Sen fredagskväll 


På en enda vecka har jag lärt mig mer än på det senaste året, och fått fler insikter, och hittat riktningen framåt. Allt jag behövde var tydligen distans från mitt eget vardagsliv, svängrum för psyke och själ samt "tystnad". Att jag sätter det sista ordet inom citattecken beror på att det ju egentligen inte är tyst här... det kan det omöjligt bli i en stad, och där man är ständigt omgiven av en hel flock pigga, lekfulla hundar. Förlåt, iggisar menar jag förstås! *skrattar* Men den tystnad jag talar om handlar om friheten från umgänge, prat, telefonsamtal, TV, musik... vi befinner oss inne i en stad lika stor som Skövde, och husen ligger tätt, men jag har upplevt det som att jag befunnit mig på reträtt någonstans avsides. Mycket handlar förstås om hurdan Michelle är - för det är hennes förmåga att låta mig vara mig själv och söka ensamhet när jag behövt det, utan att känna sig utestängd, avvisad eller som "en dålig värdinna" som har gjort detta möjligt. Just för att hon varit sådan, har hon tvärtom varit en underbar värdinna! Och jag har känt mig välkommen, hemma och väldigt avkopplad. 

Natten till idag låg jag i soffan och funderade på mitt hem. Jag har ju insett att rörigheten i rummen gör det rörigt i mitt huvud, och jag har en tid känt på mig att jag behöver möblera om för att rensa lite bland intrycken. Så kom morgonen och jag pratade med Michelle om hur jag vill göra med vardagsrummet bl.a. för att göra det möjligt för Belle och Robin att titta ut genom fönstren... och hon lyssnade respektfullt, men tog sedan över pennan (jag hade skissat upp på ett papper hur jag hade tänkt mig det hela) och skissade upp en annan planlösning som kanske, tänkte hon, kunde ge mig ännu mer av det jag hade sagt mig vilja åtstadkomma. Och hon hade absolut rätt! Så nu skall vi göra precis så, och Michelle har lovat att komma och hjälpa mig. Känns så bra!

Hur som helst berättade jag att jag grubblat rejält över hur jag skall få det mindre rörigt på soffbordet och ändå ha vissa saker inom rätthåll, och att jag skulle vilja åka till IKEA och kika på deras utbud av förvaringslösningar, och då berättade hon i sin tur att hon och hennes mamma just kommit överens om att åka till IKEA så snart Marie-Ann slutade jobbet. Så jag hängde på, och det tog inte lång stund att hitta en sak, ett slags trådkorg med olika fack, som passar perfekt för det jag skall ha den till. Dessutom hade jag råd med den! Så nu kan jag faktiskt börja se fram emot att komma hem, eftersom jag har positiva saker att göra. Hoppas bara att den känslan håller i sig...