Onsdag kväll 


Jag vet att man inte skall "smita ifrån" sina känslor, utan bearbeta dem och göra upp med sådant som hindrar en att gå vidare. Somligt får man integrera inombords, eftersom de på ett intimt sätt tillhör ens liv och likt minnen vare sig kan eller skall tappas bort. Men hur vet man vad som är läkande och vad som är undvikande?

Två omvälvande händelser har totalt förändrat mitt liv de senaste åren: flytten från huset och mammas död. Bägge har varit traumatiska för mig, och jag har svårt att verkligen ta till mig de känslor de väcker... tvärtom har jag känt mig ganska "avstängd" känslomässigt och det enda som gått rakt igenom mitt inre försvar är de ekonomiska konsekvenserna. Vilket inte är konstigt, med tanke på att pengar är min största ångestkälla! Men när man skalar bort det "fysiska" (pengar är ju egentligen en världslig sak, inte en känsla) kvarstår mycket som jag behöver adressera (som psykologin kallar det)... känslor av sorg och saknad, om omorientering, om att hitta nya sätt att leva utan det jag har mist. 

När det gäller huset, handlar det framför allt om trädgården. Att gå från en stor trädgård till en liten uteplats har varit en omställning jag inte riktigt insåg när vi flyttade hit - jag menar, att det skulle kännas så mycket att mista trädgårdslivet. Samtidigt vet jag ju att jag de sista åren i huset inte orkade med trädgården just för att den var för stor för mig. Mamma och jag vävde planer för hur vi skulle göra på uteplatsen i stället... men ingenting av det blev av, hon var för sjuk och min tid gick åt att vara med henne. Vilket ju var precis vad jag ville! Jag visste ju att vår tid tillsammans var utmätt och mamma var viktigare än någonting annat, så uteplatsen fick helt enkelt vänta.

I år har min uteplats (ja, den är ju inte "vår" längre, utan "min") kommit att klättra rejält på min prioritetslista - för jag saknar verkligen trädgården! Och jag planerar, delvis på egen hand och delvis tillsammans med mina grannar tillika vänner, vad jag vill odla i år. Jag har pratat med tilltänkte husköparen om hjälp att hämta pallkragarna hit, och när jag får min pension skall jag köpa jord och fylla dem så att vi kan så örter och kryddväxter samt sätta morötter, potatis och lök i dem. I krukor skall jag ha blommor - penséer, tagetes, pelargon m.m. - och utmed träplanket skall jag sätta tomatplantor som jag har fått av Nina. Och så här långt känns inget av det här konstigt... inte heller att jag vill hjälpa Nina med hennes trädgård, dels för att hon inte orkar med allting själv (hon har grav KOL, går med käpp och är justerad i ena armen) och dels för att hon just nu har något betydligt viktigare att ägna sig åt (hennes fru ligger svårt sjuk på KSS)  medan jag både kan och vill göra åtminstone de tyngre uppgifterna. Idag har jag t.ex. klippt gräset runt huset, och jag planerar att på fredag trimma där gräsklipparen inte kom åt samt beskära hennes rosor. Det jag frågar mig i det här sammanhanget är: hjälper jag till för att det är kul och känns meningsfullt eller för att jag inte kan hantera min saknad? Kanske tycker ni att jag ägnar mig åt hårklyverier här eller jagar väderkvarnar, men för mig har frågan berättigande... för som jag skrev inledningsvis vill jag inte "smita undan" mina känslor.

Mer begriplig blir kanske frågan om sorgen efter mamma. Jag har i stort sett hela mitt liv drivits av en önskan att finnas till för andra, och jag faller oerhört lätt in i rollen att ta hand om folk. Att finnas där för mamma och prioritera hennes väl över allt annat var inte någon belastning utan något jag gjorde för att jag mådde väldigt bra av det - det var ett uttryck för min starka kärlek till henne och för att det hela gav mitt liv mening.

När mamma dog, hade jag plötsligt ingen att ta hand om. Mina syskon och vänner siktade genast in sig på detta och sa att var det dags att jag tog hand om mig själv - nu hade min egen tid kommit, den tid som var min alldeles egen. Och de har givetvis rätt, för genom att gå så totalt upp i omhändertagandet av en annan människa undviker man att behöva se till sina egna behov, önskemål och livsval. Det är ur den synvinkeln också att "smita undan" och slippa tänka efter, söka inombords, efter vem man är och vad man vill göra av sitt liv.

