Nattens drömmar handlade om brinnande hus, om att bryta mig fri från pappas dominans, om en fest med släkt och vänner från förr där jag återupplivade gamla band... och när jag vaknade, pratade mamma och jag om vad allt detta kunde vilja säga mig och jag återknöt spontant till mina drömmar om den döende mannen. Mamma frågade vad jag saknar i mitt nuvarande liv och jag svarade att jag inte vet än, att jag inte kommit så långt i mina inre rannsakningar... men detta att jag drömde att jag gick emot pappas vilja väckte en känsla till liv: min lust att köra bil, bara för att vara ute och köra, och hur den hade kvävts av pappas kontrollbehov. Varje gång jag använde min bil protesterade pappa och ifrågasatte om det var nödvändigt - att det kostade dyr bensin, att mitt körande "slet på bilen", att jag borde tänka mig för vad saker och ting var värda. Nu vet jag ju att det egentligen inte alls handlade om bilen, utan om att han ville ha mig hemma hos sig eftersom jag var den enda som förstod och därmed visste hur man lindrade hans existentiella ångest. Problemet är att hans tjat borrade sig in i mitt undermedvetna och får mig nu att själv ifrågasätta mitt körande: Är den här bilturen verkligen nödvändig? Skall jag verkligen slösa bensin på rena nöjesturer? Tänk om någonting händer, bilen går sönder och måste lagas (vilket blir dyrt)? Jag har mist förmågan att unna mig sådant som kostar pengar, måste alltid ha en vettig anledning till det jag gör. 

När vi kommit så långt i våra funderingar, föreslog mamma att vi skulle ge oss ut och åka "utan mål och mening". Och det gjorde vi - packade en matsäckskorg, tog med oss Belle och körde söderut. Någonstans på vägen mot Skara konstaterade vi att Jula ligger där och att vi behövde lite saker därifrån: laddningsbara batterier till våra telefoner, en ny vattenkokare åt mamma, burköppnare m.m. som var anpassade för handikappade... och av en slump hade vi mammas utomhusrullstol kvar i bilen efter Teknikdagen, vilket ju blev väldigt bra när vi nu ville "shoppa lite" *skrattar* eftersom mamma inte orkar gå mer än några meter. Och när vi var klara med shoppandet, gjorde vi kopplingen att en bit utanför Skara ligger Evas katthem... så nästa etapp blev att åka dit, samt att vi på vägen stannade till i ett fint skogs-avsnitt så att Belle och jag kunde ta en promenad och leta efter kantareller. Tyvärr började det efter en liten stund att åska, vilket fick Belle att gny och vilja skynda tillbaka till bilen, så några kantareller blev det inte... men Eva var hemma när vi kom till katthemmet, och det var trevligt att prata bort en stund med henne innan vi fortsatte till Skövde. Vägen mellan Skara och Skövde (som går tvärs över Billingen) är vacker, och man passerar flera fina små orter på vägen - Axvall, Varnhem, Våmb... - så jag rekommenderar den verkligen om ni har vägarna ditåt! 

I Skövde åt vi middag, och sedan var det dags att vända hemåt eftersom mamma behövde få komma i säng (hon skall ju dialysera i morgon och åker väldigt tidigt). Men eftersom vädret blivit fint igen, stannade vi faktiskt på vägen så att Belle och jag kunde ta ännu en liten skogspromenad... 

På restaurangen fann jag dagens exemplar av SLA, och i den hittade jag vad som kändes som ett meddelande. Minns ni att jag drömde att den döende mannen dog och att hans själ, hans ickefysiska existens, flyttade över in i mig? Den där drömmen gjorde ett djupt intryck på mig, så när jag läste dödsannonserna reagerade jag verkligen inför den här texten:

 

Det kan tyckas "överspänt", men jag tog det som sagt som ett meddelande. Inte från den döde mannen, för han är bara en symbol för någonting i mig själv som jag har försummat in till den grad att det nästan "dött"... utan ett budskap till mig själv att det "nästandöda" inte är dött utan går att finna vägen tillbaka till. Återupptäcka och återuppväcka.

Av en ren impuls stannade jag till vid Biltema i Skövde och gick in för att titta efter en sak åt mamma. Och kom ut med ett ritblock till mig själv. När jag var ung, tecknade jag jämt och ständigt... kanske är det en av de saker jag behöver ta upp igen?

De brinnande husen? Jag tror att de symboliserade sådant jag har problem med, som tynger mig och som jag inte vet hur jag skall hantera. Om man bränner upp (ner) ett hinder, så för- svinner det för alltid ur ens väg... men ta nu inte detta som att jag tänker sätta eld på något, för alltsammans är som sagt bara symboler. Och ett problem röjer man inte ur vägen på det sättet, utan genom att lösa det.