Natten mellan torsdag och fredag 


Nyligen sträckläste jag den lilla boken "Bristningsgränsen" med underrubriken "Verksamhetskrav, andras förväntningar och min egen stress - hur klarar jag det?" av Peter Meadows, som skrev boken för att berätta hur det är att vara kyrkligt mycket aktiv men samtidigt ha en svår familjesituation med en sjuk hustru (och själv vara utbränd). Han pekar på den omöjliga situation som bl.a. präster och pastorer men också andra som engagerar sig kyrkligt drabbas av eftersom de även har andra krav på sig, och hur tung tystnadskulturen är i samfunden eftersom man förväntas att prioritera arbetet för Gud och frälsningen, samtidigt som man själv känner ansvar också för sin familj m.fl. Själv vet jag att det inte ens behöver finnas någon sådan kultur för att man lätt skall bränna ut sig när man förtvivlad försöker räcka till för alla, överallt, samtidigt... och det poängterar författaren också på flera ställen i boken, t.ex. så här:


När vi belyser orsakerna till stress bland "kyrkans
män" bör vi inte bortse från att just de egenskaper
som en god pastor eller präst har - omtänksamhet,
öppenhet, känslighet och medkänsla -  är de som 
gör en människa speciellt sårbar för stress. Pastorer
inte bara utsätts för allvarliga stressfaktorer utan
de är speciellt sårbara för dem också".


Det skall definitivt betonas att han i ett annat stycke understryker att han med ordet "män" bara försöker förenkla texten och att allt han skriver om i boken är precis lika giltigt för kvinnor, förresten.

På ett annat ställe i boken skriver han en annan sak, som jag fastnade för eftersom det gäller precis alla människor och inte bara dem som är kyrkligt aktiva på olika sätt: 


När vi får en spark i magen försöker vi först och 
främst att kippa efter andan och stå ut med smär-
tan. Vi har fullt upp med att överleva och kan inte
ägna oss åt att upptäcka vad vi kan lära oss av
erfarenheten.

  

Det här är viktiga saker - för som medmänniskor har vi en naturlig instinkt att "hjälpa till" genom att komma med goda råd när livet brister för en vän eller annan person i ens omgivning, och vi glömmer lätt att den personen inte är mottaglig för goda råd utan framför allt behöver stöd, värme och hjälp med praktiska ting. Om man verkligen vill hjälpa någon som krisar, så är närvaron viktigast av allt - att man faktiskt rent fysiskt kommer och är hos den drabbade. Nästa sak att göra är att kavla upp ärmarna och ta hand om saker som den drabbade inte orkar: leka med barnen (kanske ta med dem på utflykter), diska, laga mat, städa, gå ut med hunden, handla, kanske rentav be om en fullmakt att sköta dennes akuta ekonomi (löpande räkningar som t.ex. hyra och el så att familjen inte plötsligt blir vräkta). Optimalt är om den drabbade tillåts att gå ner i sparläge och egentligen bara behöva tänka på att äta och sova... men tyvärr fungerar inte sådant i vårt moderna samhälle, för vi har familj, släkt och vänner på alltför långt håll och få finner det naturligt att släppa allt för att komma rusande. Här har vi nog förlorat något väsentligt sedan industrialiseringen fick människor att flytta ifrån sina hembygder, och det nuvarande sättet att arbeta gör saken ännu värre genom att de tvingar anställda att flytta omkring i landet för att arbeta i projektform snarare än att man befinner sig på samma plats hela (eller åtminstone större delen av) livet. Hela familjen rycks upp med rötterna - partnern tvingas också byta jobb, man kanske tvingas sälja huset, och köpa ett nytt på den nya bostadsorten), barnen tvingas lämna sina kamrater för att byta skola... och den som flyttar p.g.a. sitt jobb mister kollegor och tvingas rota sig i en ny arbetsmiljö, om och om igen. Undra på att folk väntar så länge med att skaffa barn nu för tiden! Och själva känner sig så rotlösa.

Sedan tror jag också att många människor idag är så rädda för kriser att de hellre delar ut goda råd - och därmed håller lite avstånd - än kommer nära. Det är utlämnande och naket att lämna sitt trygga skal för att låta en annan människa vara det viktigaste, även om det bara är för en kortare stund, och vi blir rädda att vi inte skall kunna backa ur situationen igen utan bli fast där. 

Åter till det kyrkliga området, där jag började det här inlägget och där mina egna erfarenheter ligger. Vårt samfund är litet i Sverige och det medför två problem: dels att vi som är aktiva får ta på oss orimliga arbetsbördor (inte minst biskopar och präster) vilket snart gör alla utbrända, och dels att de aktiva i sin desperation över arbetsbördan drivs att dra in nya människor i det hela alldeles för tidigt i avsikten att försöka fördela tyngden lite. Vilket innebär att folk kommer in i organisationen och tar på sig ansvar för samfundet utan att egentligen veta vad de håller på med, eftersom de inte hunnit lära känna vare sig de andra aktiva eller samfundet som sådant. Och det skapar i sin tur riskfaktorer - jag skall inte gå in på några detaljer, eftersom vi som sagt är ett litet samfund och "alla känner alla", men att agera i kyrkans namn utan att veta vad kyrkan står för skapar förvirring både inåt och utåt. Det öppnar dessutom för att någon kan stiga in i verksamheten med en egen agenda och engagera sig för sin egen "vinning" (inte ekonomiskt, för det fungerar inte i vår kyrka där alla arbetar oavlönat, men t.ex. för att bli bekräftad och få uppmärksamhet) i stället för samfundets bästa. Att läka de tokigheter som då uppstår kan ta många år och skada många människor på vägen... både de som blir kvar och de som går.