Samtidigt är det, de facto, ett personlighetsdrag hos mig att vilja finnas till för andra. Så när Nina behöver stöd och hjälp, faller det sig naturligt för mig att ställa upp... liksom att det får mig att känna mig behövd och ger mig mening med tillvaron. Inte kan det vara fel? Jag går inte upp i hennes liv på det sätt jag gick upp i mammas, så det är ingen risk att jag tappar bort mig själv på vägen (liksom det inte är någon risk att jag blir för påträngande för Nina - jag håller hela tiden koll på vad hon själv vill och hur hon ser på saken). Dessutom är jag ju faktiskt kristen och ser Guds styrande hand i sådant som händer omkring mig, som berör mig. Ändå funderar jag förstås på den här reaktionen hos mig att omedelbart kavla upp ärmarna när jag ser hur någon i närheten inte mår bra och behöver hjälp... handlar den i det långa perspektivet om att jag faller tillbaka i ett mönster som inte är bra för mig (alltså, att jag omedvetet spanar efter nya personer att hjälpa, därför att jag inte kan låta bli)? Eller är det ett gott drag hos mig som jag kan bejaka, så länge jag också hinner med mitt eget liv och mitt välmående?

Ännu viktigare är frågan om jag försöker undvika sorgen efter mamma genom att engagera mig i andra människors hälsa och svårigheter. För min sorg känns inte särskilt stark just nu - den finns definitivt där, men den river och sliter inte i mig. Och det oroar mig mycket mer än jag avslöjar för någon. Kanske beror det på att bouppteckningen tagit en sådan tid (vilket beror på att den varit så komplicerad, och min fine bror är sjukskriven efter att ha gått in i väggen så han orkar ju faktiskt inte hur mycket som helst), att huset ännu inte är sålt (av samma orsak), att mammas urna inte kommit i jorden än? Eller undviker jag att känna efter genom att hålla mig upptagen?

Om jag studerar mig själv, känns det inte som att jag letar efter någon ny att ta hand om. Ja, jag är rätt utåtriktad och jag tycker om att prata med folk, hjälpa till när jag ser att någon behöver det, vara medmänniska på olika sätt... men jag tycker också om att vara ensam och pyssla med mitt eget. Den här veckan är vädret direkt högsomrigt och jag har tillbringat mycket tid med att sitta på min uteplats eller i gräset utanför mina vänners uteplatser och virka, umgås, fika o.s.v... och jag har mått mycket bra både av själva upplevelsen och av det avkopplade tempot (brist på tempo?). Alex tog ett foto av mig igår som jag fått lust att kalla "Det är så här livet skall vara":

(buren till höger är för att Alex' och Daniels marsvin Leo
och Melker skulle få lite frisk luft och grönt gräs att beta)

Så jag kanske kan unna mig att fortsätta att kavla upp ärmarna för andras skull, åtminstone då och då, om jag också fyller mitt liv med sådant här? Utan att det blir en flykt undan det faktum att jag inte längre har mamma att ta hand om, menar jag.

För att återgå till huset, börjar vi äntligen närma oss den stora dagen för försäljningen. Min underbare storebror är klar med bouppteckningen och arbetar nu på papperna för den och uppgörelsen med banken... och det känns som en stor lättnad, även om det stressar mig en liten smula att min bil inte fungerar just nu. Jag har varit tvungen att ställa av den ett tag, eftersom jag inte har haft råd att laga den och därmed inte heller har kunnat ombesikta den, så jag kan inte hämta de sista sakerna i huset innan det inte längre är tillåtet område för mig. Men det ordnar sig, och planen är att få bilen i körbart skick igen så snart pengarna räcker till. Helt utan bil vill jag inte vara, oavsett om jag äger huset eller inte, och jag känner inte heller att jag kan vara billös eftersom det finns saker jag verkligen behöver kunna ha bilen till (t.ex. resor till Västerås och Stockholm, storhandling o.s.v.). I en hyrbil får man inte ha djur. Nåja, det är en fråga för en annan dag. 

Det finns förstås mer att skriva om, men det får vänta till en annan dag.