Måndagseftermiddag 

Sitter här med en mugg hett te och försöker värma mig efter att ha varit ute i blåsten. Huja, så kallt det var! Rena stormen! Maria och jag hade tänkt ta en riktig långpromenad med hundarna, först ner till ICA, sedan till Apotek Hjärtat (som ligger i vårdcentrum) och sist till Amnegårdens café... men vi hade inte varit ute länge innan vi beslöt att det fick bli bilen i stället. Ärendena är dock uträttade nu, och vi har haft en väldigt trevlig fikastund på caféet där stämningen var god och alla på gott humör. När man lärt känna både omgivningar och personal på Amnegården kan man inte längre vara rädd för sin egen ålderdom och en eventuell inläggning på avdelning när man inte längre klarar sig själv...! Tvärtom ser man nästan fram emot det, så trevligt är det. Kan man boka plats flera decennier i förväg, tro? Hihi!

Nå, nu är vi hemma igen - Maria har gått hem till sig för att städa och förbereda för morgonkvällens nyårsfirande och vi andra behövde vila. Varför? Jo, för att Miri må vara lika söt som vanligt - men just nu är hon en total pest för oss andra tre i familjen. Gissa om vi allihop längtar till att hon slutar löpa?!? Hon försöker para sig med både Belle och Robin, Belle morrar och gläfser varje gång Miri försöker rida henne och Robin fäller tyst och stillsamt ut klorna så att hon får sig en vass tass när hon kommer för nära. Varpå Miri skriker och sedan börjar skälla huvudet av sig. Undrar om varje löp är så här för hennes del? Eller om det bara är för att förra löpet resulterade i tre söta valpar? Låt oss hoppas att det går över, för det är verkligen jobbigt... inte minst för Miri själv, förstås. Tack gode Gud att jag har kommit igenom klimakteriet! (Inte för att jag betedde mig som Miri innan dess!!! -*skrattar hysteriskt vid tanken* - utan för att jag är tacksam att slippa hormonförändringar i kroppen. Det unnar jag Miri också, men tyvärr går ju inte tikar in i något klimakterium, de stackarna. Inte katthonor heller, förresten... men de har den smarta taktiken att inte "gå i löp" förrän de blir parade, så de behöver inte heller tas med en massa tokiga hormoner. Åtminstone inte på samma våldsamma sätt som vissa tikar tydligen gör (sneglar menande åt högen med filtar under vilka Miri äntligen somnat). 

Just nu njuter vi alla av tystnad och lugn, med andra ord. Djuren sover - troligen utmattade - och själv vilar jag här vid datorn, dricker te och njuter av tystnaden. Så tyst det kan bli med en vind som ylar utanför och får fönstren att knaka. 

Skall försöka svabba golven senare i eftermiddag, mest för att jag vill att vi går in i det nya året med ett någorlunda välstädat hem. Fånigt, egentligen... jag menar, det är ju ingenting som förändras annat än att vi byter kalenderår, och det har nog mest med ekonomi att göra; budgetar, bokföring och sådant. Eller varför behöver vi skifta år? För att veta hur gamla vi är? Har faktiskt aldrig tänkt på det förut... varför i allsin da'r firar vi nyår överhuvudtaget? Hm, det måste jag ta reda på.

Nå, personligen har jag inget särskilt att göra som är kopplat till detta med årsskifte - livet rullar på som vanligt, oavsett vad kalendern säger. Nu siktar jag framför allt fram emot nästa söndag, då Maria och jag - och kanske, om hon orkar, Nina - reser till Stockholm för att fira trettondedagsmässa och gå på julfest i kyrkan. Ja, jag vet att det kan låta lite konstigt att ha julfest två veckor efter jul, men i en kyrka som vår, med ett nationellt "upptagningsområde", gäller det att lägga festerna till tidpunkter då folk ändå kommer till Stockholm för att delta i en extra viktig mässa. Före jul har ingen tid att komma, och den enda riktigt viktiga mässan är midnattsmässan (ja, vi är ju katoliker - vi firar inte otta) natten mellan julafton och juldagen... och då kan i princip bara de som bor i Stockholm delta, eftersom vi andra i regel är bundna till andra åtaganden med familj, släkt och vänner o.s.v. Dessutom ingår ju Trettondedagen i julmysteriet, eftersom det är den dagen de vise männen besöker Jesusbarnet - och deras resa från när och fjärran för att samlas inför den människoblivna Guden är ju precis vad vi själva gör när vi kommer resande från hela Sverige för att samlas i Stockholm. Så helt fel är det ju inte. Dessutom har var och en med sig en liten julklapp (som inte får kosta mer än max 50 kronor, för det handlar ju om symbolik och får inte utvecklas till något slags tävling i bra ekonomi eller generositet) som alla läggs i en hög och sedan delas ut under festen efter mässan... ja, det kan hända att man får tillbaka sin egen gåva, det har hänt mig en gång, men vad gör det?

Nej, jag tänker inte avslöja vad jag har ordnat för gåva. Risken är inte stor att mottagaren (vem det än blir) läser min blogg, men ändå...