Onsdagseftermiddag 

Som ni vet sedan en tidigare dagboksanteckning hittade vi för en och en halv månad sedan en knöl i en av Belles spenar. Michelle och jag tog beslutet att avvakta; dels för att hon hade väldigt dåliga erfarenheter av juveroperationer - det är tydligen känt bland tikägare att när man väl börjar "sätta kniven i knölarna" förvandlas godartade tumörer till elakartade och sjukdomen fullkomligt "exploderar" så att man tvingas låta avliva hunden efter bara några månader - och dels för att knölen inte verkade växa annat än under den period Belle löpte. Men så fick Belle sina tänder rengjorda hos Michelles favoritveterinär i Västerås för en och en halv vecka sedan... och hon upptäckte att spenen blödde, vilket hon sa var ett tydligt tecken på att knölen var elakartad. 

När Michelle och jag kom ut till bilen med en vinglig liten hund (jag bar henne för säkerhets skull) diskuterade vi situationen... för båda hade vi upplevt att det där blodet förändrade sakernas tillstånd, om man säger så. Och efter en kort diskussion gjorde vi upp att jag skulle höra med Olle hur snart han skulle kunna ta bort tumören, medan Michelle skulle kolla upp samma sak med Aros (det djursjukhus i Västerås som hon brukar vända sig till för mer avancerad djurvård). Det här var förra måndagen, och i onsdags (d.v.s. för exakt en vecka sedan idag) vid 10-tiden opererade Olle bort tumören, spenen den satt under och spenen "ovanför" - eftersom spenarna delar blodsystem två och två - samt den närmast liggande lymfkörteln. Jag var så orolig att jag inte kunde stanna hemma utan tillbringade tiden hos mamma på sjukhuset i Skövde (mer om det i ett annat inlägg) till Olle ringde vid 15-tiden och med sin vanliga torra humor konstaterade att "det ligger en liten hund och piper här - hon vill inte vara kvar hos oss". Belle var otäckt stillsam när jag hämtade henne... alldeles slapp i kroppen och ovillig att röra det minsta på sig. Antagligen är alla hundar sådana direkt efter en operation, men jag har aldrig varit med om det här förut och mådde uruselt när hon inte ens ville hålla upp huvudet för att titta på mig. Men hon slapp tratten - Olle hade satt på henne en fin body, och Belle är van att bära kläder så hon har inte haft några större problem med den där bodyn sedan dess - och när jag kom hem bäddade jag ner henne i en hundbädd på golvet med flera lager filtar både under och över sig eftersom hon var iskall om tassar, svans och öron. Också det är tydligen vanligt, har jag fått klart för mig nu efteråt. Och så bäddade jag en madrass åt mig själv bredvid henne på golvet här i vardagsrummet, så att jag kunde hålla koll på henne. Den natten sov jag inget vidare, för Belle fortsatte att vara kall och slapp, och de gånger jag försökte få henne att kissa fick jag bära henne ut i trädgården och tillbaka in. Hon försökte stå i några sekunder och fick ur sig några droppar... och mitt hjärta blödde förstås för henne.

Hela första kvällen och natten var hon letargisk och inte ens det speciella recovery-fodret lockade... men morgonen efter, när jag la upp några skedar recovery i en skål, stod hon plötsligt precis intill mig med en av filtarna draperad över sig som ett vackert släp. Yay! Då förstod jag att hon skulle bli sig själv igen inom kort, och det blev hon också - åt och drack, uträttade sina behov och visade samma nyfikenhet för vad katterna och jag hade för mig som hon brukar. Bodyn är hon inte särskilt förtjust i, men hon accepterar den, och så fort vi är ute glömmer hon bort den och rör sig som vanligt... lite stillsammare, hon har inte fått tillbaka "bulldozerstilen" än, men ärret stramar förmodligen. Och så har högra bakbenet varit rejält svullet, först uppe i låret och sedan runt ankeln, men idag har svullnaden nästan lagt sig och jag har fått veta av folk som kan mycket om bröstcancer på människa att sådant händer när man opererar bort lymfknutor.

Och nu i eftermiddag ringde Olle med beskedet att analysen av vävnaderna (tumören, spenarna och lymfknuten m.m.) hade kommit. Tumören hade verkligen varit elakartad, så det var cancer! Men han trodde sig ha fått bort alltihop, eftersom det var så avgränsat, och labbet hade inte hittat några som helst cancerceller i den omkringliggande vävnaden eller lymfan. Jag ringde förstås direkt till Michelle och berättade vad jag just fått veta, och vi är försiktigt optimistiska inför framtiden... kanske har verkligen allting tagits bort och Belle kan anses ha blivit av med cancern? Om inte, får framtiden visa det... och skulle det vara så, har vi redan tagit beslutet att låta naturen ha sin gång. Det blir inga fler operationer, inga cell-gifter, ingen strålning... vi vill inte tvinga Belle genom en jobbig behandling med högst osäker utgång, utan låta henne leva sitt liv och så får hon sluta när det börjar innebära lidande. 

Tills vidare tänker jag dock se det som att vi gjorde rätt som lät Olle operera bort tumören, och jag föredrar att utgå ifrån att vi har vunnit kampen om sjukdomen. Belle är sitt vanliga jag, och jag är övertygad om att även "bulldozerstilen" kommer tillbaka när hon slipper sin body på lördag! *skrattar* Smärtlindring behövde hon bara de första tre dagarna och jag tror att hon mest såg tabletterna som smaskigt godis med extra effekter...