Onsdagskväll 


Vår mystiske pyroman har gjort ett nytt försök att tända eld i källaren, men misslyckats. Det verkar som om elden inte tar sig i träet - det kanske är behandlat på något sätt? Hur som helst fortsätter vi turas om att patrullera, och vi pratar med grannarna om att ha ögonen öppna när de besöker källaren: kolla att alla dörrar är låsta, att ingen vistas i källaren utan att ha orsak till det o.s.v. Min förhoppning är att den som går omkring med en tändare och försöker tutta eld på trä skall höra om våra aktiviteter och inse att det inte är lönt att fortsätta... det bästa vore ju att hen helt enkelt lägger av med sina dumheter, därför att riskerna är för stora. Att starta en brand i ett flerbostadshus räknas som mordbrand och ger ett långt fängelsestraff... plus att pyromanen blir skyldig att betala för reparationen av skadorna, vilket kan bli alldeles väldigt dyrt om huset verkligen tar eld. Det gäller ju inte bara hyresvärdens ägodelar utan även hyresgästernas, så skadeståndet kan hamna på flera miljoner kronor.

Fick det sorgliga beskedet idag att den lilla kattungen som besökte oss i lördags, skogkattflickan Viola, kommer att få somna in. Hennes hjärta undersöktes av djurhjärtspecialisten Lennart Nilsfors idag och han fann tre svåra hjärtfel på henne, som alla tre är dödliga... hennes stackars matte/uppfödare är förstås väldigt, väldigt ledsen nu, och vi som fått träffa Viola sörjer också att hennes liv inte går att rädda. Men så liten hon är, har hon satt outplånliga tassavtryck i mångas hjärtan!

Var hos kuratorn i eftermiddags, och tycker mig kunna konstatera att jag nog snart inte längre behöver gå särskilt ofta hos honom... tankarna har börjat hoppa från det ena till det andra, och mest handlat om vad jag lärt mig om mig själv under hösten. Han säger att mina framsteg är tydliga och stora, så vi har preliminärt beslutat att ha sista träffen vid årsskiftet. Det betyder att jag fortfarande har hans stöd under den period jag är mest orolig för: tiden kring mammas dödsdatum. Jag minns hur det var när pappa dog, att varken mamma eller jag kände att vi ens började sörja förrän det första året efter hans död hade gått... kanske blir det så nu också? Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag dessutom att mamma ville dö och att hennes död var "planerad" (om du förstår vad jag menar) - kanske hade hon t.o.m. bett läkaren om hjälp att få mig att begripa att vi hade nått vägs ände? För det första som hände när jag kom till sjukhuset på fredagen var ju att läkaren bad att få tala med mig, och under samtalet förklarade att de ville sluta plåga mamma med fler behandlingar, mediciner och andra insatser. Jag minns det där samtalet så tydligt... mamma kunde inte längre prata, men hon mötte min blick och log, som om hon försökte signalera att allt var okej. Och sedan dog hon ju bara drygt sexton timmar senare... hon måste ha bestämt sig, måste ha vetat och velat ha det precis så. Döende människor vet att de skall dö, det är jag övertygad om, och de kan i viss utsträckning även bestämma när det skall ske - somliga väntar på att anhöriga skall hinna dit för att ta farväl och uttrycka kärlek, andra väntar tvärtom till de anhöriga har gått så att de inte känner sig bundna av dessas närvaro. Ärligt talat vet jag inte om tanken på att mamma ville dö tröstar eller tynger mig...

Orkar inte skriva mer om mamma just nu, så jag byter samtalsämne.

Som du vet, har jag bakat en del mjuka kakor på sistone och det har givit mig "blodad tand" så att jag vill baka mer. Men att hitta bra, diabetesanpassade recept är inte lätt... 

... åh, medan jag skrev ovanstående fick jag plötsligt mejl med två olika tips på sajter med sockerfria recept på kaffebröd! Fantastiskt! Skall gå igenom dem och printa ut sådana jag vill spara, ev. sätta i en pärm så att jag vet precis var jag har dem.

Och nu ringer telefonen... det kan vara polisen, som jag har bett ringa mig för att få tips på hur vi skall agera i källarfrågan, så det är bäst att jag svarar.