Torsdag kväll 


Låt mig börja med att uttrycka hur överväldigad jag är över er medkänsla och vilja att hjälpa mig, som jag mötts av sedan jag bloggade senast. Tack mina älskade vänner, ni betyder så innerligt mycket för att jag skall göra mitt bästa för att fortsätta kämpa! Och ni säger mig att livet inte är nattsvart... Gud välsigne er allihopa!

Någon frågade om jag mår bättre nu, och mitt svar måste bli både ja och nej. Egentligen mår jag definitivt lika dåligt som då jag skrev mitt förra inlägg, och även om jag inte är suicidal i ordets rätta bemärkelse eftersom jag faktiskt inte tänker begå självmord - jag vill ju leva, bara inte ha det så här! - så är det fortfarande ett faktum att jag kan sorteras in under ett begrepp som beskriver känslan att vilja krypa in under en sten eller gömma mig långt ute i skogen där varken borgenärer eller myndigheter kan hitta mig. Det är ju bara det att det inte finns någon sådan sten, eller plats, att fly till. Och att försöka med något dylikt är att smita ifrån sitt ansvar. Känslor är en sak, förnuftet en annan.

Skriver inte mer i kväll, om ni ursäktar.