Fredag eftermiddag 

Det är bara februari, jag vet... men idag skiner solen från en mestadels blå himmel och fåglarna sjunger! 

Belle och jag tog givetvis chansen att gå en extra lång promenad, ordentligt påklädda (för kallt är det fortfarande, solen värmer inte än) - och när vi började närma oss Skärva (som vårt bostadsområde kallas) igen slank vi in på Amnegårdens café för att fika och vila en stund. Det verkade som om halva Gullspång hade samlats där idag... förutom Alex och Daniel träffade jag Maria, Margareta och en hel del folk från hemtjänsten, dagvården och Björkskär samt patienter jag lärt känna genom mamma. Givetvis tog det hårt på rösten, så nu väser jag mest bara... men å, så trevligt det var att komma ut lite bland folk efter att ha stannat hemma i nästan en vecka för att inte smitta någon med den här förkylningen! Fast Margareta betraktade mig forskande och sa att jag såg så sorgsen ut på ögonen, och det stämmer förstås. Hon frågade också hur jag har det, och jag sa som det är att jag tar varje stund för sig.

Igår träffade jag min fine läkare Javier, som gav mig en kram och sa att "du vet väl att jag alltid finns här, om du mår dåligt eller är ledsen?". Så berättade han om provsvaren (jag lämnade ju en hel del prover i fredags): kreatininet ligger på 73, vilket är exemplariskt, och blodfetter, kolesterol m.m. har förbättrats sedan förra provtagningen. Det betyder att både njurarna och blodkärlen mår bättre. Han kollade också blodtrycket (som också det var exemplariskt), var bara en smula bekymrad över min höga puls, och tog ett EKG som var helt normalt. Skönt att veta att två delar av tre i "den onda triangeln" (hjärta, njurar och diabetes) fungerar! Att diabetesen inte gör det, visste jag ju redan... tyvärr har mitt HbA1c ökat från 81 till 86, men han vill inte sätta in mer insulin (tydligen är det så att ju mer insulin man tar, desto mer hämmas den kroppsegna tillverkningen och då "bränner man reserverna" i förväg) utan skrev i stället ut en medicin - Jardiance, vackert namn, inte sant? Låter lite poetiskt! - som skall förflytta blodsockret från blodet till njurarna för vidare färd ur kroppen via urinen. Eller, kortare uttryckt: man "kissar ut blodsockret". Biverkningarna är tydligen få - största risken är att man kan få urinvägsinfektion av den högre halten socker i urinen, men det händer visst mest om man har intagit för mycket socker från början (d.v.s. ätit godis eller snabba kolhydrater) och är i vilket fall som helst en betydligt mindre farlig situation för kroppen än högt blodsocker. Och så blir man förstås mer kissnödig, men vad gör det? Jag har stenkoll på var alla toaletter finns, efter att ha skjutsat omkring mamma (innan hon fick blöja) i många år... hihi!

Innan vi skildes åt, hade vi ett allvarligt samtal om vägen vidare. Mediciner kan ju bara göra en del av "arbetet" - resten måste jag göra själv, framför allt genom rätt kost och daglig motion. Vi kom överens om att jag skall börja träna hos sjukgymnastiken, och att jag skall träffa dietisten igen för att diskutera mitt största problem sedan mamma dog: att få tillbaka matlusten. Jag äter, men det sker mekaniskt och mest för att jag måste. Själva glädjen i att laga mat är borta... och den måste jag hitta tillbaka till, för annars kommer jag inte att äta rätt utan hamna i valet mellan dålig mat eller ingen mat alls. Och eftersom jag inte har någon matlust, blir det ofta alternativ nr. 2.

Just detta med maten har jag funderat mycket kring sedan jag kom hem från läkarbesöket. Jag tyckte ju att det var så roligt att planera måltider, handla ingredienser, laga mat som var både vacker och god... hur finner jag vägen tillbaka till den glädjen? Alex och Daniel lagar och äter god mat, men den är ju inte anpassad för diabetiker och jag varken vill eller kan förvänta mig att de skall ändra på sina matvanor för min skull. Dessutom måste de leva sina liv och jag mitt, vi kan inte hänga upp oss alltför mycket på varandra - för det här handlar ju inte om en begränsad tid, utan om resten av mitt liv! Vars längd och kvalitet beror på hur väl jag sköter kost, motion och medicinering.

Den nya medicinen är lika dyr som den jag redan tar (Janumet), vilket i och för sig innebär att jag kommer snabbare upp i högkostnadsskyddet, men grävde ett djupt hål i min magra plånbok. Så jag får vänta till pensionsdags med att se över mina förråd av råvaror m.m. och tills vidare klara mig på det jag har hemma... men i väntan på det tänker jag försöka finna glädje i att läsa receptböcker och titta på matlagningsprogram på TV m.m. för att så gott jag kan återuppliva den där gnistan jag bar på innan mamma dog. På något sätt skall jag lära mig att tycka att det är kul att laga bra mat och äta den, fast jag är ensam!

Tillbaka till Amnegården... Belle och jag satt och fikade tillsammans med Maria, Alex och Daniel, och jag försökte väsande berätta om läkarbesöket. När jag kom till detaljen att det nu är totalt och oåterkalleligen slut med alla former av godis, såg Alex lite chockad ut, den raringen... hon är fortfarande ung och dessutom icke-diabetiker, så tanken på att någon inte får äta minsta lilla godisbit känns nog lite svår att ta in. Dessutom dricker hon sockrad läsk; men det har hon lärt sig att jag absolut inte får. Godiset är värre, för hon försöker ofta trösta eller visa mig tacksamhet genom att köpa godis eller ostkrokar åt mig... och jag förstår hur hon tänker, nu gäller det bara att på ett snällt sätt få henne att förstå hur jag tänker också. Och att det inte handlar om otacksamhet när jag inte vill ha. Jag vill absolut inte göra henne ledsen, för hon menar inget illa utan vill bara vara rar... men tyvärr har det här kommit att handla om mitt liv och jag kan inte släta över det för att skona henne. Det är så sorgligt att andra drabbas av ens egna bekymmer, det har jag konstaterat tusentals gånger genom åren, men ibland kan man inte undvika det hur gärna man än vill.

När Alex, Daniel och Maria hade gått tillbaka till sina respektive arbeten blev jag en stund stående strax innanför Amnegårdens entré och pratade med andra. Då kom en ambulans (sjuktransport) och lastade ur en äldre man ordentligt ombäddad på en bår, och i en blink upplevde jag det som att det var mamma som låg på den där båren... vilken chock det var! Jag fick verkligen samla mig och inombords tala om för mig själv att det handlade om en helt annan person, även om mitt hjärta grät och önskade att det faktiskt hade varit mamma - för det hade ju betytt att hon var på väg till Björkskär i stället för att vara död. Så snart ekipaget hade passerat, ursäktade jag mig för den jag stod och pratade med, tog Belle med mig och lämnade Amnegården för att andas frisk luft och rensa skallen... det var skönt att komma ut i den klara, kalla luften utomhus, och under promenaden hem lugnade jag ner mig.

Nu mår jag bra igen, höll jag på att skriva... för det gjorde jag till jag skrev ovanstående stycke. Minnet av den där upplevelsen väckte dock ångest, så jag skall nog ordna en mugg te och tänka på något annat en stund.