Samma onsdag, lite senare 


När jag skulle besvara min vän Hannas reflektion på mitt förra inlägg, drabbades jag av en insikt så stark att jag blev tvungen att gå ifrån en stund för att tänka igenom det hela. Vilken tur då att man har ett gäng hundar som alltid är redo för en promenad! Vill säga, om vädret är okej... när vi var allra längst hemifrån (jag klädd i t-shirt och flipflops) började det oväntat att vräka ner regn, och den reträtten tillbaka till lägenheten borde ha filmats. Jag kan  ju inte springa, jag slet ut både höfter och knän när jag tävlade på europanivå i orientering som tonåring, och hundarna var kopplade... men vi gjorde vårt bästa att rädda oss ifrån detta hemska blöta, som iggisar (och många andra hundraser) hatar så intensivt och absolut inte vill vara ute i och jag själv inte var klädd för. Sedan, när vi kommit in i hallen, belönade vi oss själva för att vi hade överlevt: hundarna fick varsin torkad kycklinghals och jag en stor mugg kaffe. Nu sover alla fyrfotingarna (givetvis under filtar!) och själv har jag satt på lite musik för att stödja minnet när jag tar itu med tanken Hanna väckte.

Vad jag skrev i mitt svar var nämligen att jag alltid har försökt förklara pappas elakheter med att han visste vad han borde gjort, men inte klarade av att bekämpa sin intensiva ångest. När orden var skrivna, slog det mig att jag i gårdagens inlägg hade skrivit att jag ursäktar en väns gränsöverskridanden (mot mig, alltså) åt hens vägnar för att bespara hen obehag. Och då började jag leta i minnet: hur många människor har jag gjort detsamma åt - alltså försökt hitta ursäkter för att de gjort mig illa, kränkt eller utnyttjat mig? Hur många gånger har jag dövat min smärta och sorg, ibland ilska och bitterhet, genom att formulera tänkta orsaker till andras beteenden gentemot mig? Är det här rentav ett mönster i mitt liv, något jag gör utan att tänka på det, om och om igen... varenda gång någon trampar över?

Och för att fortsätta tanken en bit till: hur ofta har jag ursäktat och förklarat andra människors dumheter för att trösta de som drabbats? Alltså inte bara inför mig själv utan även inför andra försökt förmildra, släta över, hitta något att säga som på något sätt gjort handlingen förlåtlig? Hur många gånger har jag tagit människor i försvar som inte bort försvaras utan tvingas stå för konsekvenserna av sitt agerande?

I hela mitt liv har jag beskrivit mig själv i termer som "oljan i maskineriet", "diplomaten", "bläckfisken" (d.v.s. med tentaklerna ständigt utsträckta åt alla håll för att känna efter att folk mår bra). Nu när jag sitter här och skriver inser jag plötsligt att de där sakerna inte är goda egenskaper, utan att jag tvärtom har skadat både mig själv och andra genom att låta människor slippa undan. Mitt beteende har givit dem spelrummet att inte behöva bättra sig, utan fortsätta gå på i ullstrumporna utan att tänka efter hur de skadar och förstör. Jag har underlättat ondska... åh, så hemskt! Det gör mig till en medbrottsling! Visserligen totalt omedveten, naiv och i all välvilja, men ändå... jag har ägnat så mycket tid och kraft åt att hjälpa fel människor... 

Jag måste ta en paus här.