Sen tisdagskväll 




Har du någonsin vaknat av att du gapskrattar? Inte jag heller... förrän idag. Tyvärr kan jag inte berätta varför min dröm var så rolig - det måste man känna till exakt vad varje kortjänare gör under en  katolsk mässa för att begripa, eftersom diverse tokigheter framme vid altaret var vad drömmen handlade om. Men så jag skrattade! Det kom från mitt innersta djup, tror jag, och fick mig att må väldigt bra *'ler stort*. Dessutom fick det mig att minnas en händelse från när jag var alldeles ny som kortjänare, d.v.s. på nittiotalet... det var en mässa vi firade i Danmark, på en av kyrkans "sommarskolor" (kanske inte så mycket "skola" egentligen; mer att vi nordbor möttes för att fira en massa underbara gudstjänster, lyssna till  olika föredrag och umgås under avkopplade former). Det minnesvärda för min del var att i den mässa jag nu tänker på deltog sex biskopar, fjorton präster och många andra kortjänare... och alla, jag betonar ALLA, gjorde små fel! För mig som rookie i gänget var det en mycket trösterik och viktig upplevelse, för den lärde mig dels att det inte gjorde något om jag också begick misstag - och dels att man aldrig någonsin skall inbilla sig att man är fullärd.

När jag nu minns mer av just den "sommarskolan" kommer jag också ihåg en annan läxa, som dock serverades några andra kortjänare: att man aldrig skall dra förhastade slutsatser utan ta reda på fakta innan man säger något. Deltagarna bodde i olika små hus, och varje hus hade hand om köksuppgifterna en dag... men när "vårt" hus skulle diska m.m. efter lunchen, blev jag tillsagd av biskoparna att i stället stå i skrudkammaren och stryka korkläderna åt alla som deltog i kortjänsten. Detta visste inte mina "rumskamrater" om, så jag fick kritik för att jag hade smitit ifrån mina plikter i köket... men om det är något jag har lärt mig av klostertraditionen så är det att lyda mina överordnade och att ta emot kritik utan att gå i försvar. Gud låter allt uppenbaras när det är dags! Och det skedde redan samma dag, någon timme efter kökstjänsten, då alla samlades för att klä om till nästa gudstjänst och fann alla sina kläder strukna och upphängda, redo för användning. Ja, jag fick ursäkter av de som hade kritiserat mig... men det kändes faktiskt inte viktigt för mig - det viktiga var att jag hade fullgjort det mina överordnade hade ålagt mig, och gjort det bra, dessutom. Kanske är det därifrån jag har fått kärleken till att stryka? Det har kommit att bli en meditativ handling för mig, en stunds stillhet då jag får vara ensam med Gud. För folk brukar i regel inte flockas kring den som stryker kläder och annat linne - hihi!

Nå, åter till nuläget.

Den här veckan, som ligger ungefär mitt i den s.k. Stora fastan, har jag dragit mig tillbaka från omvärlden för att dels umgås med Gud, dels förbereda mig för passionsmysteriet under Stilla Veckan (påskveckan) och dels ta hand om mig själv mer än jag brukar. 

Bakgrunden till det sistnämnda har att göra med något som skrämde mig genom att det skrämde någon annan. I fredags träffade jag nämligen min husläkare och fick veta att han är så rädd för min kaotiska diabetes att han för några veckor sedan, då jag missade ett möte med honom p.g.a. att jag hade skrivit fel i kalendern, faktiskt hade varit på väg att skicka polisen hem till mig eftersom han befarade att jag låg död i bostaden! "Du kan få en hjärtinfarkt eller en stroke när som helst om vi inte får ordning på ditt blodsocker" sa han med djupaste allvar där han satt och höll mina händer i sina. "Och det var vad jag trodde hade hänt. Jag blev mycket, mycket rädd". Hans ord har ekat inom mig sedan dess, för hur ofta uttrycker en läkare att han är rädd? De kan prata om allvar, risker, att de är bekymrade o.s.v.... men rädd? Hans rädsla skrämde mig också, och det med rätta - för jag har svårt att inse i hjärtat vad huvudet redan känner till, nämligen hur farlig en obehandlad diabetes är. 

Dessutom berättade han för mig att han har stenkoll på hur ofta jag tar ut mediciner från apoteket och hur länge de borde räcka, vilket gör att han också har stenkoll på om jag slarvar med dem... och så förklarade han att många symptom jag lider av, men inte har reflekterat så mycket över, hör ihop med min diabetes. T.ex. att jag är så trött och ändå har sömnsvårigheter, och att jag blivit tilltagande glömsk under det senaste halvåret. Nu fick det vara nog, betonade han till sist: jag måste sluta ha så mycket för mig och i stället se min diabetesbehandling som mitt "heltidsegagemang". Detta sedan jag berättat hur de senaste veckorna varit, rent faktiskt: att jag inte varit hemma särskilt mycket, att jag engagerat mig i Hyresgästföreningen och börjat utbilda mig för att agera som husombud här i bostadsområdet, att jag tillsammans med andra boende tagit itu med att rätta till olika problem (t.ex. uppdaterad köksinredning i flertalet lägenheter, fläktar, tvättstugan, källaren och lekplatsen), att jag mist både en älskad katt och flera nära och kära o.s.v... "Allt det där är nog viktigt, det också" sa han "men det gör det bara ännu mer akut att du koncentrerar dig på diabetesbehandlingen".

