Måndag kväll 

Jag kan ha hur bra dagar som helst, må fint och känna mig full av energi - men en sak ändrar sig aldrig. Jag skall inte på några villkor göra mer än en ansträngande sak om dagen. Efter det måste jag vila.

Detta är i regel inga problem om man umgås med andra som är som en själv, halv(eller hel)gamla och i olika utsträckning halvvissna hälsomässigt. Men när man skall fungera ihop med människor som befinner sig mitt i livet och som klarar av att gå på högvarv en hel dag - kanske t.o.m. hela veckan - skär det sig. Det är då dessa människor blir stressade och besvikna, kanske t.o.m. irriterade eller rentav arga, på en. Tycker att man smiter undan eller verkar ovillig att umgås. Tror att man inte tycker om dem eller att man kanske föredrar att gå till någon annan i stället.

Samtidigt upplever man själv en massa jobbiga känslor, som man måste hantera. Det är inte på något vis roligt att vara kraftlös och tvingas ägna större delen av dagen åt att ladda batterierna för en enda saks skull. Jag tänkte ofta på det redan när jag var ung, eftersom mamma var arbetsskadad och därför bara fick jobba på förmiddagarna. Hon ville jobba mer... men eftermiddagarna behövde hon för att hantera sina smärtor och vila för att orka nästa morgons halvdag på jobbet. Samma sak fick jag själv erfara när jag blev utbränd (fast på den tiden kallades det att man blivit deprimerad och behövde rehabiliteras)... för så här är det: att gå sönder går väldigt fort, men att läka ihop igen tar mycket, mycket längre tid. Och nu har ju såväl de drabbade människorna själva som forskning och läkarkår gjort samma erfarenhet: man kan aldrig gå tillbaka till den aktivitetsnivå man hade innan. Detta gäller givetvis även många andra hälsoproblem, som t.ex. stroke, hjärtinfarkter, svårare frakturer och ligamentskador. Man läker - men man blir aldrig mer lika stark, lika "frisk". 

Man måste hitta ett nytt sätt att leva, som fungerar i praktiken - inte bara i ens dröm om hur livet borde se ut. Och framför allt inte i andra människors förväntningar på en. Detta är en oerhört svår läxa, för vi är flockdjur och speglar oss hela tiden i andra människor. Det är genom att studera andra som vi lär oss hur man lever och beter sig, det vet varenda unge. Även i djurens värld handlar uppväxten om att lära genom att se på föräldrar och andra vuxna individer och kopiera deras beteenden... men i människornas värld har vi tappat bort den viktiga detaljen att alla inte har samma förutsättningar. Eller rättare sagt: vi vet, men vi utformar våra liv och hela samhället efter tanken att alla fungerar likadant. 

I klosterordnar lever man efter en regel, och en punkt i dem stöter man på oerhört tidigt: åt var och en efter hans behov och hans förmåga. Varför klarar vi inte av att leva så i mötena med varandra? Och i samhället som sådant? Varför måste vi vara så konforma, när vi vet att vi inte är det?

Jag brukar säga att jag har varit  hälsoskadad sedan 2001, då min migrän debuterade i ett anfall så kraftigt att de trodde på akuten att jag hade drabbats av en stroke. Det var då de hittade min godartade tumör i skallen, eftersom de röntgade mig på längden och tvären. Men egentligen började det 1995, när jag gick in i väggen första gången och de utredde mig för cancer eftersom jag var så ung. Om man inte räknar 1980, då jag fick ta ledigt från gymnasiet i två månader första terminen eftersom jag kollapsade under en lektion och fick köras hem (sedan skolsköterskan konstaterat att jag var slutkörd efter att i ett år ha tagit hand om familjen - mamma och småsyskon - medan pappa låg på sjukhuset med bruten rygg). Eller 1986, när jag fick ta ledigt tre månader från mina juridikstudier därför att jag kollapsade mitt i en kurs i civilrätt och ville hoppa av hela utbildningen för att jag kände mig värdelös. Kanske är det faktiskt så att jag aldrig har varit stark nog för att klara de krav jag själv och omgivningen (ofta utan att veta om eller i alla fall tänka på det) ställde på mig? Jag kanske alltid har varit en ynka? Jodå, jag brukar skoja om det... när vi syskon tänker tillbaka på vår uppväxt, konstaterar vi att jag var rädd för det mesta: blod, injektionsnålar, skelett, centrifuger, spindlar och myror, dammsugaren, att bli ensam eller skada mig o.s.v. "Ja" säger jag "jag vet att jag var en ynka". Men som vuxen är jag egentligen inte rädd för någonting och jag är absolut inte längre blyg. Däremot håller jag inte för det tryck utifrån som andra tycker är normalt... den sortens liv som de flesta andra i min ålder (och många äldre!) lever. Och jag börjar inse att det nog alltid varit så.

