Söndagskväll, snart läggdags 


När jag bodde i Västerås, pratade Michelle och jag ibland om varför jag inte ville åka hem. Vissa orsaker var uppenbara - t.ex. att jag kände mig stressad av det täta umgänget med grannarna tillika vännerna, som jag älskar men inte orkar träffa lika ofta som de vill, och att jag målade in mig i hörn hela tiden genom att ta på mig ansvar för saker jag inte borde lägga mig i o.s.v. (de där sakerna har jag redan pratat en hel del om, så jag skall inte upprepa mig här) - men andra kändes mer dunkla. Michelle föreslog att min djupa depression från redan innan mamma dog, som sedan blev ännu värre med hennes frånfälle, kanske hade satt sig i väggarna... och det var en tanke jag kunde ta till mig, för det har jag varit med om tidigare i en helt annan bostad. 

Den gången slutade det med att jag tvingades flytta, därför att ångesten berodde på att det var så lyhört att jag inte vågade röra mig och ständigt gick med trasiga nerver p.g.a. grannar som städade nattetid, andra grannar som antingen grälade och slogs eller hade sex så deras säng dunkade i min vägg, oväsen i trapphuset alla tider på dygnet o.s.v... området må ha varit ett av Nackas mest idylliska utanpå sett, men den sorgliga sanningen var att trots att jag älskade själva lägenheten och läget som sådant klarade jag inte av att bo där mer än ett par år innan jag var ett nervvrak. 

Lägenheten jag flyttade till var mer modern och jag älskade den också, läget var fint och kollektivtrafiken så bra att man inte led av att bo långt från jobbet (jag arbetade då först på Riddarholmen och sedan på Östermalm i Stockholm, medan jag bodde i Orminge på Värmdö, d.v.s. den inre skärgården). Även där kunde man ibland höra grannarna, men inte alls på det viset... att jag alls flyttade därifrån berodde på att jag köpte huset i Otterbäcken tillsammans med mamma för att vi alla skulle få större livskvalitet. Då var jag långtidssjukskriven, på väg att bli pensionerad, så det gjorde ju ingenting att här inte fanns jobb... och vi trodde att pappa skulle må bra av en egen trädgård, stort dubbelgarage och massor av plats i källaren för sina hobbies. Det var bara det att vi inte hade bott i huset i mer än ett halvår då han fick en massiv hjärtinfarkt och blev rullstolsburen med allt tyngre vårdbehov för varje år som gick. 

Nåja, åter till den nuvarande bostaden! Redan när jag flyttade in här bar jag med mig mycken ångest, en djup depression och en tilltagande känsla av att jag inte klarade någonting. Mammas vård och umgänget med henne blev så viktiga i mitt liv att ingenting annat fick plats där - förutom djuren, förstås. Och jag ägnade mina dagar åt att städa och tvätta, eftersom hemtjänsten och hemsjukvården hade höga krav på hygienen och lättillgängligheten m.m. Och de kom ju hit fem-sex gånger per dag, så det räckte ju inte med en vända... jag fick göra det till mitt heltidsarbete att sköta hushållet minutiöst, samtidigt som jag försökte förse mamma med god och näringsrik mat, förgylla hennes tillvaro på alla sätt jag kunde och sköta om djuren, som betydde så mycket för oss båda. Antagligen satte sig all den där tröttheten, oron (inte minst för ekonomin!), ångesten och depressionen i väggarna här också... men faktiskt känner jag nu, efter den långa sorgetiden och allt bearbetande jag gjort sedan i våras, att jag faktiskt har kontroll över situationen på ett helt nytt sätt. Renoveringen av rummen är ett led i processen att få mig själv att må bra var jag än är och hurdant livet än ser ut... jag "städar bort" det gamla och förändrar med de medel jag har (och sådant jag får till skänks av goda medmänniskor) mitt hem så att det inte bara blir väldigt lättskött utan också trivsamt att vara i oavsett hur jag mår. För man mår ju faktiskt inte bra hela tiden - livet har sina dalar också, och det kommer givetvis att finnas stunder när både ångest och depression knackar på igen. Tanken är att jag skall vara mer beredd då.

Vardagsrummet är nästan klart nu - det återstår i princip bara några detaljer - och sovrummet har jag redan tänkt ut hur jag vill ha. Köket är jag i det stora hela nöjd med som det är, men det finns ju ett rum till att ta itu med... mammas sovrum... och det har jag nog absolut inte grubblat färdigt över än, för där växlar mina planer från dag till dag, närapå. Skall det bli ett andligt rum, ett hobbyrum, ett gästrum eller något annat? Vad behöver jag bäst? 

En detalj antingen krånglar till det hela - eller löser problemet! - men den kan jag inte prata om ännu. Så den får jag återkomma till när det blir officiellt. Än så länge är det en mycket sekretessbelagd diskussion mellan mig och biskopen. Å andra sidan har jag inte bråttom med mammas rum, utan kan vänta med det till saker och ting har klarnat...

Nu är det dags för oss att gå ut för "nattkissen", och sedan skall jag se om Måns mår bra och har allt han behöver. Nattinatti!