Så nu har jag fått ringa återbud till flera kurser i Hyresgästföreningens regi och uttrycka förhoppningen att jag skall kunna gå någon av dem i höst i stället, och jag har avbokat mycket annat som jag hade påtagit mig... kvar är nu en begravning, klerikala synoden efter Skärtorsdagsmässan i Stockholm samt församlingens årsmöte i Västerås. 

Begravningen gäller en mycket god vän till mig, som jag visserligen kände till var allvarligt sjuk men som ändå dog överraskande för en kort tid sedan. Det kom som en chock - man kan nog aldrig vara förberedd, hur väl man än känt till något, tror jag. Jag var ju absolut inte beredd när mamma dog! Och Mikaels död kom också som ett slag i magen, lika mycket som Berits. 



Skrivet senare samma natt:

En av de saker som jag har allra svårast att tackla är när jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv, och skjuta annat åt sidan för en begränsad tid - och så dyker det upp något där jag förväntas engagera mig. I morgon eftermiddag vill en kvinna träffa oss aktiva här i området för att planera en studiecirkel, och jag har pratat med de andra om fika och fikabröd m.m. samt varit med om att bestämma var mötet skall äga rum. Tack och lov inte hos mig, utan hos Maria. Men själva datumet bestämdes utan att jag var med, och nu blir det som sagt i morgon... men jag har ju lovat mig själv att inte delta i något denna vecka! Inte träffa någon, inte gå någonstans, inte göra någonting utåtriktat, utan bara ta hand om mig själv och mina djur. Så hur gör jag nu?!? Går jag på mötet eller inte? Mitt hjärta är tudelat, för jag vill inte svika de andra som skall vara med i studiecirkeln - men jag vill inte heller svika mig själv. 

Ibland tänker jag att det här är mitt mest centrala relationsproblem... den ständiga avvägningen mellan andras behov och mina egna. 

Ironiskt nog sände en kär vän mig en väldigt viktig text just idag (alltså tisdag - eftersom jag fortfarande är vaken känns det inte som onsdag än). Hon hade fått den på ett föredrag som behandlade precis detta dilemma, och jag har tänkt göra övningen när jag har bloggat klart. Så här ser den ut:








Det här stämmer ju dessutom med vad kuratorn försökte lära mig: att se mig själv som lika viktig som andra. Att mina behov också måste få plats, att de inte får bli sekunda i en sådan omfattning att jag skadar mig själv. Och faktum är ju att jag skadar mig själv just nu, eftersom jag inte sköter min diabetes och sliter för hårt på min kropp. Gör massor av saker för andras skull, men nästan aldrig något för min egen. Och nota bene: jag gör det för att det är roligt, för att jag gläds av att glädja andra! Det är också viktigt, sett ur min synvinkel: det är egoismen som förstör och river ned i relationer, samhället, världen, och jag vill inte vara en del av denna egoism. Men samtidigt ligger det ju sanning i att man inte kan finnas till för andra om man kör slut på sig själv. 

Mitt i allt detta sitter jag fast, oförmögen att hitta balansen. Var lägger jag ribban för mina krafter och min tid? Hur väger jag mellan andras behov och mina egna? Hittills har min lösning varit att då och då dra mig tillbaka och stänga av alla intryck utifrån (vilket också innebär andras behov)... men egentligen vill jag ju hitta ett mer integrerande sätt, där varje dag kan rymma bägge delar. Jag vet bara inte hur man gör. Var ligger den där magiska punkten där man är fullt ut empatisk och medmänsklig, samtidigt som man hushållar med sig själv och undviker att skada sig? Det ligger något mycket viktigt i uttrycket att man fullbordar sig själv genom att leva för andra... att det är ett slags allmän kallelse varenda människa är född till. För att vi är flockdjur, och lever i samhällen där vi skall ta hand om varandra. I ett kloster finns också tanken att om jag tar hand om var och en av de andra, kommer var och en av dem att ta hand om mig. Men så fungerar det inte ute i världen, tyvärr. Där är obalansen tydlig och mycket svår att komma tillrätta med... och det gör mig ledsen, får mig att känna en ännu starkare drift att väga över den goda vågskålen med mina gärningar och min omsorg om andra. Men det beror förstås på att de som går i kloster skriver under ett slags kontrakt, ordensregeln, som i detalj avgör hur man skall agera. Det finns faktiskt ett slags "samhällskontrakt" i världen också... en tyst, socialt baserad överenskommelse om att i ett samhälle hjälper vi varandra och de starka bär de svaga. Det är ju t.ex. därför vi betalar skatt för att sådant som sjukvård, skola, omsorg, vägar m.m. skall fungera. Men de starka ställer inte alltid upp på detta kontakt, utan vill använda sin styrka åt att själva njuta av livet. Tappade vi bort något någonstans på vägen? Var övergick 1980-talets anda av "självförverkligande" över i fullt utblommad egoism? 

Eller är dilemmat med balansen så svårt att folk ger upp och väljer antingen eller? Vilket då delar upp samhället i en grupp som alltid tar hand om andra och en grupp som bara bryr sig om sig själva. Där de svaga känner sig övergivna och de starka anser sig utnyttjade. Det hela är smärtsamt sorgligt, och jag är definitivt inte förmögen att se någon lösning på problemet.