Onsdag förmiddag 


Det är, åtminstone för mig, fascinerande... från att ha bloggat mest på sena kvällar och nätter, bloggar jag nu oftast på förmiddagarna! Jag, som i alla år varit kvällsmänniska och som aldrig lyckats vända min dygnsrytm hur mycket folk än tjatat och jag själv försökt göra våld på mig, kommer nu upp varenda morgon utan problem och får plötsligt hur mycket tid som helst för både sådant som behöver göras och sådant jag vill. Vilken gåva Michelle räckte mig när hon lät mig bli hennes kennelflicka! Jag kan inte nog tacka henne för den här möjligheten... den har vänt hela mitt liv i rätt riktning, givit mig den öppna dörr jag så länge förgäves letat efter och medfört att jag äntligen vet både vem jag är och vart jag är på väg. Och detta "bara" för att jag erbjöd mig att hjälpa henne med hundarna när hon började jobba... livet är förunderligt, och man skall akta sig för att vänta sig att saker skall se ut på ett visst sätt eftersom man då riskerar att missa de gyllende chanserna bara för att de kommer i andra skepnader.

Att jobba med djur är oerhört tillfredsställande - det begrep jag ju redan innan jag tog på mig den här uppgiften. Men att det också innebär att man lever i nuet och lär sig saker som hjälper en också i helt andra delar av livet och vardagen har jag inte insett förrän jag kom hit. Nu är ju "jobb" alldeles fel uttryck för vad jag gör - jag finns ju i stort sett bara här, håller hundarna sällskap och ger dem mat, tar med dem på promenader och leker och gosar med dem. Det är inget jobb, det är ett sätt att leva. Som bönen - den är inte heller ett jobb utan just ett sätt att leva. Om man frågar en nunna vad hon jobbar med, svarar hon förmodligen att hon syr kläder, binder in böcker, tillverkar tvålar, odlar grödor eller bakar oblater (ett urval ganska typiska uppgifter i kloster) - bönen nämner hon inte, för den finns där lika grundläggande som att äta och sova, städa och laga mat, läsa och sjunga, skratta och gråta. 

När hundarna sover, donar jag med andra saker: tvättar, diskar, städar, läser, virkar, spelar datorspel (särskilt Township, just nu), bloggar m.m. Däremot gör jag inte saker jag brukade göra hemma: tittar på TV, sitter i timmar och fikar hos grannar, har ångest över allt som inte blir gjort o.s.v. När hundarna sover är det väldigt tyst här, för inomhus hör man inte trafikbruset och så här dags är barnen - som annars leker på innergården (mer en dunge med lekplats i mitten) - i skolan. Och Robin för inte mycket väsen, han heller... allt han gör är tystlåtet, utom kanske just när han busar med valparna för då låter det som om man har ett dagis i rummet - hihi!

Undrar du över rubriken i det här inlägget? Den kommer sig av att jag i morse blev "utmanad" av en vän på FB att varje dag lägga ut en bild på något jag älskar - men det fick inte vara människor eller djur. Gissa vad första bilden föreställer? Tvättstugan! *skrattar gott* Jag har också tagit foton på min virkning, mina religiösa böcker och lite annat som så småningom dyker upp på FB under veckan som kommmer... det gäller att tänka till lite extra, när det man egentligen älskar mest och också engagerar sig mest i inte får vara med i utmaningen! Men jag förstår regeln... det skulle i stort sett bara bli bilder av barn och djur, om den inte fanns.

Det här att visa för andra vad man älskar är en tankeväckande idé på många sätt, för den tvingar oss att fundera både över vad vi gör och vad ordet "älskar" innefattar. Det går lätt inflation i starka uttryck, särskilt på nätet: man "älskar" och man "hatar", och det de mest triviala saker. Tänk efter... är en stunds regnande så motbjudande och horribelt att man hatar det? Älskar man verkligen varmkorv så mycket att man inte kan tänka sig att leva utan den? Betyder ett ögonblicks irritationsmoment eller något snyggt, gott eller roligt så oerhört mycket att man tar till brösttoner för att uttrycka sina känslor? Det där påminner mig om hur det var när jag besökte USA några gånger under 1990-talet och mötte människor som kallade mig "darling", "love", "sweetheart" och "sweetie" fast vi aldrig hade träffats (t.ex. expediter i affärer jag handlade i)... kanske är det vanligt over there, men för mig som svensk kändes det märkligt. Vi hade ingen relation alls till varandra, än mindre en så intim att man skulle använda kärleksord. Tala om kulturkrock! Kanske är det rentav från USA vi har fått de där "älska" och "hata"? För där används de flitigt om saker som egentligen inte alls borde väcka starka känslor. "I hate you!" säger en kvinna med ett ljuvt leende till sin man när han vägrar att hålla upp dörren åt henne - och så skrattar de, båda två. "I love this dress!" säger en kvinna till sin väninna i en affär, innan hon hänger tillbaka plagget och går vidare. 

Nu är ju kastandet av sten i glashus en av mina paradgrenar... så ja, jag älskar att tvätta, och jag älskar att läsa facklitteratur, och jag älskar att promenera med hundar, och jag älskar te. Men jag har åtminstone en liten brasklapp att erbjuda: det här är sådant jag verkligen vill skall finnas med resten av mitt liv, hur långt eller kort det än blir. Däremot, när jag säger att jag älskar människor så menar jag det helt och fullt - den kärleken kan ni ta bokstavligen! Där är det agape och filia som grundar känslorna. Kärleken till det jordiska är tillfällig, men kärleken till det levande består eftersom det är rotat i själen/anden och inte i kroppen. Om du förstår vad jag menar.