Torsdag kväll 

Få kristna högtidsdagar innesluter så många olika betydelser som Skärtorsdagen. Praktiskt taget alla kristna samfund - utom Frälsningsarmén och några till, som inte firar nattvard - firar instiftandet av nattvarden. Katoliker firar dessutom invigningen av de heliga oljorna som skall användas under det kommande året, och för oss som är prästvigda innebär det att vi utandas Helig Ande över oljorna (en för oss mycket vacker ritual, som nog ser lite rolig ut från församlingsbänkarna om de inte har fått veta var vi håller på med). Sist, men inte minst, finns inspiration, tröst och stöd i Jesu upplevelse i Gethsemani trädgård där Han fullt ut delar människans sårbarhet och ångest och verkligen lär sig hur svårt och skrämmande livet kan vara för oss. Aldrig står Han oss närmare känslomässigt än i den stunden... och det är därifrån Han går, genom tortyr och orättvis rättegång till förnedrande avrättning och smärtsam död för att kunna övervinna Döden inte bara för sig själv utan för oss alla! Så det finns något för alla att hämta ur Skärtorsdagens inre, och man behöver inte ens vara kristen för att kunna tanka kraft och stöd ur denna dag. Ta för dig! Den här dagen är till för alla och envar, oavsett vem du är, varifrån du än kommer och vart du än går.

Normalt brukar jag åka till Stockholm den här dagen varje år för att delta i mässan i vår domkyrka på Stora Essingen. I år kunde jag dock inte resa - bilen fungerar inte, jag har inte råd med bensinen, omständigheterna talade emot att jag reste... och när mamma kom hem från dialysen förstod jag varför Gud ville hålla mig hemma. Hon var illamående och mycket medtagen, ville inte äta och ville inte ta vare sig mediciner eller insulin, så jag fick bädda ner henne och hoppas att det "bara" handlar om trötthet. Det har varit en jobbig dag för henne - inte bara har hon genomgått sin vanliga dialys, utan hon har dessutom fått sina fötter omsedda av fotsårsspecialister och blivit undersökt av en kärlkirurg eftersom nekroserna nu inte längre håller sig till tårna utan har börjat krypa upp på själva foten (på vänster fot). Undra på att hon är trött! 

Lyckligtvis hade sjukhussängen - som arbetsterapeuten beställde i förra veckan på uppdrag av hemtjänsten - anlänt på morgonen, och med den en specialmadrass som skall förhindra uppkomsten av liggsår. Killarna som kom med sängen monterade den och visade hur den fungerar, men madrassen fick jag sätta ihop själv... det var lite klurigt, men gick bra. Så när mamma kom hem och behövde lägga sig, var sängen bäddad och klar för henne... och hon sa att den var väldigt bekväm. 

Några timmar senare kom hon upp, satt och fikade med mig medan vi tittade på "Antiques Road Trip"... men så ville hon bli nerbäddad igen, och nu för natten. När hemtjänstdamerna kom tog de hand om hennes fötter och ben (hon har benen lindade varje dag för att undvika vätska i dem) och fick henne faktiskt att ta sina mediciner. Någon mat lyckades dock varken de eller jag få henne att äta... men vi skippade insulinet, så klarar hon sig bra till i morgon. Hoppas att hon är betydligt piggare då! Tyvärr är det ingen dagvård i morgon, vilket gjorde mamma ledsen att höra... men jag skall försöka engagera henne här hemma i stället: hon kan få hjälpa mig att baka, vi kan spela ett spel och fika, kanske ta en promenad om vädret är fint.

Nu sitter jag här och dricker te, tänker tillbaka på dagen och njuter av att det doftar LKK i hela bostaden. På dagen putsade jag rökelsekaret så fint jag kunde och sedan tände jag ett kol i det, la på rejält med rökelsekorn och berökte alla rummen. Det var mitt sätt att koppla ihop mig med alla mina vänner i kyrkan, inte minst de som befann sig i domkyrkan... doften påminner mig om att vi i våra hjärtan och böner aldrig är ifrån varandra, även om det fysiska avståndet är stort. 

I övrigt har jag tvättat lite grand, och diskat, men annars mest suttit och pratat med Gud. Samt gosat med djuren, förstås.