Fredagskväll 



Ett sådant tätt och intensivt snöande vi fick på dagen idag! Jag satt vid bordet, råkade titta upp från det jag höll på med och fick syn på den vita väggen utanför varpå reptilhjärnan spontant utbrast "Oj, har jag glömt att hänga upp adventsstjärnan i fönstret?!?" Så mycket snöade det, att jag kände det som i mitten av december. Men det är bara november och flera veckor kvar till det är dags att hänga upp stjärnor och ställa upp ljusstakar i fönstren. Och själv var jag inte särskilt road av att marken ånyo blev vit - denna gång ännu mer än förra... men Belle och Miri tycktes gilla det?!? De skuttade omkring i snön utanför uteplatsen när vi skulle till bilen, som om de verkligen uppskattade omväxlingen.

Nå, särskilt långt från Gullspång snöade det nu inte, märkte jag... i Mariestad var det i stället ösregn och +7 grader enligt min termometer i bilen. Jag tänker inte skriva så mycket om vad jag gjorde där, annat än att jag besökte biblioteket och lånade massor av intressanta böcker (som jag säkert får orsak att blogga om senare) - resten är min ensak, inte för att det skulle vara hemligt utan för att jag blivit obstinat på sistone. Riktigt arg och på tvären, faktiskt. Trött på att bli tagen för given, och att de som jag trodde var mina vänner inte lyssnar på vad jag säger när jag uttrycker något de inte gillar att höra. Som t.ex. att jag inte vill tala i telefon, eller via Messengers telefonfunktion. Skall det vara så svårt att förstå att jag helt enkelt inte vill prata med folk just nu? Att jag behöver få bli lämnad i fred? Men nej, trots att jag var så tydlig igår och sa både i FB och i bloggen att jag hade stängt av både telefonen och paddan för att ingen skulle nå mig... så upptäckte jag, när jag slog på telefonen igår kväll för att ställa larmet för väckning morgonen efter, att jag hade åtta meddelanden om missade samtal. Och allihop var lokala, alldeles väldigt lokala t.o.m. När jag så i morse av ren nyfikenhet slog på paddan för att se om de som inte fick tag i mig på telefon igår hade försökt på Messenger i stället så - jodå, de hade de förstås. Hur tydlig måste jag vara?!? 

Så nu är jag, som sagt, obstinat. Grinig. Tjurig. Svarar inte i telefon och inte på paddan. Vägrar att berätta vad jag gör, än mindre varför. Drar iväg om jag känner för det, tar promenader med hundarna men går inte hem till någon, gör bara exakt vad jag själv vill och struntar högaktningsfullt i vad andra har för sig. Eller vad de förväntar sig av mig. Och ingen skall inbilla sig att jag blir mer villig att ses för att man tjatar på mig... tvärtom lägger jag bara på ännu fler dagar i räckan av "vill vara ifred"-dagar. Nu tänker jag bara ta hand om mig själv en tid framöver - och efter det bara umgås med människor som bara vill umgås, inget annat.

För att inte gå vilse i min ilska och bli en otrevlig person har jag under dagen idag pratat med två olika personer, som känner mig väl och som också förstår sig på min tro, och efterhört vad de tycker om detta. Är jag hårdhjärtad? Brister jag i medmänsklighet? Är jag en dålig vän? Bägge har varit rörande eniga: nej, du gör exakt vad du skall göra, och det enda man kan utläsa av det du känner är att du har drivits förbi alla gränser och inte längre orkar "spela med i deras spel". Bägge applåderade rentav min ilska! De sa att den är en sund reaktion på orimliga krav och att jag är alltför dömande mot mig själv - den ena uttryckte faktiskt att jag borde föreställa mig att Jesus ser på mig med kärlek och förståelse. Det var en bild jag desperat väl behövde, och fortfarande behöver, så den skall jag meditera över under lång tid framöver. En annan bild jag manar fram när känslorna blir för starka är hur jag sjunker ner vid korsets fot, lutar ryggen mot träet och blundar.

Fick förresten dessa underbara ord av Nina idag: 

"När du bett om förlåtelse kastas din synd i glömskans
hav. Och där är det fiske förbjudet."

Visst är det bra sagt?!? Jag skrev genast upp det och utbad mig tillåtelse att använda uttrycket både här i bloggen och på FB. Tror att jag skall skriva upp dem på en kartongbit och rama in!