Tisdag eftermiddag 


Det har tagit några dagar att landa i mig själv här hos Michelle... men allting fungerar så bra, Robin beter sig som om han alltid bott här och Belle trivs fint med Miri, Ginny och Geisha. Själv känner jag idel tacksamhet över att få ha det så här bra: vila både kroppen och huvudet, ta många promenader, virka, läsa och äta bra mat. Michelle är en så okomplicerad, lugn och fridfull person och vi funkar så bra tillsammans - diskuterar roliga och intressanta saker, låter varandra vara ifred när vi behöver det, har trevligt tillsammans resten av tiden o.s.v. Dessutom sover jag alldeles utmärkt i Michelles divansoffa (den är gigantisk i jämförelse med min traditionella hörnsoffa... tre personer kan lätt sova utsträckta i den utan att trängas!) trots att Belle, Ginny, Geisha och Robin ligger hos mig på nätterna. Det är bara Miri som håller Michelle sällskap i hennes säng... hihi!

Förutom vilandet, som gör mig mycket gott, har jag lärt mig en hel del nya läxor. Eller rättare sagt, begripit de gamla bättre. Jag har fortfarande en alldeles för stor tendens att falla tillbaka i gamla mönster och det är något jag måste träna mer på - särskilt detta att vilja ta hand om och lösa andras problem. Mina vänner där hemma saknar mig och det är helt okej, det känns rentav bra i både själ och hjärta att vara omtyckt... men när de berättar om saker som strular (det är ju det man gör när man pratar med varandra i telefon, eller hur? Alltså, berättar om både bra och dåliga saker som hänt sedan sist) är det någonting inom mig som går igång automatiskt så att jag börjar tänka ut lösningar och t.o.m. blir stressad av att jag inte är hemma så att jag kunde göra något åt bekymret ifråga. Daniel har lovat klippa gräset hos Nina och Kari men kom bara halvvägs innan bensinen tog slut i klipparen... och tror du inte att jag genast tänkte att om jag hade varit i närheten hade det ju varit hur enkelt som helst för mig att ta min reservdunk i bilen och fixa mer bensin! Men både bilen och dunken är här, och Daniel har ingen dunk så det hjälper inte att han skulle kunna ta Alex' elmopedbil bort till macken. Nu kunde jag bara säga att "du har gjort det du kan, mer kan ingen begära av dig"... och totalt glömma bort det allra viktigaste beskedet, det till mig själv: Kicki, för Guds skull, Daniel är vuxen och klarar sig själv! Den enda orsaken att han ringde mig var för att få Ninas mobilnr (hon var inte hemma just då) så att han kunde kolla om hon hade ställt en dunk någonstans som han kunde tanka i - och det fick han förstås, så saken borde ha varit avslutad för min del. Men det var den inte, för jag har gått och tänkt på det här - alltså, min automatiska, ovälkomna reflex - sedan dess. "Släpp det" säger jag till andra... men släpper inte själv. Å andra sidan är ju detta att kasta sten i glashus min specialgren... *suckar djupt*

Lite senare ringde Alex och var ledsen över ett missförstånd mellan henne och Maria, som i sin tur hade blivit ledsen på Alex... och vad gör jag? Reder ut det med bägge tjejerna via telefonsamtal till båda två, trots att jag borde ha tänkt precis likadant som med Daniel: att de är vuxna, självständiga människor och att jag inte har med saken att göra. Allraminst nu, när jag är på semester över två timmars bilväg därifrån! Varför faller jag ständigt in i diplomatens roll och känner mig tvungen att medla mellan folk som kommer på kant med varandra?!? Maria och Alex har klarat sig bra utan mig i alla år... jag har ju faktiskt bara bott i området i cirka två och ett halvt år och innan jag flyttade till Skärva kände jag bara tjejerna ytligt (och visste inte om att de var grannar). Visst, jag vet att reaktionen kommer sig av att jag inte vill att de personer jag tycker mest om och träffar väldigt ofta blir osams med varandra - men det är ju inte kärnfrågan, utan själva problemet ligger i att jag tar på mig en relationsfnurra (som dessutom berodde på ett litet missförstånd, lätt att reda ut så snart känslosvallet lagt sig hos bägge parter) där jag faktiskt varken är inblandad eller har med saken att göra. Det är den delen - och bara den! - som är problemet för mig, resten av historien är inte mitt ansvar. Jag måste lära mig att sluta lägga mig i, måste sluta vara "mamma" för en massa vuxna människor oavsestt vad jag själv eller andra tycker. Det kommer att knäcka mig fullständigt, och till slut driva iväg mig till någon plats någonstans där jag inte kan blanda mig i andras göranden och låtanden.

