Visar inlägg från december 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Blåååååsigt!

Måndagseftermiddag 

Sitter här med en mugg hett te och försöker värma mig efter att ha varit ute i blåsten. Huja, så kallt det var! Rena stormen! Maria och jag hade tänkt ta en riktig långpromenad med hundarna, först ner till ICA, sedan till Apotek Hjärtat (som ligger i vårdcentrum) och sist till Amnegårdens café... men vi hade inte varit ute länge innan vi beslöt att det fick bli bilen i stället. Ärendena är dock uträttade nu, och vi har haft en väldigt trevlig fikastund på caféet där stämningen var god och alla på gott humör. När man lärt känna både omgivningar och personal på Amnegården kan man inte längre vara rädd för sin egen ålderdom och en eventuell inläggning på avdelning när man inte längre klarar sig själv...! Tvärtom ser man nästan fram emot det, så trevligt är det. Kan man boka plats flera decennier i förväg, tro? Hihi!

Nå, nu är vi hemma igen - Maria har gått hem till sig för att städa och förbereda för morgonkvällens nyårsfirande och vi andra behövde vila. Varför? Jo, för att Miri må vara lika söt som vanligt - men just nu är hon en total pest för oss andra tre i familjen. Gissa om vi allihop längtar till att hon slutar löpa?!? Hon försöker para sig med både Belle och Robin, Belle morrar och gläfser varje gång Miri försöker rida henne och Robin fäller tyst och stillsamt ut klorna så att hon får sig en vass tass när hon kommer för nära. Varpå Miri skriker och sedan börjar skälla huvudet av sig. Undrar om varje löp är så här för hennes del? Eller om det bara är för att förra löpet resulterade i tre söta valpar? Låt oss hoppas att det går över, för det är verkligen jobbigt... inte minst för Miri själv, förstås. Tack gode Gud att jag har kommit igenom klimakteriet! (Inte för att jag betedde mig som Miri innan dess!!! -*skrattar hysteriskt vid tanken* - utan för att jag är tacksam att slippa hormonförändringar i kroppen. Det unnar jag Miri också, men tyvärr går ju inte tikar in i något klimakterium, de stackarna. Inte katthonor heller, förresten... men de har den smarta taktiken att inte "gå i löp" förrän de blir parade, så de behöver inte heller tas med en massa tokiga hormoner. Åtminstone inte på samma våldsamma sätt som vissa tikar tydligen gör (sneglar menande åt högen med filtar under vilka Miri äntligen somnat). 

Just nu njuter vi alla av tystnad och lugn, med andra ord. Djuren sover - troligen utmattade - och själv vilar jag här vid datorn, dricker te och njuter av tystnaden. Så tyst det kan bli med en vind som ylar utanför och får fönstren att knaka. 

Skall försöka svabba golven senare i eftermiddag, mest för att jag vill att vi går in i det nya året med ett någorlunda välstädat hem. Fånigt, egentligen... jag menar, det är ju ingenting som förändras annat än att vi byter kalenderår, och det har nog mest med ekonomi att göra; budgetar, bokföring och sådant. Eller varför behöver vi skifta år? För att veta hur gamla vi är? Har faktiskt aldrig tänkt på det förut... varför i allsin da'r firar vi nyår överhuvudtaget? Hm, det måste jag ta reda på.

Nå, personligen har jag inget särskilt att göra som är kopplat till detta med årsskifte - livet rullar på som vanligt, oavsett vad kalendern säger. Nu siktar jag framför allt fram emot nästa söndag, då Maria och jag - och kanske, om hon orkar, Nina - reser till Stockholm för att fira trettondedagsmässa och gå på julfest i kyrkan. Ja, jag vet att det kan låta lite konstigt att ha julfest två veckor efter jul, men i en kyrka som vår, med ett nationellt "upptagningsområde", gäller det att lägga festerna till tidpunkter då folk ändå kommer till Stockholm för att delta i en extra viktig mässa. Före jul har ingen tid att komma, och den enda riktigt viktiga mässan är midnattsmässan (ja, vi är ju katoliker - vi firar inte otta) natten mellan julafton och juldagen... och då kan i princip bara de som bor i Stockholm delta, eftersom vi andra i regel är bundna till andra åtaganden med familj, släkt och vänner o.s.v. Dessutom ingår ju Trettondedagen i julmysteriet, eftersom det är den dagen de vise männen besöker Jesusbarnet - och deras resa från när och fjärran för att samlas inför den människoblivna Guden är ju precis vad vi själva gör när vi kommer resande från hela Sverige för att samlas i Stockholm. Så helt fel är det ju inte. Dessutom har var och en med sig en liten julklapp (som inte får kosta mer än max 50 kronor, för det handlar ju om symbolik och får inte utvecklas till något slags tävling i bra ekonomi eller generositet) som alla läggs i en hög och sedan delas ut under festen efter mässan... ja, det kan hända att man får tillbaka sin egen gåva, det har hänt mig en gång, men vad gör det?