Nu, efter femtiofyra år, har jag äntligen insett att jag inte kan spegla mig själv i andra utan måste hitta mitt eget sätt att vara på, mitt eget sätt att leva. Så numera handlar det mest om att parera andras speglingar i mig: att jag inte är som dem. För jag vill faktiskt inte hamna i den situationen att jag enbart umgås med dem som är som jag - jag vill umgås med människor för att jag tycker om att vara med dem, inte för att de själva är lika skadade. Var och en av mina vänner har något särskilt, något unikt som gör dem underbara i mina ögon... och de tillför något värdefullt i mitt liv, som jag inte gärna vill tappa bort. Dessutom har jag förstått att jag kan och är sådan för andra, vilket förstås känns väldigt bra. Det är när de vill ha mer av mig än jag klarar av att ge som det inte fungerar...


Skrivet senare samma kväll:

Jag har ägnat ett drygt dygn åt att tvinga ner mitt blodsocker... som mest låg det på 28,9 och jag borde förstås ha åkt till sjukhuset men kunde inte förmå mig att spendera 300 kronor i avgift plus bensin på att sitta på akuten i flera timmar och vänta på att sockret skulle gå ner. För det var så det var förra gången. I stället tog jag hand om det hemma genom att hålla mig vaken, dricka massor av vatten, undvika allt som kunde dra sockret åt fel håll och ha tålamod. Mycket tålamod. Men det, och tid, är ju vad jag har bäst om. Hur som helst, just nu ligger sockret på 11,0 och fortsätter nedåt, så faran är över för den här gången. Det gäller bara att det inte händer igen - så höga siffror sliter hårt på blodkärl m.m. och kan orsaka t.ex. blodproppar.

För en stund sedan fick jag en extra promenad (utan hund) i vårkvällen - tänk, det gick att gå utan jacka! Tog en runda i källaren och stängde dörrar samt kollade att ingen katt råkat bli instängd (det händer, men lyckligtvis inte ofta). Tittade lite efter Måns, eftersom Maria hade berättat att han inte kommit hem... men jag tror att han är i skogen och jagar, så jag är inte ett dugg orolig. Han kommer snart hem och sover hos sin matte!

Annars har jag framför allt hjälpt Alex och Daniel. Igår rensade vi ur deras förråd (det blev jättefint - och nu har de gott om plats) och idag körde vi allt skräp till Odinslund. Tror att de tyckte det var oerhört skönt att bli av med en massa bråte. Någon dag framöver skall jag köra en vända till, men då med sådant som dels Maria, dels jag, behöver bli av med. Och så skall jag göra i ordning min uteplats - igår hjälpte Alex och Daniel mig att bära ut utemöblerna, så nu kan jag dona lite som jag vill där ute. 

Det var här mina funderingar började: med att jag bara orkar göra en sak om dagen. Städa igår, köra skräp idag. Och sedan inget mer. Igår gick jag faktiskt också till Equmenia för att sjunga och umgås med andra under deras vårcafékväll - och det var väldigt roligt, bl.a. vann jag en tipstävling och belönades med ett påskägg fullt av godis som jag omedelbart delade ut till alla i kyrkan samt mina vänner sedan jag kommit hem... men idag är jag supertrött och inser att jag bröt mot den gyllene regeln. Varför? För att det var så trevligt, och för att mina vänner behövde min hjälp. Jag är förmodligen det SD:are föraktfullt kallar "godhetsknarkare"... men handen på hjärtat, nog finns det betydligt sämre saker att knarka?!?