Fredag eftermiddag 





Ute regnar det - inte särskilt intensivt men ihållande - och det är så pass mulet att jag redan har tänt alla fönsterlamporna. Tycker om upplysta fönster, både inifrån och utifrån. Och förhoppningsvis skänker mina lampor lite färg åt den grå dagen för dem som passerar mina fönster...

Sitter och virkar, dricker te och funderar över en kommentar jag fick igår kväll. En person sa att jag var elak som inte svarade i telefon fastän jag var hemma och inte hade något särskilt för mig. Vad detta "något särskilt för mig" betyder får stå för denne, för jag sitter ju faktiskt aldrig rakt upp och ner på en stol och gör ingenting alls... även när jag ser ut att vara "sysslolös" ber jag, och ofta handarbetar eller läser jag, kanske löser ett korsord eller ett sudoku för att träna hjärnan, gosar med djuren, klipper klor eller kammar päls e.dyl. Har jag tillräckligt med disk eller tvätt, kör jag dessa maskiner. Så vad gör man när man inte "har något särskilt för sig"? Nåja, förmodligen menade personen att jag hade tid att svara i telefon... men tänk om jag inte ville det? Just igår fungerade förresten inte min telefon större delen av dagen, eftersom den hade tagit ett ofrivilligt bad i ett vattenglas och behövde torka. Men okej, jag hade paddan påslagen och klickade bort de samtal som kom via Messenger, helt enkelt för att jag inte ville prata med någon.

Vad innebär det i andras världar att man är elak? Att man inte gör som de vill? Att man inte samarbetar när de har gjort upp planer som involverar en, utan att ha frågat en först? Att man inte finns till hands när en person vill ha tag i en? Säger nej? Förlåt mig, men jag kommer faktiskt inte på några andra exempel som inte innefattar utövandet av fysiskt eller psykiskt våld... och sådant ägnar jag mig inte åt, jag varken är våldsam eller skulle kunna se mig själv i ögonen om jag gjorde någon annan illa. Gillar inte ens s.k. "nöjesvåld", d.v.s. våldsamma filmer på bio eller TV. Läser inte deckare. Överhuvudtaget förstår jag inte meningen med våld som avkoppling... men nu glider jag från ämnet, tror jag. Det handlade om att jag var elak för att jag inte svarade i telefon eller Messenger. 

Funderar på vad boken om gränsdragningar lärde mig; att det faktiskt är grymmare att inte sätta gränser än att göra det, så länge gränserna är rimliga och inte inkräktar på andras områden. För min del blir frågan som mest central i umgänget med gränslösa människor som alltså inte vill ha något staket mellan oss oavsett att där finns en grind. Det är lite lustigt, men jag har ofta funderat över villaområden där det inte finns staket eller liknande mellan tomterna... vem avgör vad som tillhör vems ansvar vad gäller t.ex. gräsklippning? Blir det inte risk för bråk om att någon antingen inte klipper tillräckligt eller tvärtom överträder den osynliga gränsen (klipper på fel sida)? Och hur gör man när ett dignande fruktträd släpper frukten på fel sida? Det sistnämnda svaret vet jag faktiskt: om frukten faller på min tomt får jag ta den, oavsett om trädet står på grannens tomt. Jag får faktiskt t.o.m. plocka frukten från de grenar som hänger in på min sida. Åtminstone juridiskt. Moraliskt skulle det åtminstone teoretiskt kunna vara en annan fråga.

Nå, som sagt, är jag elak? Jag tänker lite så här: om jag medvetet bygger mitt staket för nära grannen så att jag faktiskt hindrar grannen från att röra sig fritt... eller om jag omedvetet gör samma sak, och sedan inte flyttar staketet när grannen säger ifrån... då kränker jag någons frihet och är elak. Men om det nu är tvärtom? Att någon hänger över staketet eller går in på min sida för att hålla koll på vad jag gör och när, vem jag umgås med och hur ofta, om jag är hemma när jag sagt att jag inte har tid att ses eller liknande... är jag elak då som reagerar negativt? Som vägrar att kommunicera bara för att jag inte vill? Är jag elak när någon har behov av mig och jag inte ställer upp?

