Natten mellan måndag och tisdag

När mamma kom hem från dialysen, var hon i dåligt skick - sämre än hon brukar vara de dagarna. Det visade sig att hon hade blivit ordentligt sjuk under behandlingen och både kräkts och haft diarré, så de hade fått avbryta och ta hand om henne innan hon var stark nog att åka hem. Väl hemma fick jag bädda ner henne direkt, och hemtjänsten hjälpte mig att se till att hon var okej innan vi lät henne somna. På kvällen kom hon upp en stund för att dricka en mugg te, och då mådde hon lite bättre... men för säkerhets skull bäddade vi snart ner henne igen och nu har jag bestämt mig för att sitta uppe några timmar för att försäkra mig om att hon inte blir sämre igen innan jag själv kryper till sängs.

På TV går en amerikansk dokumentär som jag har sett förut men gärna ser flera gånger: "Att vandra Camino de Santiago". El Camino (Vägen) är en åttio mil lång pilgrimsled från St. Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien, som varje år vandras av många tusentals individer oftast av andliga skäl men också av sekulära personer som vill reda ut sina tankar, fundera över sitt liv eller helt enkelt bara komma bort från sitt vanliga liv ett tag. Just att man vandrar så länge kommer man in i en meditativ rytm som öppnar sinnena både utåt och inåt, och de flesta lär sig mycket om sig själva, får viktiga insikter och kommer underfund med vilka de är, vad de vill göra och hur de vill att livet skall se ut när de återvänder hem. En kvinna i dokumentären uttrycker det genialt: "A bad day for the ego is a good day for the soul"

Jag skulle så innerligt gärna vandra El Camino... men jag misstänker att det inte låter sig göras, eftersom jag måste ha CPAP:en med mig. Och eftersom pilgrimerna sover på speciella vandrarhem där standarden är (och skall vara) låg, kan jag inte räkna med att ha tillgång till el... och dessutom, hela meningen med pilgrimsfärder är att man skall undvara så mycket som möjligt och bara ha med sig det allra mest nödvändiga - det som ryms i en ryggsäck man orkar bära med sig de åttio milen. Sedan tror jag också att jag är alldeles för otränad för att klara påfrestningen, och att min vandring framför allt skulle komma att handla om att försöka tänka bort alla uppdykande smärtor i höfter, rygg och knän... att välja att gå just El Camino är nog att sikta alldeles för högt, åtminstone än på ett bra tag. Kanske senare i livet? Många av de som går är gamla, två av männen i dokumentären var över 80 år, så att vänta betyder inte automatiskt att det blir för sent...

Sedan är det ju så att man inte måste gå en väg rent fysiskt för att gå den inombords. Det andliga växandet handlar om uthållighet, precis som när man vandrar en lång sträcka, och själens uthållighet är minst lika viktig som kroppens.