Fredag eftermiddag  

När jag vaknade i morse trodde jag på största allvar att jag skulle krascha. Redan innan jag hade fått av mig CPAP-masken kände jag hur delar av kroppen gjorde så ont, så ont, att jag nästan inte kunde andas... jag tvangs ligga alldeles stilla en stund för att få det mest akuta att klinga av innan jag kunde resa mig, klä på mig och gå ut i köket för att ta en Pronaxen. Sedan satt jag på sängkanten en lång stund och kände mig gråtfärdig, tänkte på allt arbete som väntade och undrade hur jag skulle klara mig igenom dagen... men jag lyckades förmå mig att göra te, breda några smörgåsar med ost och sätta mig i soffan för att äta frukost. Cirka en halvtimme senare dök Laxen upp - ett gäng på tio karlar med breda leenden. "Visa oss vad som skall göras, så fixar vi det!" Jag tog dem med ner i källaren, visade vad som hänt och berättade hur jag tänkt mig att rensandet av rummet skulle gå till... och sedan fick jag en vänlig klapp på axeln: "Gå upp och gör dig en kopp kaffe, så tar vi hand om det här. Jag ropar om vi behöver fråga om något". Och under de följande timmarna behövde jag bara komma ner två gånger - en gång för att godkänna deras idé om hur de skulle placera det oskadade, och en gång för att göra upp om nästa besök (måndag eftermiddag) då de tänker ta det de inte hann idag. Då sa också arbetsledaren att han inte kunnat låta bli att hitta böcker han gillade och undrade om jag ville sälja dem - gissa om jag svarade ja? *ler stort* Han letade efter lokalhistoria och liknande, och jag sa att jag säljer gärna mer om han hittar fler böcker på måndag... för mig är det den vetenskapliga litteraturen som är viktigast, och några av de kristna böckerna, så han får gärna köpa hur mycket historik han vill! 

När de åkte, följde jag med ut och upptäckte nästa glada nyhet: de har inte bara burit ut det skadade godset, utan dessutom kört bort det till Odinslund åt mig! Gissa om ett helt berg lyftes av mina axlar... jag är så tacksam för Laxen, de är fantastiska människor som vet vad man behöver i hjälpväg och inte är rädda för att göra "det lilla extra" som man inte vågat fråga om för att man inte trodde att de tog på sig sådana uppgifter. 

Mår betydligt bättre i själen nu, och när mamma kommer hem från "dagis" om en dryg halvtimme skall jag bjuda henne på fika.