Nej, jag tänker inte avslöja vad jag har ordnat för gåva. Risken är inte stor att mottagaren (vem det än blir) läser min blogg, men ändå...

Ont överallt

Söndag eftermiddag 


I morse ville jag inte stiga upp... det gjorde ont, ont, ont i hela kroppen och jag begrep inte varför utan ville bara stanna kvar i sängvärmen för att mildra värken så gott det gick. Men djuren behöver - och har rätt till - sitt, oavsett hur jag mår, så det var bara att fumligt ta sig upp och klä sig, ge dem deras frukost och rasta hundarna. Själv tog jag smärtlindring och funderade på varför jag har så ont - hade jag haft influensa, hade jag begripit det, men det här är något annat. Så slog det mig hur vädret växlar fram och tillbaka... igår minusgrader och snö, idag plusgrader och tö samt en hård blåst som får det att knaka i fönstren. Kan vädret påverka mig så mycket? Mamma reagerade på vädret, minns jag, och flera vänner till mig har berättat om hur de mår väldigt olika beroende på hurdant vädret är... men jag? Kan sådant komma så plötsligt? Jag menar, kan man efter att inte ha varit ett dugg väderkänslig plötsligt reagera på sådana saker? Är det åldern, månne? Inte för att jag kan påstå mig vara direkt gammal - femtiofem är nu för tiden inte alls gammalt, jämfört med hur det var när jag var barn (då ansågs femtio vara "hedervärt" och firades med storslagna kalas). Men att kroppen inte är densamma som förr, kan jag definitivt skriva under på... det tydligaste tecknet, förutom att hjärnan är segare (inte dummare, men mer långsam), är att jag blivit skrynklig. Eller rynkig, heter det visst - hihi! 

Hur som helst är jag uppe nu, hankar mig fram på hett te och smärtlindring, rör mig försiktigt och tar det lugnt i största allmänhet. Bjöd hit Maria på "paddfika" (vi brukar kalla det så här vi är hos varandra och fikar, men var och en pysslar med sin padda - eller i mitt fall datorn) och hon sitter uppkrupen i ett av soffhörnen och leker med något datorspel medan jag skriver det här. Var nyss ute med hundarna, men de trivdes inte alls med tillvaron och skyndade sig att göra vad de måste för att sedan genast streta tillbaka till porten. 

Ändå skrämmer mig inte det här med smärtan särskilt mycket... jag är mer rädd för att bli deprimerad nu när januari tar över. December är ändå, trots vintermörkret och kylan, en ganska ljus och glad månad med mycket att göra och en festlig stämning... men januari bär liksom ingen som helst försoning med sig, om du förstår vad jag menar. Den är bara mörk och kall, och känns väldigt lång, dessutom. Och efter januari kommer februari, som visserligen brukar bjuda på vackert väder men är ännu kallare... då ligger ens eget inre mörkret närmare ytan än under resten av året, känns det som. 

Drömde i natt att jag letade efter lägenhet i Skallberget. En ung kvinna som skulle flytta erbjöd mig sin lägenhet och vi gick för att titta på den... men den visade sig vara inredd i en gammal butik och bestod av två rum - ett där hela ena väggen var ett skyltfönster och ett som utgjorde kök för samtliga boende i huset. Där satt ett stort gäng ungdomar, alla trevliga, men jag insåg att det är stor skillnad på att umgås med unga människor och en helt annan att leva dagligt liv med dem omkring sig hela tiden. Dessutom, hur skulle det bli med djuren? Så jag blev tvungen att tacka nej, och på hemvägen blev jag jagad av ett enormt monster som kallades "valen" och som åt människor... begriper själva känslan, men varför en val? Jag har alltid älskat valar och anser dem vara några av de mest fridfulla djur som finns.

Snön är tillbaka

Lördagskväll 


Nu i kväll började det snöa, och någon timme sedan var marken vit överallt här omkring. Så Belle och Miri har lämnat små, smala tassavtryck överallt eftersom de nästan dansade omkring och försökte fånga snöflingor med munnen medan jag själv fascinerades av att snön knarrade under mina skor. Det beror förstås på att vi har flera minusgrader idag... och kanske gör temperaturen att vi får behålla snön ett tag i alla fall? För det blev betydligt ljusare ute, och som jag ändå inte skall använda bilen på ett tag kan jag unna mig att tycka det är trevligt med lite snö. I alla fall så länge ingen halkar och gör sig illa.