Det blev många kursiveringar i ovanstående stycken, men det beror på att jag vill betona - inte minst för mig själv! - vad som är det centrala. 

Att ha så mycket tid över för att tänka, som jag har här, har lett till andra och betydligt mer positiva reaktioner inombords. Redan innan jag åkte hit hade jag börjat grunna på frågan om hur det är möblerat hemma hos mig och vad jag kan göra för att dels göra lägenheten till "min" i stället för "mammas och min" som den varit ända sedan vi flyttade till Skärva, och dels skapa större frid i sinnet. Jag har börjat lägga märke till att rörigheten, alla tingen omkring mig, stressar mig på ett plan jag inte kommer åt men påverkas högst reellt av... och mina försök att städa grundligt strandar hela tiden på att jag i princip bara flyttar omkring oredan i stället för att göra mig av med den. Så i tankarna har jag börjat gå igenom sak för sak (inte minst möblerna, som sagt) i rum för rum... och sedan jag kom hit, har jag också börjat fundera på hur jag i stället vill ha det. Michelles soffa är en sådan fråga: jag älskar den för att den är så rymlig för både människor och djur, men samtidigt tycker jag att divansoffor är rent ut sagt fula och dessutom tillverkas de aldrig i snygga tyger. "Finns att få i många olika färger" står det i glassiga möbelkataloger och ja, det gör de: i tjugo olika nyanser från ljusgrå till svart! (Faktum är att jag undrar varför de där katalogerna ens trycks i fyrfärg, när möblerna och det andra i dem alltid är i gråskala?). Min nuvarande soffa är blå och blommig, och det älskar jag - men sådana tyger går inte att få på en divansoffa, verkar det som. Åtminstone inte i de prisklasser jag ens vågar snudda vid. Till saken hör att soffan börjar bli oerhört sliten (den var ju gammal redan när jag köpte den) och så nedsutten att jag får ont i kroppen efter att ha suttit en stund... så rent praktiskt sett behöver jag verkligen en ny soffa, men dels har jag inte råd och dels får jag som sagt inte ihop ekvationen. Nåja, just nu har jag alldeles för många andra ekonomiska åtaganden för att ens reflektera över ett soffköp, så än så länge är frågan enbart hypotetisk.

I övrigt är som sagt allting bra, jag mår finfint och trivs så bra att jag inte vill åka hem på lördag... men det måste jag, för då tar medicinerna slut. Dessutom har jag räkningar att betala, och de ligger hemma. 

Håller på att läsa en fascinerande och väldigt lättläst - med tanke på ämnet - bok av Scott Hahn: "Lammets måltid: Mässan som himlen på jorden" och den serverar den ena aha-upplevelsen efter den andra. Ett stycke fick mig rentav att stanna upp och dra efter andan, så genialt var det. Varför har jag inte lagt märke till detta tidigare?!? Följande är inledningen till kapitlet "En familjeangelägenhet":


Efter den eukaristiska bönen ber vi Fader Vår, den bön som
Jesus själv har lärt oss. Den finns med i de äldsta liturgierna,
och den borde ha en särskilt djup betydelse för oss i samband
med Mässan - speciellt med tanke på att Mässan är himlen
på jorden. Vi har förnyat vårt dop som barn till Gud, som vi
kallar "Fader Vår". Nu, när vi har lyft upp våra hjärtan, är vi
i himlen med honom. Vi har helgat hans namn genom att
bedja Mässan. Genom att förena vårt offer med Jesu eviga
offergåva, har vi fått se Guds vilja ske "såsom i himmelen, så
ock på jorden". Framför oss har vi Jesus, "vårt dagliga bröd",
och hans bröd kommer att "förlåt(a) oss våra skulder", efter-
som kommunionen torkar bort alla förlåtliga synder. Vi har
alltså fått erfara barmhärtighet, därför kommer också vi att
vara barmhärtiga genom att "förlåta dem oss skyldiga äro". 
Och genom helig kommunion kommer vi att få ny styrka att
stå emot frestelser och ondska. Mässan uppfyller Herrens
bön perfekt, ord för ord.


