Onsdagskväll 


Dagen har bjudit på hela +34 grader i skuggan... men framemot kvällen fick vi förlösande åska och ett regn som släppte loss naturens friska dofter och fick hjärtat att andas för en stund. Tyvärr var värmen snart tillbaka igen... men nu är det mörkt ute, så det är ändå svalare än under dagtid, tack och lov. Tänkt att det finns människor som lever med den här sortens hetta större delen av året! Och trivs med det! Men vi är ju lyckligtvis anpassningsbara varelser, annars hade vi inte kunna sprida oss över hela jorden och klara oss oavsett klimat...

Jag har haft en mycket bra dag idag; Nina kom på besök och sedan följde jag med henne till Amnegården där det var ekumenisk gudstjänst med mycket sång och musik, på temat "Den samariska kvinnan vid Sykars brunn" (där Jesus förklarar innebörden av Livets Vatten). Särskilt sångtexterna väckte många tankar och känslor, eftersom de handlade om hur Jesus Kristus alltid finns med oss också i när livet är tungt och långt ifrån det himmelrike vi kristna drömmer om... för kanske är det just i de stunderna som trösten att Gud finns behövs som bäst, för när livet är soligt och vackert är Gud så lätt att se utan att själens behöver anstränga sig för att uppleva Honom. Eller är det kanske så att när livet är vackert, tänker folk inte så mycket på Gud? För att sedan söka Honom med förtvivlans styrka när allting rämnar. Jag vet inte, förmodligen är båda upplevelserna lika sanna. Men historien om Sykars brunn handlar också om en annan, högst aktuell fråga: samarierna var föraktade och hatade av grannfolken, så kvinnan hade alla skäl att vara rädd inför mötet med en främmande ickesamarisk man vid brunnen...

Efter gudstjänsten var det hur som helst kyrkkaffe. Mycket trevligt! Jag var förmodligen yngst i skaran, men det störde mig inte - jag trivs väldigt bra tillsammans med äldre människor, och det finns alltid saker att tala om. För att inte tala om att tanka all deras erfarenhet och livsvisdom! När hösten kommer tror jag att jag skall gå bort till Amnegården oftare... dit kan jag ju även ta med Belle, om jag vill, så det är inte det minsta krångligt.

När Nina hade skjutsat mig hem, dröjde det inte länge förrän Maria kom förbi, och jag genomförde en välsignelse av en medaljong till henne och en dekad åt mig innan vi åt middag och kalasade på glass till efterrätt.  

Tänk, jag känner mig fridfull till sinnes i kväll... virkningen löper lättare än den gjort på flera dagar, tankarna håller sig lugna och bekymren känns avlägsna. Varför, vet jag inte - jag känner mig bara för ovanlighets skull fri från oro. Och den känslan tänker jag hålla fast vid så länge jag kan.