingen och firade mässa - Maria gjorde debut som kyrkvärd, under Ulfs överinseende, medan jag assisterade Krister som altartjänare. Vågar jag säga att det nog var den mest underbara mässa jag någonsin firat?!? Krister var så tydlig i sina rörelser, och uttalade alla böner m.m. sakta och med ett andligt djup som gick rakt in i hjärtat. Jag menar inte att våra andra präster är mindre andliga, det får ingen tro! Men just den här mässan var - trots temat (Alla Helgons Dag/Alla Själars Dag) - ljus, hoppfull och innerligt kärleksfull... det gick t.o.m. lätt att stå på knä, trots att jag som vanligt fick ont överallt i kroppen rent fysiskt. Och jag klarade av alla mina moment utan att glömma mig, vilket kändes väldigt bra. Det är när man "hakar upp sig", när något inte flyter på som det skall, som man stör församlingen i dess andakt... en bra altartjänare märks inte, utan finns bara där och gör det den skall för att vara prästen behjälplig. 

Efter mässan fikade vi och kalasade på Marias goda kakor, som hon bakat dagen till ära. När det bara var Krister, Ulf, Maria och jag kvar satt vi kring ett bord och diskuterade kyrkans framtid, och Krister - vår näste biskop (han vigs i början av maj 2020) - berättade vad han vill åstadkomma för att hjälpa kyrkan växa i sitt främjande av Kristi verk på jorden. Det känns väldigt hoppfullt! Men också de bästa och mest viktiga diskussioner måste ta slut, eller åtminstone paus, och det började så smått att skymma när Maria och jag lämnade Stockholm. Då var trafiken jobbig, men vi kände oss verkligt uppfyllda av mässan och vänskapen med de andra, så det stressade oss inte. Väl i Västerås åt vi middag tillsammans med Michelle och Marie-Ann, innan vi stuvade in Belle och Miri i bilen och fortsatte hemåt. Vi hann bara till Köping, så började det att snöblandat regna, och från där blev vädret bara värre och värre med tilltagande yrsnö och dålig sikt. Jag var också orolig för om bensinen skulle räcka hela vägen hem, men tack och lov gjorde den det... även om det var på håret, för min sista krona gick åt för att tanka. Hemma var marken vit och snön yrde, så det var en stor lättnad att parkera och ta in hundarna och packningen.

Idag är jag väldigt trött, men har i alla fall delat upp 4 kilo färskfoder i portionsbollar om 50 gram styck och fryst in fyra och fyra i platslådor. Det kom att bli en blodig historia, för i tinat skick blöder köttet rejält och blod blandat med smält is rinner ut precis överallt... så jag fick skura golvet, tvätta av skåpen och luckorna under bänken jag stod vid, bänkskivan och redskapen samt digitalvågen o.s.v. När köket inte längre såg ut som att ett styckmord begåtts där, var det dags att vädra ut den otäcka lukten... jag vet inte hur det är med dig, men jag ryser i hela kroppen av blodlukt, den är metallisk på ett sätt som gör mig illamående. Nå, nu har hundarna mat till flera dagar efter pensionsdags, och det känns tryggt. 

Var också en kort sväng bort till Maria för att prata om en bortsprungen katt som en dam vi båda känner berättat om, men i övrigt har jag mest varit hemma och vilat och läst. Funderar på att ta en riktigt varm dusch och sedan krypa till sängs ganska tidigt. Belle och Miri är långt ifrån förtjusta i snön ute och därför blir promenaderna korta... vilket just idag har känts som en lättnad. 

Jag vet, jag vet... jag är inte särskilt spirituell idag. Får blogga mer någon dag när jag är lite piggare i huvudet.