Natten mot torsdag 


Det fascinerar mig att tänka på hur oerhört stark bönens kraft är, om den bes med hjärtat i centrum och i det godas tjänst. Över hela världen ber just nu miljoner och åter miljoner människor, för jorden är rund och medan folk i somliga tidszoner sover, är folk i andra tidszoner vakna. Just detta att det alltid finns människor vakna och ber medan andra sover, tänker jag ofta på när jag firar Eukaristi (d.v.s. mässa med nattvard) - för det innebär ju också att det dygnet runt firas nattvard och därmed gemenskap med Jesus Kristus åtminstone någonstans på vår planet! Vårt jordklot är levande på så många underbara sätt som ingen ondska i världen kan förstöra... 

Nu kan jag ge er förklaringen till den onda föraning jag hade -  på måndagsförmiddagen lades en god vän in på KSS, hjärtintensiven, där han igår genomgick en angiografi och fick flera stentar insatta i hjärtats kranskärl (det som kallas ballongvidgning). Nina och jag hade åkt dit för att hälsa på honom, och vi kom lagom när han kom upp från operation så vi stannade inte så länge - bara tillräckligt för att han skulle känna att vi bryr oss om honom. Sådant är viktigt, alldeles särskilt när det gäller en människa som i sitt vardagsliv lever ensam och inte har en familj runt sig! Hur som helst, idag kom han hem och tog tillfället i akt att fika en stund hos mig innan han åkte hem till sina katter, och det var en stor lättnad att se hur bra han mådde. 

I övrigt tar jag chansen att vila själen och psyket så mycket jag kan; läser böcker, lyssnar på musik, virkar (förstås) och umgås med mina djur. Vädret är fortfarande somrigt och varmt ute - inte på det där heta, torra sättet som det varit i flera månader, utan som jag är van vid att somrarna brukar vara - så Belle och jag har tagit en hel del promenader i skogen och området här omkring. Undrar hur länge till jag kan gå i lätta sommarskor och utan jacka? 

Valet skrämmer mig inte lika mycket sedan bönemötet i söndags - tvärtom börjar jag känna förtröstan och ett växande hopp om att det kommer att gå bra. Den polarisering som både massmedia och Internet svämmat över av de senaste åren börjar lugna ner sig och valdebatterna är betydligt mer sansade än jag vågade tro på tidigare. Även valfilmerna på TV är sansade - t.o.m. SD:s. Att folk vandaliserar valaffischer och ställer till oreda kring valstugor och möten är ju inget nytt, precis... det enda nya för i år är väl att nazisterna tillåts hålla möten på allmän plats, men även motkrafterna tillåts demonstrera så balansen väger ändå över mot det goda. De som är mot nazismen är alltid många, många gånger fler. För även om nazisterna syns och hörs mycket (de beter sig ju som om de vore militärer), är de bara några hundra... men vi som kämpar för ett demokratiskt, mångkulturellt och öppet samhälle räknas i miljoner!

Det enda som är riktigt jobbigt just nu är mina minnen av mammas sista år i livet. Jag har varit så arg på somligt, som jag tänker att jag borde ha avvärjt för att inte påfresta för mycket på hennes sköra kropp... som att hon började gåträna, t.ex., och att de drog ut alla hennes tänder för att ge henne tandproteser som skulle låta henne kunna tugga maten igen. Min tanke har länge (nu efteråt, alltså) varit att jag borde ha avrått henne från att belasta sin kropp med sådana saker - att vi borde ha inriktat oss på att leva ett fint liv tillsammans utan att hon kunde gå och att jag kunde laga bra och god mat utan att hon behövde tugga den. Men de senaste dagarna har jag i stället börjat kunna tänka på hur lycklig hon var över de där sakerna, över sin protes och att hon skulle få "nya" tänder... och nog var hennes glädje över dessa saker viktigare än att hon la några månader till sin livslängd? Möjligheten att kunna stå igen (att hon aldrig skulle kunna gå på två ben, visste hon - men hon ville kunna stå för då slapp vi  den förhatliga lyften och kunde gå tillbaka till turnern i stället) fick det verkligen att lysa i hennes ansikte, det minns jag så väl från första gången hon ställde sig upp med hjälp av protesen (och givetvis både ortopedteknikern och jag, som stod redo att ta emot ifall hon föll)! Och det där med tänderna... hon hade lidit i flera år över att hennes framtänder inte längre höll (längre in i munnen hade det fattats tänder sedan hon var ung - hon miste de flesta som tonåring) och hon ville inte le med öppen mun p.g.a. gluggarna... kan jag verkligen missunna henne den lycka hon kände inför att få tillbaka ett tandfyllt leende? Nej, naturligvis inte. Och inte heller kan jag tänka mig att ha förlängt hennes liv, om det bara innebar mer lidande. Jag måste bara göra upp med min egoistiska längtan efter henne och det ekande, avgrundsdjupa hål av saknad efter henne jag känner dagligen och stundligen. Hon var min allra bästa vän lika mycket som hon var min mamma och sambo... och hon "fattas mig så det skär i bröstet" som Ronja Röverdotters far Mattis uttryckte sin sorg efter vännen Skalle-Per. 

Alex frågade vid något tillfälle om jag inte sörjer Philemon, och jag svarade att det gör jag men att jag väljer att inte visa det utåt. Överhuvudtaget klarar jag inte av att sörja utåtriktat, dels för att när sorgen är som tyngst klarar jag inte av att också bära andra människors känslor (t.ex. när de försöker trösta mig) och dels för att sorgen är invävd i hela min varelse precis hela tiden, vilket skulle bli outhärdligt för min omgivning att tvingas leva med. 

Någon dag, när Nina ändå har tänkt köra in till Mariestad, skall jag be att få bli skjutsad till veterinären för att hämta urnan med Philemons aska. Och så måste jag stöta på min bilmek igen (har mejlat honom två gånger, men han har inte hört av sig) så att bilen blir lagad och besiktad... nu har jag dels mammas urna i bårhuset nere vid kyrkan, och tre (med Philemon fyra) katters aska här hemma, att begrava. Fem familjemedlemmar skall ner i jorden - bara den tanken...!