Söndag eftermiddag 


... lär Carl von Linné ha sagt till sina botanikstudenter vid Uppsala Universitet på 1700-talet. Det var en ny och omvälvande tanke på den tiden, men så kallas också 1700-talet för "Upplysningstiden" i våra historieböcker. Redan under slutet av 1600-talet hade vetenskapen kopplat loss sina tidigare så starka förtöjningar med de två största kristna grupperna - Romersk-katolska kyrkan och de protestantiska samfunden (som på den tiden var betydligt mer lika varandra än de är idag) - och vetenskapen användes inte längre för att utforska (läs: bekräfta) bibliska utsagor utan för att vetenskapsmännen ville lära sig mer om världen omkring sig. 

För några dagar sedan bytte jag bakgrundsbild här i bloggen till att föreställa vår egen galax: Vintergatan. Igår bytte mitt datorsystem Windows 10 sin bakgrundsbild till att föreställa galaxen Andromeda. Jag påstår inte att det inte är en slump... bara att det ånyo får mig att minnas Linnés ord och min egen känsla av att precis allting som existerar hör ihop, vilket innebär att man inte ostraffat förstör en del utan att det påverkar en annan. Den känslan förstärktes också av en film jag såg på TV igår kväll: "The Day the Earth Stood Still". Har du sett den? Om inte, så handlar den om att ett antal mycket stora klot som nästan ser ut som jorden men vars inre hela tiden rör sig, som om ytan vore av glas och innanmätet levande, landar på olika platser på jorden. Ur det allra största, som landar mitt i Washington (ja, givetvis - det är ju en amerikansk film!), kommer en geléaktig varelse, som blir skadeskjuten av en förmodligen skräckslagen soldat (armén har förstås omringat klotet). När man fört varelsen till en militäranläggnings operationssal för att försöka laga skottskadan, visar sig gelét vara jämförbart med en moderkaka, som när läkarna skalar av den visar sig innehålla en vuxen man (eller rättare sagt, en utomjordisk varelse i en mänsklig kropp). De lyckas ta ut kulan och när mannen återhämtar sig i en sjuksäng meddelar han att han vill tala med "en representant för mänskligheten" och då svaret blir att den han får prata med är USA:s utrikes- och försvarsminister blir han irriterad och vägrar tala alls. "Du representerar inte hela mänskligheten" är hans konklusion. En av läkarna, som egentligen är forskare i kosmisk biologi, hjälper honom att rymma och tar honom på krångliga vägar till en Nobelpristagare som fått detta pris för sin forskning kring just detta att allting hör ihop - och där avslöjar han att han kommit för att rädda världen. Genom att utrota mänskligheten. Alla de klot som spritts ut över världen håller just på att samla in djur och växter så att de inte stryker med i förintelsen... det är bara människorna som  måste dö, för att jorden skall överleva.

Jag minns att mamma ofta sa att den enda räddningen för jorden vore att människorasen dog ut. Det var tänkvärt då och det är ännu mer tänkvärt idag, när vi ser hur klimatförnekarna vägrar att ta itu med de alltmer akuta globala kriserna därför att det innebär att de måste göra avkall på sin egen bekvämlighet.  Kanske behövs det inte någon som kommer utifrån och tar död på oss - vi kanske avlivar oss själva i ren envishet? Tyvärr drar vi med oss allt levande i den förintelsen, vilket förstås var budskapet i filmen igår.

Hur filmen slutade? Kanske borde jag inte skriva det här, ifall du vill se filmen själv. Annars berättar jag det gärna - och du som inte vill veta hoppar över just detta stycke text. Filmen slutar nämligen med att varelsen veknar när han inser att människan inte är alltigenom ond, utan att det finns något om heter kärlek i oss, och i sista minuten avstyr han hela projektet. Med följden att mänskligheten lämnas kvar att själva rädda planeten.

Allting hörer samman... om man inte ser världen omkring sig som ett förrådsskåp fyllt med resurser att utnyttja tills de tar slut, utan som en enda levande organism, förstår man det bättre. Jag brukar som jämförelse tänka på min egen kropp, som jag tycker är "min" men som är livsrum för och faktiskt består av miljarder andra levande varelser: cellerna. Är jag en enda, eller är jag en sammanfattning av alla dessa miljoners miljoner andra levande delarna? Är jorden ett helt, eller en sammanfattning av allt som lever på och i den? När jag dör, dör alla dessa celler också (och nu tänker jag, för enkelhetens skull, bort att våra celler dör och nya föds hela tiden)... men ingenting försvinner, utan alla atomerna i våra kroppar återgår till - ja, universum, jorden, alltet eller vad man nu vill kalla det. Enligt den senaste forskningen kan nämligen ingenting förstöras helt utan bara vandra i oändlighet mellan två olika stadier: materia respektive energi. Så vi kan helt enkelt inte dö "på riktigt" - vi kan bara bli någonting annat, när våra atomer sprids ut och uppgår i något annat än det sammanhang de var som oss. Hänger du med? Lite grand som legobitar i en låda... du bygger någonting med dem, tar sedan isär alltihopa och bygger något annat.

Allting inuti oss är stjärnstoff, rester av miljoner supernovors explosioner under den svindlande långa tid som gått sedan Big Bang. Varenda atom i oss kommer från rymden. Så visst hör allting samman!