Tisdag eftermiddag/tidig kväll 


Väderleksrapporterna talade om stora mängder regn och inslag av åska i våra trakter (liksom hela södra tredjedelen av landet)... så Carina, som besökte mig i morse, kortade av sin vistelse här för att hinna hem innan det brast lös, och själv tidigarelade jag besöket hos dagvården på Amnegården för att Belle och Miri skulle hinna hem igen innan det blev otäckt ute (Belle är åskrädd, och det skulle inte förvåna mig om Miri också tycker det är läskigt med smällar - för att inte tala om vad varenda iggy tycker om att bli våt!). Och okej, när vi tillsammans med Maria (som slutade jobba i samma veva - på tisdagar arbetar hon på caféet) gick hem så småregnade det lite grand... men mer har det inte blivit så här långt. Det kanske kommer först framåt kvällen/natten? 

Hur som helst var det som vanligt härligt att träffa Carina - hon är en mysig person, och vi hade mycket att prata om. Så gick vi igenom alla sakerna vi fått från församlingen i Skåne,  innan jag packade ner allt utom altaret i kassar och bar ut till Carinas bil... det är bättre att hon har de där sakerna, dels för att hon behöver öva inför sin prästvigning och dels för att hon bor i villa, så hon har bättre om plats än jag. Själv har jag ju redan vad jag behöver om jag skulle bli kallad till ett sjukbesök eller liknande. Och sist, men inte minst, kom vi överens om att Ingo och hon kommer tillbaka i slutet av veckan och hämtar altaret - det underlättar definitivt hennes övande, och jag behöver få i ordning mammas sovrum innan Michelle kommer på besök och skall sova över. Sedan kan ju sakerna vara hos Carina till vi hittar en lämplig lokal att bygga upp vår lilla kyrksal i... det räcker att jag har de invigda sakerna (kyrksilvret, monstransen, konsekrationskorsen o.s.v.), för dem får hon ju inte ta självständigt ansvar för förrän hon är prästvigd. Och apropå det, fick jag en liten snilleblixt när vi satt och talade om lokal: jag skall ringa till Svenska Kyrkans stiftskansli i Skara och fråga om de har möjlighet att hyra ut något åt oss, helst i Mariestad! Vi har i det stora hela god kontakt med Svenska Kyrkan, och de har börjat ta upp flera katolska drag som försvann från protestantismen under 1500-talets reformation (votivljus, Mariabilder, förböner, bikt o.s.v.) så de kan ju knappast ha särskilt mycket emot att husera två små snälla liberalkatolska,kvinnliga präster under sitt tak?

När Carina hade åkt, ordnade jag lunch åt mig och sedan promenerade Miri, Belle och jag ner till Amnegården där vi träffade Maria, Alex och flera andra vi känner. Eftersom dagvården inte hade hunnit avsluta sin lunchmåltid än, fikade vi i caféet och pratade djur någon halvtimme, men sedan mötte vi upp dagvårens patienter och personal i vinterträdgården (mamma brukade älska att sitta där, för det var så varmt... det är ju ett slags växthus) för ännu mera fika, hundgos och väldigt trevlig samvaro. Där fick jag frågan om jag kan sjunga - vilket jag kan, även om jag inte kan läsa noter - och om jag vill vara med i en liten grupp som under hösten/vintern skall sjunga då och då inne på demensavdelningen, och det svarade jag förstås ja till! När jag fick klart för mig att dagvårdens patienter älskar frågesport erbjöd jag mig också att i höst komma någon gång ibland och spela Triviat Pursuit (TP) med dem, vilket verkade glädja dem. Så nu har jag lite att se fram emot! 

Jag märkte redan på den tiden mamma levde hur roligt jag tyckte det var att interagera med de andra patienterna, särskilt de äldre. Det passar mig bra att engagera mig på den nivån: läsa tidningen för dem, hjälpa dem att hämta saker, fika ihop, spela spel och umgås... och det är dessutom ett engagemang jag orkar med, eftersom det inte blir så ofta och inte så länge åt gången. Det är därför jag trivs så bra på Amnegården och har lärt känna många av patienterna åtminstone så väl att vi vet lite grand om varandra. De flesta minns dessutom mamma, och flera av dem jag träffar hos dagvården på tisdagarna var inlagda på Björkskär samtidigt som hon, så jag har redan "pysslat om dem" en hel del! *skrattar*

Apropå det, så satt det en dam, som jag känner lite grand från just demensavdelningen, i korridoren när jag kom med hundarna idag. Hon sken direkt upp, nickade igenkännande och talade om för mig att min mamma har gått bort... hon upprepade det flera gånger, och jag bekräftade varje gång att precis så är det - mamma är i himlen. Då log hon ännu bredare: "Bästa stället att vara på!" Vilket jag givetvis också instämmer i, även om jag saknar mamma oerhört mycket och innerligt gärna skulle ha henne här hos mig om det inte innebar att hon var tillbaka i sitt lidande också. Men vi ses ju snart igen - ett människoliv är ganska kort, och även om jag gärna lever ett bra tag till är ju himlen det jag siktar på som slutmål.

Å, en sista sak innan jag rundar av: idag kom beskedet från vården (provtagning och mammografi). Jag har INTE bröstcancer! *glad*