Jag vet redan vad de flesta tycker som läser min blogg - jag kan nästan höra era röster inuti huvudet - hihi! Men det här är ändå allvarliga spörsmål för mig, eftersom jag senast igår blev tvungen att säga ifrån åt en person som tyckte att jag hade sagt en sak och gjort en annan. Det jag hade sagt var att jag skulle bort... inte vart, inte varför och inte hur länge. Senare fanns jag plötsligt hemma igen, men hörde inte av mig utan pysslade med mitt. Det var tydligen inte okej, och personen ifråga verkade anse att jag på något sätt hade farit med osanning som sagt att jag skulle bort och sedan var hemma. Att jag faktiskt hade varit borta en stund och sedan kommit hem verkade inte spela någon roll. Hur länge måste man hålla sig hemifrån för att det skall räknas som att man är borta? Räcker det att jag går ut och hämtar posten? Eller måste jag vara hemifrån i minst en timme, eller fler, för att det skall vara okej att komma hem igen utan att väcka frågor?

Nu hör jag era röster igen, protesterande om att det väl är min ensak och att jag gör vad jag vill. Tänk, det tyckte jag också! Alltså, att jag gör vad jag vill när jag vill det. Utan att behöva förklara. Och utan att någon håller koll. Men tydligen är den tanken inte allmängods, för uppenbarligen var det inte okej för den här personen. 

Min pappa var sådan att om man inte gjorde som man ville, ansåg han att man inte älskade honom. Jag har träffat fler sådana människor genom livet - en blev kränkt över att jag valde att gå i kyrkan innan jag tog itu med en uppgift jag lovat göra... faktiskt så kränkt att vår vänskap upphörde där och då. En annan känner sig sviken varje gång jag säger nej till att ses, fast vi ses minst en gång i veckan. Den personen ringer mig varje dag, ofta flera gånger om dagen, och vill allt möjligt... och jag säger nej om och om igen, eftersom jag faktiskt inte vill vara så social med någon enda varelse utom mina djur. De är de enda jag vill umgås med hela tiden. Alla andra hamnar längre ner på prioriteringslistan... inte för att jag inte tycker om dem, utan för att jag inte orkar vara social mer än korta stunder i taget. Om jag tillbringar flera timmar hemma hos en person, måste jag sedan vila dubbelt så länge innan krafterna återvunnits... men det syns inte, eftersom vilandet sker här hemma i ensamhet. Så ingen kan se att jag är så trött som jag är... men man tycker ju att det skulle räcka att jag sa det? En vän sa upp bekantskapen med mig när jag vägrade att gå till en tredje part och kräva att denne bad min vän om ursäkt för något som jag inte alls var inblandad i. Jag var en dålig kristen den gången, hette det, som inte gav den andra personen möjligheten att rädda sin själ från fördömelse genom att be om förlåtelse. Att man inte kan tvinga en människa att be om ursäkt ingick inte i min väns världsbild, inte heller att jag inte har rätt att döma en person ohörd bara för att min vän påstår att personen ifråga kränkt hen så illa att dennes själ var i fara. Den gången var jag riktigt arg, för jag avskyr när folk utnyttjar kristendomen som ett slags magi för att uppnå själviska syften. Då är man inte kristen... och att dessutom ifrågasätta min tro för att jag vägrade att spela med i spelet kändes ännu värre. Det är som när man får de där kedjebreven på FB om att "om du tror på Gud, skicka detta vidare..." Vad har min tro på Gud med kedjebrev att göra?!?

Oj, de här sakerna har tydligen legat och pyrt inombords till nu...! Nå, då har jag fått skriva av mig dem och kan gå vidare med mitt liv utan dem i ryggsäcken.

Bortsett från frågan om hur jag hanterar gränslösa personer, för den frågan är fortfarande inte löst. Att jag inte är elak som sätter rimliga gränser vet jag, den läxan har jag lärt mig. Men hur möter jag den som anser att jag åsidosätter deras behov till förmån för mina egna? Den som anser att jag faktiskt är genuint elak som inte ställer upp? Om jag föredrar att sitta hemma och virka och en person vill att jag kommer på fika, är jag elak då som säger nej?

Igår skrev jag i bloggen att min taktik hittills varit att ducka och hålla mig undan... det måste jag sluta med, men vad gör jag i stället? Måste jag svara i telefonen och tjata mitt "nej" varje gång? Eller kan jag med gott samvete bara låta bli att svara, utan att det anses att jag "duckar och håller mig undan"? Att jag inte svarar beror ju på att jag inte vill diskutera saken... men personen i andra änden ger inte upp, slutar inte att prata. Säger jag nej till en sak, hittar hen på en annan. Säger jag nej även till den så hittas det på en tredje. Och så där fortsätter det. Det är därför jag inte svarar, hellre än att behöva ägna en halvtimme åt ett fullständigt meningslöst samtal som jag redan vet hur det måste sluta: med ett "nej". Är jag skyldig denne min halvtimme?