Söndag eftermiddag 


Vaknade med intensiv ångest i morse efter att ha drömt om pappa. Det var minnen från min barndom som spelat huvudrollen, och jag kunde inte skaka av mig känslan av stämningen i drömmen... så sedan Belle och Miri fått sin frukost klädde jag på dem jackor och tog med dem på en promenad ner till Amnegårdens café. Att stanna hemma kändes outhärdligt just då, jag behövde få träffa folk och rensa skallen från minnena, så jag stannade kvar på caféet i nästan två timmar och pratade bl.a. med en kvinna i rullstol som var djupt förälskad i rasen italiensk vinthund och ville veta allt jag kunde berätta om hur de var och vad man behövde tänka på eftersom hon stod i kö för att få en iggyhanne. Nu är jag ju definitivt ingen expert på rasen... vet i stort sett bara det jag lärt mig av att leva med Belle och genom att lyssna till Michelle... men jag berättade det jag visste och svarade på hennes frågor så gott jag kunde. Det visade sig att hon varit uppfödare av bl.a. amerikansk cocker spaniel och aussie (australian shepherd), så hon var väldigt kunnig i sådant som defekter och sjukdomar, färgbestämningar, genetik och temperament m.m. - mycket mer än jag! Så tillsammans fick vi nog ihop en rätt bra beskrivning av iggyn som ras och dess för- och nackdelar. Medan vi pratade låg Belle tryggt i hennes famn och mådde bra, medan Miri låg i mitt knä och slöade... det kändes väldigt bra, och min ångest släppte snabbt taget om mig. Till sist gick det alldeles utmärkt att gå hem, där jag satte mig att fylla på dosetten medan jag lyssnade på en CD-bok, innan jag satte igång tvättmaskinen och bestämde mig för att skriva det här.

Hur dagen utvecklar sig vet jag inte än; bara att jag skall rasta Felix om en liten stund. 


Skrivet senare, tidig kväll:

Jag har ont i kroppen idag... eller, rättare sagt, jag har haft ont i kroppen i flera dagar nu; främst i nedre delen av ryggen, höfterna och lederna (ja, jag vet att höften är en led). Carina föreslog att det kunde var omslaget i vädret, för efter flera veckor med riktigt behagliga temperaturer har det nu blivit kallare ute och dessutom blåsigt. Det här känns som ett rimligt antagande, desto mer som jag märker att när jag är ute med hundarna gör det inte lika ont... och det beror väl på att jag då är varm och "upp-ledad". Inne, särskilt om jag sitter still, värker det dock rejält och jag har svårt med lägesförflyttningarna - alltså att ställa mig upp, sätta mig ner o.s.v. Nåja, förhoppningsvis är det tillfälligt!

Nattens drömmar "spökar" för mig då och då... jag misstänker att de dykt upp p.g.a. boken jag läser just nu: "Borderline personlighetsstörning: uppkomst, symptom, behandling, prognos" av Görel Kristina Näslund. Missförstå mig rätt nu - jag har inte, och tror mig inte heller ha, borderline. Men när jag läser att en av grundorsakerna till den här svåra störningen är en "onormal" barndom där sådant som t.ex. försummelse, övergrepp, incest, förtryckande av barnets naturliga utveckling av känslolivet, känslokalla eller kaotiska föräldrar o.s.v. förekommit och barnet därför aldrig lyckats integrera sitt jag med sina känslor och tankar, kan jag inte låta bli att fundera över hur min egen barndom sett ut. Vi var älskade och mycket väl omhändertagna, sattes alltid i första rummet av våra föräldrar som satsade allt på oss... men vi hade också en pappa som inte kunde acceptera alla våra känslor, man tilläts till exempel inte visa vrede eller ens besvikelse gentemot vuxna utan bara mot syskonen, och jag har redan vid många tillfällen konstaterat att jag varit jag-svag p.g.a. att han aldrig tillät mig att bli en egen individ eftersom jag då skulle överge honom. Därför präglades jag oerhört starkt på just honom och på att blidka, bli bekräftad av och underkasta mig honom... så varför blev inte jag skadad? Desto mer som han inte alltid kunde hålla händerna (eller rättare sagt, en viss annan kroppsdel) i styr... men det är en sak jag inte vill blogga om. 

Det står i boken att det inte räcker med en onormal eller traumatisk uppväxt, utan att man också måste vara en känslig personlighet eller ha andra störningar som samverkar med borderline-problematiken, och det kanske är där jag finner svaret: att vara jag-svag betyder inte automatiskt att man är känslig, utan tvärtom har jag varit ganska avtrubbad och dämpad i mitt känsloliv genom åren. Bara en känsla fick fritt spelrum och det var rädslan - troligen för att pappa "tjänade på" att jag var ynklig, eftersom han då fick vara "stor och stark" för mig och därmed knyta mig fastare till honom (även om jag också var rädd för honom, av flera olika anledningar). Jag var en mycket ynklig liten unge, rädd för allt möjligt som inte andra skulle reagerat på (som t.ex. dammsugare och centrifuger, bara för att ta något exempel ur högen) men känslig var jag inte och ingen "duttade" med mig. Vi var en stor familj med många barn och det fanns helt enkelt inte utrymme för en massa klemande med en av ungarna utan jag tror att vi alla var ganska robusta känslomässigt även om jag, som sagt, var en ynka i somliga sammanhang. De flesta av mina rädslor har jag dock tagit itu med som vuxen och idag kan jag nog ärligt säga att jag inte är direkt rädd för någonting alls... inte ens för spindlar, även om jag fortfarande upplever dem som obehagliga. 

Och resten av de skador jag fick av att leva med en störd pappa har jag ju, som du märkt, också tagit itu med. Det tog till jag var en bit över femtio, men so what? Det viktiga är att jag nu är fri att leva mitt liv och att jag äntligen har ett starkt jag som tar hand om både mina behov och mina "domäner". Så de där jobbiga drömmarna lär försvinna igen, särskilt som jag numera alltid ser till att dra fram vartenda garderobsspöke i ljuset så snart det visar livstecken. Jag tänker aldrig mer vara ett offer för mitt eget förflutna!

Nu skall jag göra mig en mugg te och sedan krypa upp i soffhörnet med mina ungar. Det kanske finns något sevärt på TV? Annars fortsätter jag att läsa, för det är väldigt intressant att lära sig mer om hur människor har det. Eller så lyssnar jag på musik och virkar.