Söndagskväll 


Det här får nog rubriceras som "drömmarnas dag"... 

Natten till idag drömde jag (i sömnen, alltså) att jag arbetade på en institution där vi i hemmalik miljö skulle träna AI-robotar att agera på ett mänskligt sätt. Jag hade hand om en robot som på alla sätt rent fysiskt såg ut att vara en välbyggd och snygg kille i trettioårsåldern (lite som Barbies Ken, om ni förstår, fast i mänsklig storlek), och övningen kallades "svärmor är på väg hit" *skrattar* Nu i vaket tillstånd låter det förstås vansinnigt - vad skall en robot med den kunskapen?!? Men jag tog min uppgift på största allvar och försökte få honom att bete sig som en människa skulle ha reagerat inför beskedet att hans svärmor var på väg och att hans hem var rejält stökigt... det gick dock inget bra, för andra AI-robotar (med kvinnligt utseende) la sig hela tiden i och betedde sig som om de var svartsjuka. Till sist sa jag till mina kollegor att jag skulle ta med mig "min" robot hem för att öva vidare där i stället... men det gjorde de "kvinnliga" robotarna vansinniga. Ärligt talat, ibland begriper jag inte hur min egen hjärna fungerar som skapar sådana här drömmar...!

När jag kommit ur sängen och gjort mig i ordning, gick jag över till Maria och lämnade Belle. Så körde jag till Hova och parkerade vid ICA, och precis i samma veva kom Carina och Ingo, så det var bara att klättra in i baksätet på deras bil. Resan till Stockholm gick smidigt, vi hade flyt hela vägen och kom fram i god tid för Carina att byta om  - hon skulle tjäna i koret, medan jag för ovanlighets skull (har bara hänt en enda gång tidigare) hade bestämt mig för att sitta i församlingen. Biskop Evert, som var dagens celebrant, undrade förstås varför, så jag förklarade att jag nyligen fått diverse jobbiga besked från vården och behövde samla mig. 

Men det fanns faktiskt en orsak till, som jag inte ville prata om före mässan... Carina har nämligen nyligen blivit vigd till diakon och skall nu träna till präst, och det är jag som har fått i uppdrag att utbilda henne. Tyvärr är jag ju rätt ringrostig, eftersom jag inte har kunnat celebrera en mässa på flera år... så jag ville använda dagens mässtillfälle åt att "mima" mig igenom momenten medan jag studerade hur Evert gjorde framme vid altaret. Och det kunde jag inte göra om jag hade uppgifter i koret att tänka på. Till min glädje upptäckte jag att jag hängde med riktigt bra - faktiskt öppnade jag inte min liturgi en enda gång, utan mindes nästan alltihop helt utantill! *glad* 

Efter mässan samlades vi som vanligt till fika, och då passade jag på att be om ett samtal med Evert som vi genomförde i sakristian. Där berättade jag om mina tankar och funderingar kring detta att utbilda Carina när jag själv inte är direkt varm i kläderna, och vi bestämde att Krister skall komma hit ner till Gullspång en gång och träna med oss, och sedan skall vi öva tillsammans, Carina och jag, samtidigt som jag genomför de samtal (fråge-och-svarstunder) som handledaren och prästkandidaten brukar ha längs med vägen, s.a.s. Dessutom skall vi komma till Stockholm fler gånger, helst en gång i månaden, för att öva vid det stora altaret (mitt är ju så litet, det är inrymt i en sekretär) och med tillgång till altartjänare. Och det var här Evert släppte "bomben": han vill viga Carina till präst redan i september, innan han går i pension som biskop! Det kom lite som en chock att vi har så lite tid på oss... men samtidigt förstår jag hans inställning, och jag är säker på att Carina kommer att klara av det för hon utförde sin roll som diakon alldeles utmärkt under dagens mässa, trots att hon inte var beredd på att agera som annat än altartjänare. Jag hade ju förstås redan klurat ut att Evert skulle låta Carina ta på sig diakonuppgifter idag, men själv hade hon inte alls tänkt i de banorna... hihi! Å andra sidan borde jag inte vara förvånad, eller så kanske jag skulle ha "varnat" henne... jag menar, jag vet ju av egen erfarenhet att man totalt oväntat kan bli tilldelad en uppgift man aldrig gjort förut. Våra biskopar tror på oss och uppmuntrar oss ständigt att vidga våra gränser... jag hade inte varit altartjänare i mer än två månader (det var 1997) när jag en morgon steg innanför kyrkporten och möttes av biskop Sten-Bertils ord: "Och här kommer min stavbärare!" Jag såg nog rätt chockad ut, eftersom jag inte ens hunnit lära mig altartjänarens uppgifter särskilt väl... men det gick alldeles utmärkt, och faktum är att just stavbärare har förblivit en av mina favorituppgifter i koret.

Okej, nu hade jag alltså fått veta att jag på ynka fyra månader skall lära upp Carina till präst... och sedan serverar mig Carina själv nästa "bomb": hon vill bygga upp ett kapell (helst i Mariestad) och schemalägga en mässa i månaden - varannan med henne som celebrant, varannan med mig. Puh! Jag som, som sagt, inte celebrerat en mässa på flera år... fast å andra sidan, varför skulle inte detta kunna fungera? 

När resten av kyrkobesökarna hade lämnat oss, började Krister att undervisa Carina om prästdräktens detaljer, både hantverksmässigt och historiskt. Jag satt bredvid och ömsom deltog med egna reflektioner, ömsom lärde mig sådant jag inte kände till förut... det var mycket givande, och vi blev sittande så i flera timmar innan stackars Ingo nästan hade somnat på en stol i närheten. Först vid 16-tiden lämnade vi Stockholm och körde non stop till Laxå, där vi stannade och åt en välbehövlig middag. Efter det fortsatte vi till Hova, där jag tackade för en underbar dag och klättrade över i min bil för att köra hem. Då kände jag mig fortfarande pigg, men när jag hade hämtat Belle och vi kommit hem sjönk jag ner här i soffan och kände hur oerhört trött jag var. Vilken dag! Omtumlande, innehållsrik och alldeles underbar...


PS. Kanske skall tillägga att jag är mycket, mycket tveksam till AI-teknologi. Gillar inte alls tanken på datorer som blir nästanmänniskor... DS.