Fredagskväll 

En kär vän till mig är döende, fick jag veta igår. Det handlar om dagar - och han befinner sig i Australien, så det finns inte en chans att jag skall kunna ta mig dit. Så jag måste gå här hemma och vänta på det där hemska telefonsamtalet som talar om att han gått bort... tack älskade Gud, att du inte förvarnade mig om mammas förestående bortgång förrän jag fanns vid hennes sida! Visst förstod jag att hennes dagar var räknade, men jag hade inte fattat att de var så få som de visade sig vara... jag slapp gå i här hemma min ensamhet och våndas inför slutet, och det skall jag alltid känna den djupaste tacksamhet för.

Gud är väldigt nära i mitt liv just nu, på många olika sätt. Mitt beslut att vika söndagarna åt Honom och vår personliga relation har skänkt en viss frid i mitt hjärta, och jag får också trösterika bud via vänner som ber för mig och som samtalar med Honom om min livssituation. Särskilt Nina betyder mycket; hon har varit på reträtt hos evangelistvänner i Norge och tydligen ägnat mycken tid åt att be Gud skänka mig vägledning - och så kom hon hem och delade så många kloka, kärleksfulla och framför allt bärande bönesvar med mig att jag inte kan annat än bli tröstad. Och tröst är vad jag behöver bäst just nu - tröst, stöd och lindring i min tunga, svåra sorg.

För inte nog med att jag har mist mamma och Sixten... nu är Philemon sjuk, och jag befarar det värsta eftersom jag har sett samma symptom hos  tre andra av mina katter tidigare (först Aragorn, sedan Imma och senast Majsan). Har mejlväxlat med en veterinär, och talat i timmar med kloka och mycket erfarna kattvänner, som bekräftar mina misstankar... nu skall jag avvakta över helgen och se om jag har fel - vilket jag innerligt hoppas, men inte vågar tro på - och i början på nästa vecka skall Olle (vår "familje-veterinär") få ta sig en titt på honom. Och som om det inte räckte, har Belles mage börjat krångla! Men det tror jag är ett slags "hundsommarsjuka", hennes mage bubblar och hon har lös avföring, vilket förstås är jobbigt för henne men som inte oroar mig på ens i närheten samma skala. Själv tar hon det med ro och "självmedicinerar" genom att beta gräs när vi tar våra promenader, och jag uppmuntrar henne att dricka mycket vatten, ger henne isbitar att tugga på, blöter upp blötmaten och väger överhuvudtaget över fodret för djuren mot mindre torrisar och mer blötmat under den här heta sommaren. Ju mer allihop dricker, desto bättre!

Själv håller jag de värsta tankarna och känslorna stången genom att storstäda. Igår hjälpte Maria mig att komma igång, och då fick vi det mesta gjort: vardagsrummet, köket och hallen. Dessutom stängde vi in katterna i mammas sovrum och satte galler för dörren till uteplatsen så att vi kunde öppna både dörrar och fönster på vid gavel och skapa ett svalkande, renande korsdrag genom hela lägenheten. Å, så skönt det var! Önskar att jag kunde ha så jämt nu under sommaren, men jag kan förstås inte stänga in djuren titt som tätt... den här bostaden är deras lika mycket som min, så jag får nöja mig med att ha fönstren "låsta" så att de är öppna men ingen liten katt kan slinka igenom och ta sig ut. Vad jag önskar att jag hade kunnat bygga kattgården! Nåja, nu är det som det är med den saken... vi får göra det bästa möjliga av den situation vi har.

Idag städar jag vidare, och planen är att bli klar med de två kvarvarande rummen - mitt sovrum och badrummet - innan jag går och lägger mig i kväll/natt. Dessutom kör jag både tvätt- och diskmaskinerna, torkar av bänkarna och plockar undan saker som faktiskt inte behöver ligga framme. Under helgen planerar jag att sortera de högar med papper som jag har på en av köksbänkarna och på soffbordet här i vardagsrummet... och sedan gäller det att virka, virka, virka så att jag har riktigt mycket att sälja på Teknikdagen nästa söndag. 

Nu skall jag dock strax vandra ner till Nina och Kari för att hjälpa dem att måla en trädgårdsstol, så att den är torr i morgon när de får besök av barn och barnbarn. Nina hjälpte mig förresten att köra en massa skräp till Odinslund tidigare idag, bl.a. sådant som Philemon haft sönder eller på annat sätt förstört. Mitt pälskade lilla monster, han har i sju år verkligen varit mitt lilla "problembarn"... men kanske är det därför jag älskar honom på ett alldeles speciellt sätt? Som man älskar de "svåra" barnen alldeles särskilt, just för att de behöver en så väl...