Natten mellan torsdag och fredag 

Det finns stunder som är mer värdefulla än andra. Som när man sitter uppkrupen i soffan med Belle liggande i sitt knä, masserar och smeker och kliar henne överallt och hon slappnar av totalt, halvsluter sina stora mörka uttrycksfulla ögon, öppnar munnen lite grand och bara ligger där och ser på mig... och trots att ingen av oss talar, vet vi båda hur innerligt mycket vi älskar varandra. Jag önskar att jag kunde spara den där stunden och alltid ha den att ta fram, betrakta, känna om igen, när jag behöver det. Men Belle markerade till sist att hon hade fått nog, gled ur min famn och ner på golvet för att tassa ut i köket och knapra torrisar en stund. När hon kom tillbaka ålade hon in under soffan och började med sin favoritlek - att ligga på rygg där under och krafsa med framtassarna i soffans botten. Gärna precis under där jag sitter. Jag tror att det roar henne att känna motståndet i tassarna av min tyngd i soffan... 

På måndag, om tre dagar, fyller Belle nio år. Hon har varit hos mig sedan sommaren 2013, då hon fyllde tre. Kan det verkligen stämma att jag har fått leva med henne i sex år?!? Har hon inte funnits längre i mitt liv?!? Hon betyder bortom ord mycket för mig... hon är min dagliga drivkraft, min glädje och mitt ljus i tillvaron. Precis som var och en av mina älskade katter har varit genom åren. Som Robin är nu. Nej då, mitt liv med Bellen skymmer inte mitt liv med Robin. Älskar inte en mamma alla sina barn?!? Var och en av dem är oändligt viktig, faktiskt det allra viktigaste och mest centrala i hela ens liv... jag fick aldrig mänskliga barn, vilket jag har tolkat som Guds vilja, men jag har fått och värnat och älskat många små fyrfota barn och var och en av dem har varit mitt mest älskade. Det var och förblir hjärtat i det hela: var och en av dem skall alltid, alltid vara övertygad om att just han eller hon är den jag älskar mest. Och alla har rätt. 

Robin har mer spring i benen, mer bubbel i kroppen, än Belle... så de där stillsamt gosiga stunderna blir kortare med honom. Det gör dem inte ett dugg mindre värdefulla. Det är ögonblicken, bokstavligen, som betyder allt. Den där plötsliga stunden då våra blickar möts och fastnar i varandra. Då vi helt utan ord berättar hur mycket vi älskar varandra.