Torsdagskväll 

Efter att i det stora hela ha sovit mig igenom veckans tre första dagar, antingen i sängen eller i soffan, kom jag idag upp till ytan igen. Kände mig faktiskt utvilad - åtminstone för stunden. Så jag tog Belle med mig ut på en lång vända, och sedan fick hon vänta hemma medan jag gick först till biblioteket och efter det till ICA. (Det är så synd att jag inte kan ta henne med mig på de promenaderna också! Men jag vägrar att binda henne utanför... man vet aldrig vad som kan hända.) På biblioteket hade jag nämligen en viktig bokad bok att hämta: "Vuxendiabetes - och ändå ett bra liv" av Stig Attvall och Karin Lorenz. Och besöket på ICA gällde påfyllning av min favoritdryck just nu: A-fil (naturell). Mina blodsockervärden blir allt bättre, och filen hjälper mig att bli mätt och därmed undvika de där stunderna av sug efter något gott. Å, på på tal om det fick jag ett brev från min läkare idag, där han uttrycker lättnad över de förbättrade värdena (jag lämnade ju in en lång serie till honom i förra veckan) och ger mig i uppgift att göra en ny serie fram till nästa träff med diabetessköterskan... så nu skall det stickas i fingrarna sex gånger om dagen igen, puh! Nåja, jag är van och fingrarna läker fort.

Hur mötet gick? Har ingen aning, för jag gick inte! *fnissar busigt* Nej, allvarligt talat insåg jag redan på tisdagsnatten att det hade varit hyckleri att gå... jag har ju sagt nej till att fika eller äta med mina vänner den här veckan, med hänvisning till att jag inte vill gå någonstans utan vara hemma och ta hand om mig, så i konsekvensens namn måste jag avstå från andra utåtriktade saker också. Hur skall annars mina vänner kunna lita på att jag menar vad jag säger? Dessutom kan jag avslöja *sänker rösten* att jag sov som medvetslös över hela mötet och vaknade först vid 18-tiden. Det var så skönt... överhuvudtaget har jag njutit av att inte titta på klockan de här dagarna, utan bara göra vad jag vill när jag känner för det. Vilket hittills mest har inneburit att jag sovit, vilat, promenerat med Belle, ätit och sovit ännu mer. Det enda övriga jag gjort har varit att köra tre tvättmaskiner och en diskmaskin (men de sköter sig ju själva) samt förstås gjort ren kattlådorna varje kväll. När jag vaknade idag tog jag dock faktiskt itu med att göra ren diskbänken och spisen... de blir i regel fulla av små tassavtryck - begriper inte varför?!? Hihi! Och så lagade jag mig en riktigt god gnocchi kokt i hemgjord köttfärssås. Drömmen är att lära mig göra min egen pasta också... men där är vi inte än, och det kommer att dröja till jag orkar ta mig an en sådan uppgift.

Minns du mitt funderande kring hur man hittar balansen mellan att vara social och medmänsklig å ena sidan och att ta hand om sig själv å andra? Jag skrev att jag hittills löst det med att göra just så här, d.v.s. emellanåt dra mig undan omvärlden ett par dagar. Men egentligen är det ingen bra lösning just för mig, har jag insett... för det signalerar ju för omvärlden att jag de andra dagarna orkar med mycket mer kontakt, eftersom jag ju just har vilat en period. Och så är det ju inte... jag orkar egentligt aldrig med särskilt mycket, oavsett hur mycket jag har vilat, och det skrämmer mig att tänka på att jag kanske omedvetet får mina vänner att tro att jag plötsligt är "fullt tillgänglig" igen bara för att perioden med avskildhet är över för den gången. Och att låta söndagarna vara vilodagar är skönt, men även det ganska kontraproduktivt eftersom det verkar ge mina vänner intrycket av att bara de inte stör mig på söndag är jag fullt tillgänglig alla andra dagar i veckan. Visst älskar jag att vara med mina vänner! De betyder jättemycket för mig! Men mina krafter är väldigt begränsade, och också det allra roligaste tär på mig. Teskedarna räcker inte till, oavsett om det jag vill/behöver göra är roligt eller tråkigt. Hur förmedlar man det... mina vänner kan ju inte veta när jag orkar och när jag inte gör det, de är inga tankeläsare och om jag inte svarar på deras anrop i telefonsvararen eller på nätet blir de bara oroliga - de uppfattar inte min tystnad som att jag vill vara ifred, utan tänker att jag råkat illa ut. Sådant kan ju faktiskt hända... jag kan bli liggande och behöva hjälp. Men i 9 fall av 10 vill jag bara vara ensam och inte prata med någon, inte för att jag inte tycker om den som hör av sig utan för att jag inte orkar med någon alls. Knappt mig själv. Då är det bara djurens behov som rankas högre därför att de är beroende av mig och inte kan ordna för dem själva. Belle kan inte gå ut med sig själv, och ingen av dem kan öppna konservburkar eller hälla upp vatten eller torrisar. Katterna kan inte göra ren sina lådor.

