Fredagskväll 


Har du tänkt på det speciella ljus himlen får under ett åskväder? Pappa var amatörkonstnär och försökte ständigt fånga särskilda dagrar, men gav nästan upp... han sa att ingen skulle tro honom om man målade himlen som den verkligen ser ut, därför att färgerna blev så annorlunda mot vad folk tänkte sig. Naturen är betydligt mer mångfacetterad och spännande än vi människor begriper, något som generation efter generation av konstnärer sett och försökt gestalta i sin konst.

När jag var liten var jag väldigt åskrädd. Men så en natt, då vi upplevde ett riktigt rejält åskväder (jag var i förskoleåldern då), öppnade pappa fönstren på vid gavel, satte mig i sitt knä och berättade vad åska egentligen är. Hur blixtar fungerar, varför det mullrar o.s.v. Sedan dess är jag inte det minsta rädd utan tvärtom fascinerad... det var en av mina första upplevelser av vad fysik innebär, och väckte en kärlek till fysikens "mysterier" som jag fortfarande bär på. Dock har jag den största respekt för dem som är rädda för åskan, eftersom jag vet att det beror på att ingen har bemödat sig om att berätta - under trygga, lugna förhållanden - vad det är som faktiskt pågår under ett åskväder. Ungefär som många människor är rädda för den högre matematiken, därför att de aldrig fått chansen att få den förklarad utifrån inställningen att "jag vet att du är lika intelligent som jag - du är inte dum för att du inte förstår just det här". Pappa älskade fysik, och matte, och överhuvudtaget naturvetenskapens olika grenar... och framför allt älskade han den moderna vetenskapen som förde alla de olika disciplinerna samman och visade på att allting hänger ihop. Vi tänker ofta spontant att sjukvården tar för lite hänsyn till att vi har en kropp, där allt hör samman och påverkar varandra, och inte består av en massa separata delar... men faktum är att även matematik, fysik, biologi, kemi och kosmologi fungerar på samma sätt - och numera smälter också dessa vetenskaper ihop med medicinen, när vi alltmer kommer underfund med att t.ex. hjärnan kommunicerar med såväl kemi som elektricitet. "Allting hörer samman" srkriver en lärjunge till den store Carl von Linné i boken "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe. Det är samma känsla som andligheten försöker uttrycka... det går inte att separera saker, för de hör oupplösligt ihop.

Nå, nu var det inte det jag skulle blogga om idag... jag blev bara så glad över åskvädret utanför mitt fönster och den fascinerande himlen jag ser genom fönstren just nu. 

Eller kanske... samma princip som ligger bakom människors rädsla för åskan kanske också ligger bakom sådant jag normalt funderar över, som rasism, xenofobi och egoism. De där sakerna handlar så väldigt sällan om att folk "vill" hata, utan om att de är fruktansvärt rädda för det okända (något de aldrig skulle erkänna ens för sig själva). Samma sak med svartsjuka - en person är svartsjuk inte av ondska utan av rädslan för att mista den andra personen. Och för att hålla personen kvar är den svartsjuke beredd att göra precis vad som helst. Det är därför jag brukar säga att rädda människor är det farligaste som finns - de är t.o.m. farligare än de onda. 

Vad jag skulle skriva om i kväll handlade om en sak jag bara snuddade vid igår och, som av en slump, sammanfaller med att jag gillar att det åskar i kväll. För samtidigt blandas denna min glädje med en portion sorg, eftersom jag vet att Alex just nu är väldigt rädd... och det vill jag ju inte. Det känns konstigt att vara glad över samma sak som skrämmer en annan. Och jag har, som alla vet, svårt att bejaka mina behov och önskemål när de krockar med vad människor jag tycker mycket om behöver och vill. Det är en form av balans som jag ännu inte lärt mig hantera och som i 9 fall av 10 utfaller till andras fördel - d.v.s. det slutar nästan alltid med att jag viker mig, skjuter undan mina egna behov och önskemål för att i stället göra vad den andra personen vill eller behöver. Dock ser jag positivt på mina möjligheter att lära mig den här svåra balansgången, även om det kommer att ta lång tid... att överhuvudtaget se problemet är ju första steget mot en förändring, eller hur? 

