Okristligt tidig lördagsmorgon 

För tredje natten i rad kan jag inte somna, fast jag försöker. Antar att jag blir tvungen att ta till mina insomningstabletter åtminstone ett par kvällar framöver för att få ordning på sömnen igen... men så här dags kan jag inte ta någon, för då sover jag bort hela dagen och vaknar först i kväll. Och det vill jag inte, jag vill få åtminstone lite dagtid också.

I stället sitter jag här i soffan och tittar på mina sovande ungar - Rafael i bortre soffhörnet, Belle på min högra sida och rexarna på min vänstra. Philemon har antingen kräkts eller sovit idag, verkar mycket trött och ger mig ibland stora, ledsna blickar som jag inte vet hur jag skall tolka... lilla gubben, det syns lång väg att han inte mår bra, och hjärtat gråter av sorg och rädsla när jag tänker på vad det kan vara som tär på honom. Jag har fått nog, alldeles nog, av död omkring mig! Varför mister jag alla jag älskar?!?  Undra på att jag inte kan sova!

Har i alla fall kommit vidare i städningen, även om det går långsammare nu. Tröttheten börjar ta ut sin rätt, jag känner hur "trubbig" tankeverksamheten är och hur svårt jag har att koncentrera mig på en uppgift i taget. I stället fladdrar jag som en vilsen fjäril från sak till sak... nå, om jag skall försöka fokusera på det som blivit gjort så har jag i alla fall skrubbat kattlådorna riktigt rena, tvättat och diskat samt fått klar nästa beställning:  åtta mörka, fyrkantiga, tätvirkade grytlappar.  Hoppas att köparen blir riktigt nöjd! Fast innan jag paketerar och postar dem, skall jag fotografera allihopa... jag försöker komma ihåg att ta bild av varenda sak jag virkar, dels för att få ett litet "arkiv" över mina alster och dels för att komma ihåg dem ifall jag vill göra något liknande mönster framöver. Riktigt lika blir det aldrig - varenda en av mina virkningar är unika, så den som köper av mig kan vara övertygad om att ingen annan har en exakt likadan.

Att hjälpa Kari och Nina att måla den där trädgårdsstolen var en fridfull och avkopplande syssla, kan jag konstatera. Den tömde för en stund mitt inombords på röriga tankar och jobbiga känslor, jag målade och njöt av att få göra någonting i sakta mak. Dessutom lyssnade jag, utan att direkt lyssna, till hur deras grannar hade något slags fest i sin trädgård på andra sidan häcken och som vanligt förundras jag över hur människor beter sig. Antagligen var gänget åtminstone salongsberusade, för de var rätt högljudda och tycktes fladdra från det ena samtalsämnet till det andra i något slags rundgång där alla upprepade samma saker om och om igen, som om de trodde att ingen hörde på vad de sa. Det är som jag tänkt flera gånger - jag borde inte ha utbildat mig till jurist, utan borde ha satsat på beteendevetenskap i stället. Tänk att få betalt för att studera folk! Vet ni, när jag vandrade hemåt med Belle, efter att ha målat klart stolen, kunde jag höra det där sällskapets röster eka över nejden ända upp till halvvägs in i mitt eget bostadsområde... stackars Kari, som försökte sova! Nina och Inga (deras närboende vän) var åtminstone fullt upptagna med att röja ur garaget och lyssnade säkert inte på vad grannarna pratade om... och själv la jag ingenting på minnet, bara reflekterade just där och då och släppte det sedan.

En sak måste jag säga: att måla en trädgårdsstol i sällskap av en iggy är en upplevelse! Belle gick i löplina och cirklade kring mig mest hela tiden (utom när jag bröt levergodisar i små bitar och slängde ut över gräsmattan så att hon fick leta upp dem), och de stunder jag låg i gräset för att komma åt undertill på stolen tog hon sig t.o.m. för att lägga sig ovanpå mig! *skrattar* Det är som med rexar - står man inte ut med att hela tiden ha dem tätt inpå sig, skall man inte skaffa sig sådana raser. Cornish Rex och Italiensk vinthund har märkvärdigt mycket gemensamt, framför att bägge är människocentrerade och oerhört sällskapstörstande... jag minns att jag brukade beskriva Aragorn, min första rex, med frågorna "Vad gör du? Får jag vara med? Går det där att äta?"... och det stämmer så bra in på Belle också. Liksom Imma, Conny, Rufus, Philemon och Robin. Tänk att jag har haft nåden att få leva tillsammans med så många underbara rexar! Och nu Belle, min första egna hund... jag är rikt välsignad, sett ut den synvinkeln. För att inte glömma bort Majsan, Jenny och Rafael, mina underbara husisar! Nu är bara Rafael kvar, ett stillsamt långhårigt gostroll som totalt glömt bort att vara skygg och numera gärna hoppar upp i soffan för att hälsa på alla som kommer hit... hur gammal han är, vet ingen annan än kanske han själv och så Skaparkatten, förstås... men jag hoppas innerligt få behålla honom i mitt liv i många år än. 

Nej, om jag skulle dricka ett jättestort glas iskallt vatten och sedan göra ett nytt försök att sova? Natten är inte över, och det är redan +26 grader ute (+28 inne), så trots att jag duschade länge i svalt vatten när jag kom hem från målandet, har jag redan hunnit bli klibbigt varm igen... jag saknar inte mycket från huset, men ett badkar skulle jag bra gärna ha velat ha här!