Natten mot tisdag  

I lördags var jag så stressad och uppjagad att jag borde ha låsts in i ett rum för mig själv så att jag inte kunde göra livet jobbigt för andra. Jag hade försökt få vara ledig en enda dag, men som jag borde ha fattat fungerade det inte - jag kan helt enkelt inte strunta i mina uppgifter, oavsett hur trött jag är, för vem skall annars göra dem? Ungarna fortsätter att propsa på min uppmärksamhet, mamma behöver hjälp med allt möjligt, hemtjänsten vill veta var saker finns och vad som sagts av andra som är delaktiga i vården av mamma, telefonen ringer, det skall lagas och serveras mat, eldas varmt i huset o.s.v... ja, ni förstår. Dessutom var det ju dialysdag, vilket innebär att mamma är mer kraftlös och utmattad än annars... de dagarna orkar hon nästan aldrig resa sig själv utan behöver lyftas från soffan, rullstolen, sängen, toalettstolen o.s.v. Oavsett dagar kan hon inte heller klä sig själv (eller klä av sig), sätta på sig eller ta av sig CPAP-masken, få upp benen i sängen när hon skall lägga sig... och sistnämnda uppgift innebär också att försöka lyfta in hennes kropp så långt som möjligt i sängen, eftersom hon annars under sömnen rör sig allt närmare kanten till hennes underkropp hänger utanför. Det är bara en tidsfråga innan hon ramlar ur sängen helt och håller - vilket är ytterligare en orsak till att jag helst vill vaka nätterna före en dialysdag. På sjukhuset brukar hon ha grinden uppe på höger sida av sängen, eftersom hon föredrar att ligga vänd åt höger, men hemma skulle det aldrig fungera eftersom jag ju inte vakar varje natt och hon inte får ner grinden själv om hon behöver gå på toaletten. 

Hur som helst var jag alltså rätt taggig när kvällen kom, och så snart mamma somnat kröp jag också i säng för att försöka sova bort mitt dåliga humör. Det fungerade faktiskt ovanligt bra - dagen efter, d.v.s. på söndagsförmiddagen, vaknade jag och mådde helt okej. Så när mamma frågade om vi skulle kunna åka till julmarknaden i Folkets Hus, var jag helt med på noterna... det var bara det att vi måste ha missuppfattat någon, för det visade sig inte vara någon julmarknad där, och inte heller hittade vi någon vare sig i Sjötorp eller Lyrestad när vi åkte dit för att kolla läget. Vädret var dock så strålande fint att vi inte ville åka direkt hem igen, så vi fortsatte till Rasta (Rattugglan) i Mariestad för att äta lunch. Där var det rena feststämningen, mycket folk och extra mycket att välja på... samt en leende personal som hälsade oss välkomna och uttryckte att de hade saknat oss! Det är sant att vi försöker äta på Rattugglan lite då och då, inte precis varje månad men åtminstone en gång varannan... men p.g.a. mammas långa sjukhusvistelse med efterföljande månad på Björkskär, har vi inte varit där sedan i våras. Det var hjärtevärmande att höra att vi var populära hos personalen, och det fick vi också känna av när besöket slutade med att vi hade ätit varsin "trerätters" - sallad som förrätt, en generös och god varmrätt (jag åt kalops, mamma pyttipanna) samt fika med gott tilltugg - för 144 kronor! Hur jag än räknade fick jag det inte att stämma på något annat sätt än att personalen hade givit oss en rejäl rabatt på det mesta... rart, inte sant? Och eftersom stämningen var så bra i lokalen blev vi kvar i över två timmar, tog god tid på oss och verkligen kopplade av ordentligt! 

Det var först när vi insåg att skyltsöndagsfirandet hade startat i Gullspång som vi rörde på oss... och även den blev en trevlig, vilsam upplevelse - vi tog några få lotter hos Röda Korset (och vann en delikatesskorv), lyssnade på när Lucia-kandidaterna sjöng, gosade en stund med den fantastiskt vackra Friserhingst som drog den vagn de åkte i till och från torget och småpratade med bekanta vi stötte på i folkvimlet. Vi passade också på att köpa en kärve av Lions, där vi också unnade oss glögg och Belle (som vi hade hämtat på vägen dit, så att hon skulle få lite extra motion - men tro inte att hon ville motionera, inte, när hon kunde sitta bekvämt, varm och go' i sin lila overall, i gammelmattes knä!) fick en varmkorv. Åsynen av en liten söt hund ordentligt insvept i en varm pläd och trygg i famnen på en dam i rullstol fick många att stanna till för att prata en stund och gosa med Bellen... *skrattar*

För att sammanfatta blev söndagen alltså mycket trevlig, och eftersom jag redan kvällen innan hade adventspyntat hemma blev det en mysig hemkomst till te och lussebulle innan vi gick och lade oss extra tidigt... vi skulle nämligen upp i ottan på måndagsmorgonen och köra till Skövde, där mamma hade tid hos en infektionsläkare redan på morgonkvisten. Meningen var att vi efteråt skulle möta upp med en kille från saneringsfirman när vi kom hem, men besöket på KSS blev betydligt längre än vi  hade räknat med, så jag ringde honom och gjorde upp att han kommer på onsdag istället - och det gjorde det möjligt för mamma och mig att ta den längre vägen hem (över Tidan, Töreboda och Hova) när vi väl lämnade Skövde vid 14-tiden. Då hade mamma fått sin sjukaste fot noggrant inspekterad, utvärderad, proffsigt omskött och t.o.m. detaljfotograferad av en fotograf anställd av sjukhuset - samt fortsatt till ortopedtekniska där de justerade hennes skor så att de skonar de döende tårna. Ja, så är det... alla tårna på vänsterfoten håller på att dö, och läkarna vill helst att de får falla av hellre än amputeras, eftersom läkningen blir bättre och mamma slipper fantomsmärtor. Bizarrt, absolut, men så är det. 

Väl hemma hann jag faktiskt elda varmt i huset innan det var dags att åka igen. Då var jag ensam och styrde in till Mariestad för att träffa diabetesgänget och laga mat... i kväll blev det ugnsbakad fisk med jordsärtskocka och kall sås, samt kaffe med kladdkaka och vispad grädde. Gott och trevligt! Jag hade också tänkt köpa Diabeteskokboken, men igår visade mamma att vi redan hade den (!) även om upplagan var lite äldre än den som används på kursen... så där sparade jag in nästan 200 kronor, inte dumt alls!

Nej, nu måste jag sluta skriva... Rafael, Majsan och Sixten kravlar omkring på bordet, i mitt knä och tätt intill mitt ansikte, och det gör mig så allergisk att jag nästan inte kan andas... måste ta en nypa frisk luft, och då passar det ju bra att jag rastar Bellen en kortis också. Sedan börjar det bli dags att göra i ordning för mitt sänggående och mammas uppstigande...