Givetvis hör en del av problemet till min rädsla för att brista i ödmjukhet, göra mig skyldig till högmod och agera egoistiskt. Huruvida det här är en religiös (kristen) eller personlighetskopplad funktion vågar jag inte svara på, för det finns ingen vägledande "gräns" mellan vad som är vad i mig. Ibland kan jag identifiera en fråga som kristen, eller som en erfarenhet mitt liv givit mig, men oftast vet jag inte vad som är vad - allt är sammansmält inom mig och utgör helt enkelt karaktärs- eller personlighetsdrag. För att illustrera det, kan jag ställa mig själv en fråga: vad är skillnaden mellan kultur och religion för en jude? För en muslim? Vi kristna är likadana, vi färgas såväl av religionen som kulturen när vi växer upp i ett någorlunda homogent samhälle där de flesta är av "samma sort". Det är därför jag bejakar multikulturen som så viktig för oss: den bryter barn och ungdomar fria från konformitet och stelbenta livsregler och ger dem chansen att själva forma sina liv. Jag tror att framtiden kommer att innebära utsuddade stats- och kulturgränser och en världsbefolkning som lever fria från andras krav på "hur en rättrogen skall bete sig"... det är åtminstone min förhoppning för de som föds nu och framöver, att de skall slippa tidigare generationers förutfattade föreställningar om hur deras barns och barnbarns liv skall levas.

Min egen utveckling mot ett friare liv handlar också om att göra upp med mina egna och andras outtalade förväntningar och krav. Kanske mest mina egna, för att vara ärlig. För jag kan väldigt sällan peka på någon eller något utanför mig själv som uppställer "regler" för vad jag skall säga, göra, tycka och tänka... det var så förut, särskilt min pappa hade extremt många och strikta förväntningar på mig, uttryckt som att jag fick göra som jag ville så länge jag gjorde vad han ville. För det var faktiskt på det viset att han hade starka åsikter även om vad jag gjorde när han inte var inblandad på något som helst sätt... t.ex. gillade han inte att jag använde min bil annat än då jag skulle uträtta ett ärende åt honom eller skjutsa honom någonstans. Det "slet på bilen", "förstörde bilens värde", "var ett slöseri med pengar". Samtidigt som han själv struntade fullständigt i vad det kostade eller innebar när hans egna behov stod i centrum. Detta var länge ett mysterium för mig (och ofattbart irriterande!), men så insåg jag att det handlade om att de värden som min bil representerande i pappas ögon borde stå till hans förfogande och inte "slösas bort" på mig och andra. Det finns ett bra exempel på det: när vi flyttade till Otterbäcken utgick jag förstås ifrån att dubbelgaraget skulle delas mellan oss så att deras bil stod i ena delen och min bil i den andra. Så blev det inte. Min bil fick stå i carporten (vedförrådet) bredvid garaget, därför att han ville ha hela garaget som sin personliga verkstad. Och det medförde förstås att min bil risade fortare än hans... men det såg han inte, utan det var jag som hade handskats ovarsamt med den, "slitit ut den" med mitt körande. Samma åsikt hade han om mina kapitalvaror (dammsugare, mikro, diskmaskin, TV, dator, telefon o.s.v.): att de gick sönder berodde i hans värld på att jag hade varit oaktsam, inte att jag aldrig fick köpa något nytt utan bara ärva deras gamla avlagda när de själva köpte nytt. Fick? Ja, jag var vuxen... men det var pappa som bestämde vad jag skulle använda mina pengar till. Och förutom till räkningarna (även hans - mamma och jag fick ta det ansvaret) gick slantarna förstås mestadels till hans nöjen. Det var ytterligare en orsak till att jag inte skulle använda bilen - jag fick ju inte "slösa bort" pengarna på bensin, när han ville ha slantarna till sina egna behov! Han kallade det "ett lån" och sa varenda månad att han skulle betala tillbaka när han fick sin pension... men så blev det förstås aldrig, varken för mig eller för mamma. Undra på att vår ekonomi kraschade fullständigt! Och det är en sorg jag nog aldrig blir av med, att mamma aldrig hann uppleva hur det kändes att vara skuldfri... hon dog innan alla skulderna var betalade. Själv har jag ju fortfarande den chansen, även om den är liten...

Det känns väldigt jobbigt att behöva skriva de här sakerna om en människa som jag älskade så innerligt. Min pappa var på många sätt en underbar människa! Men jag måste ta upp sådana här detaljer för att förklara varför jag inte beter mig på ett sätt som andra skulle ha valt, och varför jag måste uppfostra mig själv nu när jag hunnit förbi "livets middagshöjd". Andra får lära sig sådana här saker som unga, men det fick aldrig jag... det är därför jag måste göra de läxorna nu i stället.

Åh... plötsligt inser jag att jag just beskrivit en av anledningarna till att jag kämpar för att behålla bilen, oavsett vad den kostar mig! Det är det som är så suveränt med att blogga - det gör mig uppmärksam på vad mitt undermedvetna hela tiden känt till men som aldrig nått mitt medvetna jag...