Lördag eftermiddag 

Jag går alltid och funderar på minst en sak, ofta flera... och idag grunnar jag på något märkligt som jag upptäckt hos mig själv på sistone. Jag har ändrat smak i så mycket; mer än jag trodde när jag började söka rätt på vem jag egentligen är. Och det får mig att undra vem jag har varit i alla dessa år, som nu plötsligt inte stämmer, när t.o.m. min smak blivit annorlunda? 

Det gäller inte bara det ätliga, även om det var det första jag la märke till... att jag inte längre längtar efter sådant som bröd, snacks, pasta och pizza, korv och potatis i olika former. I stället har jag börjat gilla thai och olika slags sallader (både varma och kalla) samt fil och yoghurt. Okej, den här nya vurmen för rent kött och resten grönsaker kan hänga ihop med min diabetes... men att man behöver äta något betyder ju inte automatiskt att man föredrar det framför mer onyttig mat? Smakmässigt, menar jag. Större delen av mitt liv som diabetiker har jag tvärtom känt mig trotsig, ledsen och arg (ibland på mig själv och ibland på diabetesen) för att jag velat ha en  masssa saker som inte varit bra för mig. Och trots att jag ibland ersatt kolhydraterna med en sås - nota bene, helt nya smaker där också! Inte alls de jag brukade gilla! - håller sig blodsockret bra. Faktiskt har jag bättre värden än någonsin förr och ligger bara 1-2 över det värde en ickediabetiker har! Vad beror det på? Kanske skall jag inte fundera så mycket på varför jag ändrat smak utan bara vara tacksam för att jag nu inte bara gillar utan rentav föredrar att äta sådan mat som är bra för mig...

Men den här förändrade smaken handlar som sagt inte bara om det man äter och dricker, utan även kläder, skor och inredning. Innan jag reste till Västerås köpte jag i princip bara mjukisbyxor och t-shirts; enkla, bekväma vardagsplagg som alla gick i blått, grått, svart eller vitt. När jag gick i klädesbutiker med Michelle och Marie-Ann upptäckte jag plötsligt att jag tittade på helt andra kläder: chockrosa, blommiga byxor, t.ex. Blusar med mönster. Koftor och tröjor med olika slags kragar. Gudrun Sjödén har jag alltid gillat, men aldrig kunnat köpa (hennes kläder är för dyra), men nu börjar jag fastna för afrikanska och arabiska kläder med starka färger och lika iögonfallande mönster! Vilket gör att mina jackor och skor plötsligt inte alls passar till de plagg jag hittills har unnat mig. Vad är det med mig?!? Ytterligare en detalj vad gäller kläder, förresten: jag har alltid föredragit bylsiga kläder som inte sitter åt, men nu väljer jag ofta plagg som sitter om inte tajt så åtminstone kroppsnära. Om någon såg mig som jag ser ut idag, när jag sitter här och skriver, skulle de tro att jag just kommit in från ett tufft träningspass... inte för att jag är svettig, för det är jag inte, utan för att jag bär den typen av slimmade, moderna träningskläder i svart med chockrosa detaljer. Alltså, det här med rosa är som att ha drabbats av någon sjukdom... jag brukade avsky rosa i alla nyanser, men nu har jag faktiskt över tio plagg i garderoben som är rosa! Jag tror inte mina ögon när jag ser mig själv i spegeln.

Så min fundering är som sagt: om det här är jag idag, vem var jag då förut?!? Jag menar, att jag har hittat mig själv och blivit starkare som person, lärt mig sätta gränser och värna mina behov m.m. borde ju faktiskt inte påverka min normala smak för saker och ting. Det är ju inte på det planet jag har jobbat med att förändras, menar jag. Och även om andra har styrt mitt liv har de inte styrt min smak... jag har inte gått efter vad andra sagt att jag passar i, även om jag förstås genom åren mest burit sådant som jag - med tacksamhet, skall betonas! - fått ("ärva").

Innan sommarens olika äventyr stod TV:n på hela kvällarna och jag zappade mellan kanalerna för att hitta något intressant att titta på. Det hade förstås den fördelen att jag såg en hel del program som jag annars inte hade vetat om skulle sändas. Men nu... nu tittar jag på TV kanske två gånger i veckan, och då bara på de program jag vill se. Hittar jag ingenting lärorikt, vetenskapligt eller kulturellt, stänger jag av igen. Det är samma sak med Internet; jag använder Internetbanken, bloggar, pratar med folk på FB en stund och läser nyheterna... men jag surfar inte annat än för att inhämta information jag behöver just då. 

