Sen lördagskväll  

Av en slump fick jag veta att min äldste brors yngsta dotter gifte sig idag. Det gläder mig bortom ord att hon älskar sin livskamrat tillräckligt för att vilja ta det steget, och jag önskar henne all lycka till! Samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera på hur mamma kommer att reagera när hon får höra nyheten... för jag vet att hon skulle ha velat vara med. Till saken hör att hon inte var med på brorsans äldsta dotters bröllop heller. Hon älskar sina barnbarn mycket mer än de förstår, och de betyder mycket mer för henne än de inser p.g.a. att mamma inte kan besöka dem och har svårt att tala i telefon numera (så hon kan inte ringa dem heller), än mindre skriva (hon skakar för mycket i händerna)... så även om jag absolut förstår att flickorna kanske inte tänkte på att bjuda henne till sina bröllop, och hon troligen hade varit tvungen att tacka nej (vilket de givetvis är medvetna om), oroar jag mig för att hon skall känna sig ledsen att inte ha fått veta något förrän efteråt. Att livet skall vara så komplicerat! Är det bättre att inte veta? Skall jag tiga om att ännu ett bröllop skett i familjekretsen utan hennes närvaro och vetskap, och hoppas att min äldste bror nämnder det nästa gång de talas vid? Eller skall jag vara ärlig och i morgon (när jag träffar henne nästan gång) berätta vad jag nyss upptäckte, trots att jag vet att hon blir ledsen? (Även om hon givetvis, lika mycket som jag, är glad för flickans skull - blanda inte ihop de två känslorna!) 

Nu vet jag - och det kan jag förklara för mamma - att det blivit allt vanligare med bröllop där bara brudparets föräldrar deltar i själva ceremonien. Troligen var det så här, att mina niecer valde lågmälda bröllop med en trevlig middag efteråt, dit bara deras föräldrar och närmaste vänner var inbjudna. Stora, överflödande arrangemang med hundratalet gäster och allt möjligt extra, är nog inte riktigt vår stil - överhuvudtaget brukar ingen av oss ställa till med större festligheter, utan när vi vill fira något bjuder vi i regel "bara" de närmaste i familjen och vänkretsen. Det största firandet som mamma och jag ordnat var hennes 70-årsfest. Till det hör att mamma och jag inte kan umgås regelbundet med någon i vår familj, hur innerligt gärna vi än vill, eftersom vi inte längre kan resa och de bor långt borta... ja, teoretiskt sett skulle jag kunna åka ensam, men alla vet ju att jag vill ha både mamma och Belle med mig. 

Det finns en feg utväg - jag kan ljuga och säga att jag inget visste. För orsaken att jag fick veta något var att jag råkade se det på FB, när jag var in för att göra en sak i ett av de spel jag spelar där. Och jag har ju berättat för mamma att jag har hoppat av FB tills vidare. Men som jag sa i ett annat sammanhang, har jag svårt för att hålla tyst om saker jag faktiskt ser/hör/läser... även ett tigande känns som ett ljugande, om ni förstår vad jag menar. 

Blev jag själv ledsen att inte vara bjuden? Nej, egentligen inte - för jag förstår varför. Varken mamma eller jag tillhör den inre kretsen i familjen, de som träffas regelbundet och har kul ihop. Vi lever i periferin, fortfarande älskade och uppskattade men sällan bjudna till något. Det blir så när man bor långt ifrån varandra och inte har råd med resande, och när också sjukdom lägger hinder i vägen blir situationen ännu mer svårlöst. För mig räcker det att be för dem, bära dem i mitt hjärta och glädjas eller sörja med dem... jag känner mig inte utanför eller mindre värd i deras ögon för att jag inte blir bjuden till dem. Men jag vet att mamma känner annorlunda, särskilt när det handlar om barnbarnen... och det är därför jag sitter här och grunnar på hur jag skall göra.