Boken är full av kloka, men för många samfund rätt hårdsmälta, råd. T.ex. uppmanas man att lägga ner sådana verksamheter som "lever på sparlåga" och som "har överlevt sig själva" i stället för att fortsätta med dem bara för att man inte vill släppa taget. De aktiva uppmanas också att ibland inte ställa upp, ibland "skolka" från gudstjänst eller annan församlingsverksamhet för att i stället ta hand om sig själv och vila, alternativt göra något profant med familjen. Gud finns kvar ändå! Men vi är rädda för att verka "mindre kristna" eller rentav okristliga om vi sätter familjen eller våra egna behov före samfundets... och häri kommer den där tystnadskulturen tillbaka i strålkastarljuset, för hur lätt är det att säga rakt ut att "Nej, vi skippar mässan den här söndagen och går på Gröna Lund i stället!" Sådana osägbara saker är lika vanliga som att svara "Jag mår faktiskt inte alls bra idag - bilen har gått sönder, min son klarar inte skolan och själv har jag vidrigt ont i ett knä" när någon i kyrkdörren möter en med "hej, hur är det?"... nio av tio tvingar i stället fram ett leende och säger något i stil med "Tack bra, och du?". 

Här citerat författaren en annan författare, Gordon MacDonald;


Trötthet kommer inte bara av att man har så mycket
att göra, utan också av den oerhörda mängd erfaren-
het och information som vi drabbas av. Jag tror att
man faktiskt kan bli trött av den ständiga strömmen
av andlig stimulantia. Ord, ord, sensationer och spän-
ning!


Ni som inte är kyrkligt aktiva känner också igen detta - inte minst med TV, Internet och all annan input vi möter dagligen även i den profana världen. Tror ni att det är lugnare i kyrkan? Det beror nog på vilket slags samfund man väljer att engagera sig i... i min kyrka kretsar det mesta kring gudstjänsterna, särskilt mässan, och vi håller inte på med så mycket annat i gruppform (med några få undantag - några är aktiva zenmeditatörer, ibland håller enskilda församlingar föredragskvällar eller endagskurser, vi gör någon enstaka utflykt tillsammans eller träffas för sommarskola en vecka om året). 

Men jag ser inom det frikyrkliga hur människor är mycket mer involverade i också annat än gudstjänster: bönemöten, sångkvällar, evangelisationsresor, torgmöten, tältmöten, vittnande både enskilt och i grupp (inför allmänheten) o.s.v. Inom denna sfär finns också en mängd olika tidningar, CD-skivor med både möten, predikningar och musik, massor av böcker - även romaner - och annan information att ta till sig, läsa igenom och engagera sig i. Det är insamlingar, väckelseresor, volontärarbete över hela världen, helandemöten m.m. där varje deltagare är synnerligen aktiv och involverad med både kropp och ord... och ingenting av det där är fel, det understryker jag! Men det tar rejält på krafterna. Jag har stort utbyte av mina utflykter i den frikyrkliga världen, men jag skulle aldrig kunna vara där så ofta som de andra jag möter i dylika sammanhang... tempot är för högt, intrycken för många, allting spretar åt tusentals lika angelägna håll och man vet inte var man skall lägga sin ork och sitt engagemang. 

Nu skall jag inte påstå att de frikyrkliga är de enda som fungerar så här - även inom mer traditionella samfund som t.ex. Svenska Kyrkan och den Romersk-katolska Kyrkan är det förutom gudstjänster också körer, söndagsskola, konfirmandundervisning, lunchträffar, syjuntor, lägerverksamhet, pilgrimsresor, volontärarbete över hela världen m.m. Man har kursverksamhet och håller föredrag, gör insamlingar och engagerar sig i samhället. Och också här finns gott om litteratur, tidningar, musik, film, TV-program o.s.v. i oändlig mängd. 

Med andra ord: för den som vill, finns det precis hur mycket som helst att engagera sig i. Och tusentals val att göra. Val som ofta kan slita en i stycken - för hur väljer man, när allting verkar lika viktigt? Nöden finns överallt, och man vill ju göra sitt bästa, finnas till för allt och alla... jag tror personligen att mängder av människor över hela världen känner sig maktlösa och stämplar sig själva som dåliga kristna när de inte orkar med. Been there, done that.

Den här boken må vara liten - men den bär på ett mycket stort budskap: att vi är människor, och att våra krafter är begränsade. Bättre att göra en sak bra, än tio saker halvhjärtat. 

Ja, jag vet - att kasta sten i glashus är min mästersport  ;-)