Sen lördagskväll 


Det har sitt pris att gå igenom och analysera minnen, erfarenheter, upplevelser och annat som summerar mig själv som person. Det har gjort mig känslomässigt utmattad, och idag stängde jag i stort sett av för att ladda mina batterier... för rensningsarbetet är ju långt ifrån över, jag har så mycket kvar att gå igenom innan jag känner mig fri att släppa det förflutna helt och gå vidare med lättare ryggsäck. Och det känns rimligt att göra lejonparten av det arbetet nu, i glappet mellan det som varit och det som skall komma... om inte annat för att göra sikten fri och underlätta min koncentration. 

Egentligen mår jag ganska bra - den där inre friden ligger kvar i botten och anger klangfärgen för allt jag gör, tänker och känner. Jag har diverse svårigheter att ta itu med, men känner att de inte överväldigar mig till den grad att jag blir "förlamad", som det brukade vara förut. Men jag får nästan dagligen (ibland ännu oftare) jobbig spänningshuvudvärk (dock inte så många migränattacker, tack och lov) är oerhört trött och dagarna måste för min självbevarelse bli korta... d.v.s. jag sover mycket och är vaken kortare tid än de flesta omkring mig. Å andra sidan har jag ju faktiskt det unika privilegiet att göra som jag vill och forma min dag som jag behöver ha den - med det lilla undantaget att Robin och Belle inte på något vis får bli lidande. Men de blir de inte, det försäkrar jag... tvärtom ägnar jag dem mer uppmärksamhet än jag gjort på länge. Man kan säga att det är de, Gud och jag själv som är vinnarna med det här konceptet... förlorarna är förstås de som vill umgås med mig, ha med mig på olika aktiviteter o.s.v., för allt sådant hamnar av nödtvång betydligt längre ner på min inre lista över prioriteringar just nu. Så får jag hoppas att de har förståelse nog att vilja vänta på mig.

Okej, vad betyder nu allt det här? Tja, kort sagt har jag inte gjort ett dugg idag. Jo, jag har förstås gjort ren kattlådan, som vanligt, och givit djuren mat och vatten, gått ut med Belle, lagat mat åt mig själv, tagit mina mediciner och dessutom kollat blodsockret för en serie jag skall lämna in till min läkare efter sommaren... men i övrigt har jag legat på soffan och läst lite grand (det varade inte länge, för det gjorde mig sömnig och jag vill inte sova utan min CPAP), gosat massor med djuren, vilat och bara varit. Och vet du vad? Jag tänker göra likadant i morgon! *skrattar* Vilket troligen gör Alex nervös... hon har försökt nå mig via telefon flera gånger idag och kom till sist förbi för att kolla läget, knackade på fönstren (jag har persiennerna stängda här i vardagsrummet för att inte släppa in solgasset - det är varmt ändå här inne, trots takfläkten) och pratade med Robin som låg på sin dyna i sovrumsfönstret och solade. Själv låg jag, som sagt, på soffan med Bellen Bus på magen. Varför jag inte svarade i telefon? När jag har ont i skallen vill jag inte prata med någon, och behöva tacka nej till något eller förklara varför jag ligger. Jag kan dock inte stänga av telefonen just nu, eftersom jag väntar på ett viktigt besked... men det är ingenting jag pratar om, för det är min ensak. Låt oss bara konstatera att jag inte vill missa det.

Framåt sena kvällen blev jag sugen på något lite lyxigt och gräddade plättar - mm, det var gott! Jag är så glad att jag sparade plättlaggen som jag fick ärva av farmor...