Sen onsdagskväll 

När jag åt min middag i kväll - en sås gjord på köttfärs, gul lök, tomat, grädde, riktigt smör, lite salt, mycket basilika, rätt mycket vitlök och generöst med svartpeppar (en av mina favoritkryddor), i vilken jag kokade ner en handfull gnocchi - och konstaterade att den var väldigt god, kände jag inte glädje utan en smärtsamt tung sorg. Mamma skulle ha älskat den här rätten! Och här satt jag nu och grät för att jag inte längre kunde bjuda mamma på en massa goda maträtter, som jag själv hade "uppfunnit" under tiden jag lagade maten. Aldrig mer skulle jag se hennes ansikte skina upp och höra henne säga att "det var det godaste hon någonsin ätit" (det sa hon alltid när jag lagade mat - hon var helt enkelt underbar att laga mat åt, just för att hon alltid tyckte att det var "det godaste hon någonsin ätit"). Jag kommer att utvecklas som kock, lära mig mer och mer om hur man gör maten riktigt god och nyttig, och mamma får aldrig smaka på resultaten. Tårarna rann nedför kinderna medan jag åt färdigt.

Undra på att jag får så ont i huvudet! Jag menar, spänningshuvudvärk (migränen räknar jag inte längre - den är en del av mitt dagliga liv). Vad jag än tar mig för, och försöker göra med glädje, får jag numera göra bara för mig själv och aldrig mer för henne. Hon är inte här och viker tvätt, sittande i sin rullstol vid soffbordet med tvättkorgen på puffen bredvid sig, medan jag stryker det som behöver strykas. Hon tittar aldrig med glittrande ögon på mig och frågar om det inte är dags för te (det var alltid dags för te). Hon sträcker sig aldrig efter fjärrkontrollen och frågar vad jag vill se på TV... förresten en dum fråga, för vi såg alltid samma ungefär program så länge hon var vaken: "Antiques Road Trip", "En plats på landet", "Gränsbevakarna" och "Cops". Andra program hon gillade var t.ex. "Gold Rush", "Deadliest Catch" och "The Last Frontier"... dessa var inte jag så intresserad av, men hon fick givetvis titta på vad hon ville medan jag donade med hushållsuppgifter. Var det "Poirot" eller "Miss Marple" släppte vi allt annat och följde det med stort intresse - och vi blev alltid tesugna när de drack te i de där filmerna *skrattar*. Och fanns det inget att se på TV, spelade vi spel eller kort, eller så läste jag högt för henne. Det gillade hon! 

Mamma... du fattas mig. Jag kämpar verkligen för att få tillbaka livsglädjen, och tycka att saker är viktiga och roliga, men det är så svårt när inte du är här och peppar mig. Har du sett att jag börjat slå lovar i närheten av hushållsassistenten? Jag försöker samla kraft och vilja att baka kanelbullar... morotskaka... äpplekaka... matbröd... men det hade varit så oändligen mycket mer givande att göra det om jag kunnat bjuda dig på resultatet, medan det fortfarande var varmt och doftade gott.