Måndag kväll 


Om någon undrar hur det är att vara kennelflicka, kan jag beskriva det som... är de verkligen bara tre?!? De verkar bli fler och fler ju äldre de blir och man tycker ibland att man vadar i valpar - fast det beror förstås på att de hela tiden klänger kring ens fötter. När man sitter still är de precis överallt hela tiden, tuggar på allt, testar allt, klättrar och skuttar och hoppar jämfota och gör rusningar samt lekslåss med varandra under något som låter som hälften skällande, hälften grälande. Idag hittade jag dem t.ex. alla tre liggande i korgen i köket - två av dem lekbrottades, och den tredje låg bredvid och "grälade" på de andra två. Man kan inte annat än skratta! När de försöker tuffa upp sig mot Robin skrattar man också, för det ser så härligt ut... de skuttar runt honom, fast alltid utom räckhåll, och bjäbbar och skäller så att den där katten riktigt skall höra hur stor och stark man är... det är bara det att katten struntar i dem. När han sedan lägger sig i leken och gör låtsasrusningar mot dem, piper de förskräckta och galopperar iväg. Jag kan svära på att jag hör Robin fnittra åt dem i de stunderna! Jag undrar om de som vuxna kommer att stirra klentroget på katter och fundera över om dessa märkliga varelser krympt med åren... "Var de inte större än så, jag som tyckte att den där katten var gigantisk!" För just nu är han ju mer än dubbelt så stor som valparna, och de kommer att hinna flytta hemifrån innan de upptäcker att de om något halvår har växt om honom - i alla fall på höjden. I kroppen förblir en iggy - åtminstone de flesta - inte mycket större än en katt av normalstorlek... men deras ben är ju mycket längre, så de blir betydligt mer högresta. Jag är säker på att de flesta av mina bloggläsare har katter som väger 5-8 kg, och en vuxen iggy ligger på ungefär samma vikt (Belle väger just nu 7,2 kg men skall bantas ner till cirka 6,5 har jag tänkt). Och Geisha, som blir nio månader gammal i övermorgon (hon är född på min födelsedag 2018) och inte blir mycket större än hon redan är, väger bara 3,6... det vägde Imma strax innan hon avled.

Apropå Robin, så kom Michelles bror Mattias över för att låna svamptorken... och han visade sig vara en riktig mästergosare, vilket fick Robin att fullständigt falla i trans av lycka i hans famn. Jag har aldrig sett Robin så avslappnad, och då talar vi om en katt som är mästare på att koppla av... men efter att ha blivit masserad av Mattias en stund hängde han slapp som en trasa och bara spann och spann. Undrar om han tar sitt pick och pack och flyttar till Mattias nu?!? Det är inte långt, bara runt husknuten och några portar bort - hihi!

Det var något jag tänkte att jag skulle blogga om nu i kväll, men tyvärr kommer jag inte på vad det var... så det här får bli allt för nu. Nattinatti!