Lördagskväll 

En väninna till mig har blick för detaljer. Hon är konstnär, arbetar t.ex. med lera, teckning, collage... men framför allt fotografering. Och det är där hon excellerar, tycker jag - hon ser saker som andra missar; en spegling i en vattenpöl, ett mönster i en tegelvägg, en skugga som ser ut som något helt annat än det som skuggar. Känslan för de små detaljerna är en av de saker vi delar (en annan är kärleken till dörrar och fönster)... fast jag har en tendens att fastna för de små detaljerna i audiella snarare än i det visuella. T.ex. kan jag fastna för en enda strof i en reklamlåt, som idag när jag har grunnat på orden "Nobody told you how life would be", som i mina öron låter märklig... för vem får veta i förväg hur livet skall bli? Och vad vore vitsen med det? Om vi fick besked i förväg, skulle vi inte leva våra liv utan ägna all vår energi åt att försöka förändra framtiden för oss själva - och många skulle troligen vara bittra, rädda, fastlåsta i omöjliga drömmar. Sanningen är ju den att de flestas liv blir helt annorlunda än vi föreställer oss dem när vi är unga... men det betyder inte att de är (blir) förfelade. Kanske blir det tvärtom bättre, mer äkta och fullt av sådant som aldrig skulle ha hänt oss om vi hade fått bestämma själva? Ni vet, det där om att man vet vad man har, men inte vad man får... den tanken sitter i regel som en black om foten på väldigt många. Det finns en djupt biologisk förklaring till det här fenomenet - vi har genom årtusendena lärt oss att försiktighet kan rädda oss från många faror. Men det är också sant att vi lärt oss att det är de människor som har vidare horisonter som utvecklar oss alla genom sin unika förmåga att tänka i nya banor. Så skall man låta sig styras av sin inneboende försiktighet eller våga ta nya språng? Ett av mina älsklingscitat, som jag lärde mig under mitt New Age-år, är detta:

Come to the edge, he said
They said: We are afraid
Come to the edge, he said
They came
He pushed them
And they flew.
- Guillaume Apollinaire

Besökte min väninna Tina idag för att be om ett litet lån för att handla nödvändigheter, sådant som inte kunde vänta till på fredag då jag får min pension (bl.a. kattmat, hundmat, lite rotsaker och mjölk till mamma) och gladdes åt att så mycket man ser tyder på att våren är på väg... snön drar sig tillbaka, dikena fylls med vatten, de mindre vägarna (de bor utmed en väldigt liten och rätt dålig skogsväg) är leriga, slippriga och fulla av gropar fulla av smält-vatten, fåglarna sjunger... och passade på att prisa Gud att min bil är pålitlig, stark och tålig som en traktor, som tar sig fram praktiskt taget överallt. Jag är så glad för min bil! Vad gjorde jag utan den?!? Den inte bara klarar vår vardag, utan sätter också lite guldkant på tillvaron... för jag älskar att köra bil, älskar att sitta vid ratten och inte tänka på någonting annat än bilkörningen. Det är mycket vilsamt och rentav läkande för nerverna.

När jag hade handlat (åt Tina också, så jag gjorde lite nytta även för henne) och återvänt hem, kände jag mig stark nog att ta itu med lite hushållsarbete: elda varmt i huset, köra tvättmaskinen, köra diskmaskinen och manuellt göra rent en kastrull med bränd botten (sådant gör jag rent genom att koka lite maskindiskmedel i kastrullen och skrubba med en diskborste) och ta upp torr tvätt som skulle hängas in i garderoben. Nu har jag hängt lite annan tvätt att torka här uppe, eftersom den inte fick plats i tvättstugan... och för att den skall torka lite fortare, eftersom vi vill använda somligt redan i morgon. 

I morgon är det nämligen Marie Bebådelses Dag, en av de riktigt stora högtiderna inom kristendomen. Den handlar om hur jungfru Maria - en ung, ogift men trolovad fattig kvinna i en by känd som "därifrån kan inget gott komma" - vågar säga "ja" till Gud och föda Guds Son, trots att hon måste ha förstått hur oerhört mycket svårigheter hon skulle möta. Hennes mod öppnade himlen för oss alla! Så mamma och jag vill gå i kyrkan i morgon, och därefter delta i kyrkfikat (kaffe och våffla) för att umgås med lite folk...