Dagarna har blivit längre nu när jag stiger upp samma tid varje morgon (senast 09.30, oftast 09.00) och går till sängs samma tid (22 till 22.30). Men de blir också längre därför att jag inte gör saker utan att tänka på dem längre... jag är närvarande på ett helt annat sätt än förut. Med andra ord: jag har slutat fördriva tiden utan använder den medvetet till olika saker - även när det gäller sådant som man skulle kunna kalla just "tidsfördriv" som t.ex. att spela ett spel, läsa, virka eller leka med djuren. Apropå det måste jag skaffa nya leksaker till dem, för i och med att jag möblerade om i vardagsrummet fick en hel del gamla, trasiga och unket luktande tingestar skatta åt förgängelsen. Vill köpa en godisorm till Belle och Miri (det är en stor plastorm som man gömmer små godisar i underifrån, i en smal skåra utmed hela ormkroppen, och sedan får hundarna jobba för att få ut de där godbitarna) när jag får råd... Michelle har en sådan och Belle älskade den! Robin behöver myntaleksaker, men dem brukar jag köpa av Södertälje katthem för de gör så fina saker... får ordna den här saken vid nästa pension, för nu är jag praktiskt taget totalpank igen. Å andra sidan är alla räkningar betalade och jag har handlat i stort sett allt (beror förstås hur snabbt saker och ting tar slut, men jag har försökt tänka långsiktigt) vad jag behöver både till mig och djuren. Så det gör inte så mycket att vara pank... jag behöver inte ligga vaken om nätterna och ha ångest över mitt tomma bankkonto, menar jag.

Psykiskt sett mår jag nog bättre än någonsin förut i mitt liv, antagligen för att jag nu är den som har kontrollen över vad som händer mig. Det har jag aldrig haft förut, det har alltid varit någon annan som styrt mitt öde och jag har bara haft att foga mig. Kanske är det därför jag nu är lite extra vaksam och inte viker en tum för försök till övertalning? Än mindre accepterar jag försök att manipulera mig, oavsett varför. Å andra sidan borde det komma som en positiv förändring för andra, eftersom de numera vet att jag har tänkt igenom saken innan jag har bestämt mig - ett ja är verkligen ett ja, och ett nej är och förblir ett nej. 

När jag nu skriver det här, slår det mig att det kanske var därför jag sprang hos grannarna titt som tätt förut. För att jag - liksom pappa, men av andra orsaker - inte kände det som att jag fanns om jag inte var tillsammans med andra. Som man brukar säga om barn: jag kunde inte roa mig själv. För om man inte vet vem man är, vilka behov man har, vad man tycker om och ogillar o.s.v. så är man ju egentligen inte en egen individ utan mest ett tomt skal för andra att fylla med vad de vill och behöver. Nu, när jag fyller mig själv och vet vem jag är, behöver jag inte ha människor omkring mig utan sysselsätter mig alldeles utmärkt på egen hand. Förr älskade jag också att vara ensam, precis som nu - men då handlade det om att få vila ifrån allt och alla: slippa ljud, slippa prat, slippa tänka. Nu är jag ensam men högst aktiv och gör en massa saker - på mitt sätt och i min takt. Det är en enorm skillnad, när jag tänker efter. Och det förklarar också varför jag förut föll för tjatet att komma på fika och middagar, följa med på allt möjligt, göra tusen saker åt andra mest hela tiden... medan jag nu helst vill vara ifred och syssla med mitt. Jag har inte bara erövrat mig själv, utan min tid också.

Nu är det middagsdags för oss allihopa.


Skrivet senare samma kväll:

Vädret har blivit bättre - idag har vi haft solsken, så promenaderna med hundarna har varit långa och sköna. Passar mig perfekt! 

Så skall jag berätta att jag faktiskt hittade en thai-buffé i Skövde igår och lät mig väl smaka av just det jag längtat så mycket efter: äggnudlar, friterad kyckling, wokad biff med svamp, wokade grönsaker och sötsur sås. Mmm! Och så på det en kopp kaffe för att pigga upp skallen... när man går från butik till butik och handlar det man har på sin inre shoppinglista krävs koncentration, och det är svårt nog även utan att vara omgiven av folkvimmel och en massa ljud man inte valt själv. Så när jag hade klarat av "måstena" (en köksdigitalvåg, ett par byxor - hade bara det par jag bar, så det började krisa på den fronten - och mat till djuren och mig) krävdes det både lunch och fika för att klarna i knoppen igen. Var faktiskt och letade efter en sådan där godisorm också, men oj, så dyr den var! Det får bli en annan månad, helt enkelt. Kunde inte låta bli att kika in på Kyrkornas Second Hand i Mariestad också, på vägen hem, för att leta efter en kryddhylla... någon sådan fann jag dock inte, men i stället unnade jag mig ett s.k. plånboksfodral till min mobiltelefon för 25 kronor och det känns som en investering, eftersom Robin brukar putta ner den från bordet och kliva på den. Han tycker nog lika illa om telefoner som jag gör - hihi! Skillnaden är att han inte behöver köpa en ny om den här skulle gå sönder... 

Thai igår, kebabsallad idag... jodå, mitt diabetesteam har inget att klaga på. Och jag blir mätt fortare än förut, troligen för att jag inte längre tröstäter. 

Har avstått från att virka rätt länge nu, och handen mår bra igen så i kväll skall jag göra en djupdykning bland mina bomullsgarner. Måste fixa mer vitt och ljusgrått också, för jag håller på med en beställning som jag vill ha klar och kunna skicka iväg. Hon skall inte behöva vänta längre än nödvändigt!