Å, apropå det har jag fått beskedet att den självrengörande kattlådan som jag beställde hos Arken Zoo nu har anlänt till butiken! Vi har kommit överens om att jag hämtar den när jag får min pension, men nu inser jag att det blir mitt i påskveckan så jag skall ringa dem och be att få hämta den veckan efter. Skall bli så spännande att se hur den fungerar! Den har huv, precis som de jag har nu, men dessutom en genombruten botten så att när man gör ren lådan silas den rena sanden ner till lådan under (den är alltså dubbelbottnad, med en silbotten mellan) och bara föroreningarna blir kvar att hälla direkt i en soppåse. Väldigt praktiskt, om det fungerar som tänkt... jag har ju svårt att stå med huvudet nedåt, och i dagsläget sitter jag på en puff och försöker skopa utan att tilta huvudet, om du förstår vad jag menar.

Som du märker, är jag på gott humör! Ändå gråter jag mycket, men det är en lättande gråt som gör mig gott. Mina drömmar är oerhört talande, vissa styrker mig och vissa visar upp saker som gör ont så att jag kan reda ut dem... min dröm om den döende mannen återkommer med jämna mellanrum, och nu har jag fått veta att han dog av ALS. Måste läsa på om den sjukdomen... jag "känner" flera personer som har ALS, och som lever ändå med hjälp av ständig assistans, sondmatning och andningshjälp, men den här mannen i min dröm dog trots att han hade tillgång till allt det där och jag behöver reda ut för mig själv varför, eftersom jag känner att det har med något olöst problem inom mig att göra. Något som måste dö, som inte får hållas vid liv längre. Jag vet, det låter märkligt... men drömmar talar ju symbolspråk, och tar till vad de har för att måla upp ett scenario - det handlar egentligen inte om det man ser i drömmen, utan om något i ens undermedvetna som skall kommuniceras med ens medvetna.

En bok jag nyligen har läst (om, för tredje gången nu) är "Märk världen: En bok om vetenskap och intuition" av Tor Nørretranders. Den är fascinerande, eftersom den berättar hur hjärnan fungerar i förhållande till omvärlden. Visste du t.ex. att vår hjärna i varje sekund tar in 10.000.000 bitar info via alla våra sinnen, men bara maximalt 16 bitar når vårt medvetna Jag? Författaren, som är mångårig vetenskapsjournalist, förklarar att det beror på att vi inte klarar av att hantera mer info åt gången (man kan säga att vårt medvetande har 10 bitar bandbredd, medan hjärnans bandbredd alltså är 10.000.000 bitar). 

Och förresten, ordet "information" betyder egentligen inte "det vi vet" utan "det vi har sorterat bort för att det viktiga skall bli ensamt kvar"! Det vi i dagligt tal kallar "information" heter "exformation"  eftersom det är det som i ordnad form levereras till medvetandet ("Jaget") när sorteringen är klar. 

Men vad händer med resten? Är det verkligen sant att vi bara använder 10% av vår hjärnkapacitet? Nej, det är inte sant. Resten av alla de där bitarna som sinnena har samlat ihop används av Miget (jfr. jag och mig) - den del av dig som inte är medveten. Dels för att styra sådant du inte skall tänka på, som t.ex. hjärtfrekvens och tarmrörelser, och dels för sådant som du kan och gör utan att vara medveten om det. Som när du cyklar. Eller känner igen ansikten. Eller läser och förstår att ord blir meningar och meningar blir läsbar text. Miget kan oändligen mycket mer än Jaget... men eftersom Jaget vill vara chefen i skallen, efterrationaliserar det saker du upplever. D.v.s. du gör någonting utan att vara medveten om det, men eftersom Jaget inte gillar att det händer saker som Jaget inte bestämt, ljuger Jaget för sig själv och hittar på en förklaring. "Jag drog bort handen från spisen för att inte bränna mig" säger Jaget. Fastän Miget redan för länge sedan har gjort exakt vad det skall och räddat handen från en skada. Eller "Jag sträckte mig efter muggen" fastän Miget för länge sedan begripit att kroppen är tesugen och därför gör vad som behövs för att ordna den där muggen te, inklusive att sträcka ut armen för att nå muggen. Det här är bevisat i många tester, där hjärnscanning visar att hjärnan utför en rörelse långt innan medvetandet har bestämt sig för att göra den där rörelsen. Sedan efterrationaliserar medvetandet (Jaget) för att förklara varför kroppen gjorde den där rörelsen...

Att Jaget kan efterrationalisera utan att vi märker det, beror förresten på att vi lever i en halv sekunds fördröjning hela tiden. Det du tror att du upplever NU, hände faktiskt för en halv sekund sedan. Det är den tid det tar för de där 10.000.000 bitarna att bli 16 bitar medvetenhet. Den tid det tar för Jaget att uppfatta det Miget lärde sig för en halv sekund sedan. Hänger du med?

Nu vill Jag ha en mugg te, och Miget har redan för länge sedan börjat planera för allt som behöver göras för att Jaget skall få det. Hihi!