Det här har jag på något sätt tappat bort, eller åtminstone inte på allvar uppmärksammat, när jag firar Eukaristien i vår kyrka. Ändå stämmer det ju! Vår mässa är nästan till förvillelse lik den Romersk-katolska kyrkans s.k. latinska mässa, och det beror förstås på att vi har vår härkomst ur den - LKK är en kvist på den gren som heter Gammalkatolska kyrkan som i sin tur växt ut från den romerska kyrkans stam... den stam som vuxit upp ur det frö Jesus planterade i lärjungen Petrus strax innan han greps i Getsemane på Skärtorsdagen. Vi har vår apostoliska succession, trosbekännelse, liturgi och de sju sakramenten gemensamma med alla katolska samfund och bara enstaka ord här och där är annorlunda... bl.a. finns inte "Mea Culpa" med i vår mässa, utan vi uttrycker vår syndabekännelse i en lite annorlunda (men lika uppriktig, och med samma innebörd) "klädnad":


O Herre, du har skapat människan till evigt liv och gjort henne
till en avbild av ditt eget väsen. Dock glömmer vi ofta vårt 
ursprungs härlighet och vandrar bort från den väg som leder
till rättfärdighet. Men du, o Gud, har skapat oss för dig och 
oroliga är våra hjärtan tills de finner sin vila i dig. Se med din
kärleks ögon på våra många ofullkomligheter och förlåt oss allt
vad vi brutit, så att vi må fyllas av det eviga ljusets renhet och 
bli en klar återspegling av din verksamhet och en avbild av din
godhet. Genom Kristus, vår Herre. Amen.



Skrivet senare samma kväll:

Eftersom jag tappade tråden efter att ha skrivit ner "Confiteor" (syndabekännelsen) och det dessutom var dags att laga middagsmaten (ugnsrostade rotsaker och kabanoss), gjorde jag ett litet uppehåll i skrivandet. Men nu är jag tillbaka och skall försöka avrunda det här inlägget.

Bilden av den gråtande kvinnan ovan är mitt sätt att uttrycka min stora sorg över att jag aldrig lär mig de läxor som jag vet skulle förbättra mitt liv. Detta att jag alltid faller tillbaka i "lusten" (eller hur man nu skall uttrycka det - särskilt lustigt är det ju då rakt inte) att vilja rätta till saker åt andra i stället för att lita på att de klarar av sina problem själva. Till viss del beror det ju på att de själva "blandar in mig" genom att prata om det, kanske t.o.m. be mig om hjälp... men det vettigaste borde ju egentligen vara att jag svarar med att visa dem den respekten att utgå ifrån att de är fullt kapabla att själva ta itu med det mesta de råkar ut för. Det är skillnad på att be om hjälp och be om hjälp, om du ursäktar luddigheten... alltså, när en människa t.ex. ber om ett lån för att handla mat eller att jag skall skjutsa hen någonstans, har jag fritt val att säga ja eller nej och så får den personen acceptera vilket svaret än blir. Men när hen ber om hjälp därför att hen tycker att något är obehagligt hamnar saken i ett annat läge (om man ser nyktert på det hela och inte är "godhetsknarkare" som jag). Då handlar det ju faktiskt inte om att just jag kan bidra med något som löser ett problem för någon, utan bara om att hen av någon orsak inte vill hantera sina egna problem (t.ex. i en relation). Vilket (om vi nu för enkelhets skull tar exemplet om en fnurra på tråden mellan två personer) absolut inte är min sak, eftersom det är som "tredje man" - inte del i relationen - jag blir tillfrågad. Vem äger problemet? lärde mig mina gudbarns mor Mia att tänka... en väldigt bra fråga, som klargör exakt när man är eller inte är den som skall hantera det hela. 

Ändå hamnar jag i precis den här situationen gång på gång. Två av mina vänner blir osams och jag känner mig tvungen att medla för att få dem sams igen. Ett par gånger t.o.m. kräver endera eller bägge parterna att jag skall välja sida eller åtminstone sitta domare och uttala - helst inför båda - vem som har rätt och vem som har fel. Sådana situationer får mig att må fysiskt illa av ångest, och jag börjar längta bort från bägge vännerna trots att jag älskar dem och verkligen inte vill mista någon av dem. Hittills har det också slutat med att jag tvingats fly ifrån alltsammans... men jag vill inte fly, jag tycker inte att jag skall behöva det eftersom det inte är jag som är osams med någon. Relationen är inte min, jag bara råkar känna bägge kombattanterna. Men också att stå bredvid och se på ger mig ångest, eftersom jag ju som sagt inte vill mista någon av dem och de hela tiden - oftast utan att tänka på det, men ibland fullt avsiktligt - drar in mig i konflikten. Hur hanterar andra sådana här saker?

Den här sortens konflikter hade vi i min familj på den tiden pappa levde, därför att han ständigt blev osams med folk och sedan krävde att jag skulle ta parti för honom. Också gentemot mina syskon! Kanske har det satt sig "i ryggmärgen" på mig...