Har varit så väldigt trött idag att jag mest legat i soffan och halvsovit med djuren omkring mig och en varm filt över oss alla fyra. En stund på kvällen var jag över till Alex och Daniel, fikade och pratade om vård av smådjur... deras söta svarta kanin Nin har blivit så sjuk, och eftersom hon också är gammal (med kaninmått mätt) tog de det smärtsamma beslutet att låta henne få somna in. Det är priset vi får betala för nåden att dela liv med djur... men det är också den sista kärleksgärning vi kan göra för dem, när livet inte längre är värdigt och smärtorna för stora. Hur som helst, när jag just kommit hem hörde Maria av sig och ville komma på en fika, och det fick hon förstås.. vi slötittade lite på skidskytte på TV och drack te (jag hade druckit kaffe hos Alex och Daniel) medan vi talade om hur vi vill fira nyårsaftonen. Eftersom både hennes katt Måns och mina hundar är skotträdda vill vi göra det lugnt och stillsamtt omkring dem... vi litar inte riktigt på att folk följer förbudet (som kom i somras) för privatpersoner att hantera fyrverkerier utan utbildning och tillstånd, även om vi förstås hoppas att det inte skall smälla särskilt mycket här i området. Personligen älskar jag egentligen fyrverkerier, men jag anser att de skall hanteras av proffs och under kontrollerade former långt från där djur bor och vistas...!

Om bara tre dagar tar det här året slut. Det har varit ett av mina allra mest omvälvande, både andligt och psykologiskt, och jag tror att jag sakta men säkert börjar bygga upp en ganska stadig grund att stå på. Låt oss hoppas att ingenting händer som förstör allt detta arbete! Framför allt måste jag själv hänga i och inte tillåta mig själv att falla tillbaka i gamla, skadliga beteemdemönster... lätt sagt, förstås, men nu vet jag åtminstone vad jag inte skall göra och så hoppas jag vara stark nog att genomföra det jag skall göra, om du förstår vad jag menar. Så att jag aldrig mer förråder mig själv av feghet, undfallenhet eller andra felaktiga skäl. 

Har ingenting klokt eller annars vettigt att skriva om i kväll, så jag avrundar här och tar djuren med mig in i sovrummet för att nanna gott. Får väl se om jag är piggare i morgon! 

Snart slut?

Fredagseftermiddag 

Det finns två saker med december som jag inte gillar; att den övergår i januari och att jag måste lära mig att skriva ett nytt årtal. Ändå märker jag till min förvåning att jag inte har samma ångest inför januari som jag brukar ha... det känns faktiskt som om jag skulle kunna klara mig ifrån min vinterdepression den här gången! Och jag tror att det beror på allt jag lärt mig om mig själv under 2019... framför allt att ta kontrollen över mitt liv, sätta sunda gränser och ta hand om mig. Utåt sett har inte mycket förändrats i tillvaron, men inuti är jag mer säker på vem jag är och vad jag vill... och det skapar förstås en större trygghet, en grund att stå på som inte hela tiden vacklar och rör sig. 

Julen har varit väldigt fin; julaftonen och juldagen tillbringade jag hos min syster med familj och sedan var jag hos Michelle ett litet tag också... hon behövde bl.a. ta mått på tjejerna, och jag måste erkänna att det kändes som att komma hem när jag svängde in vid Skallberget och parkerade bilen. Belle och Miri kände sig också hemma, förstås, och drog rejält i kopplen när vi gick från bilen till porten. 

Hos syrran var det lugnt och skönt - vi åt gott, satt i soffan och fikade och umgicks, tittade på TV (Kalle Anka, Karl Bertil Jonsson samt "Bröstsim och gubbsjuka" - den senaste en revy med Falkenbergsgänget) m.m. Jag sov jättebra i gästrummet, och när Miri väl fattat att vi skulle sova i detta främmande revir lugnade hon ner sig och slocknade under filten tillsammans med Belle. Syrrans familj har en femtonårig labbe som heter Thea - en jättesöt gammal dam - och hon verkade inte ha något emot att två små iggisar tassade runt henne där hon låg på golvet. Både Belle och Miri hade stor respekt för henne, och vi fick oss ett rejält gapskratt vid ett tillfälle då Miri tog sats för att springa över golvet, insåg att Thea låg i hennes väg och tvärnitade så där halkigt sprattlande som ni vet att seriefigurer gör på is... det önskar jag nästan att vi hade haft på film så att vi kunde ha visat det för Michelle! 

Någon snö såg vi knappt till... på juldagsmorgonen singlade några enstaka flingor i luften, men sedan övergick alltihop i regn. Det gjorde dock ingenting, nu när jag äntligen har bytt torkarblad på bilen - hihi! Och jag är fortfarande glad att jag aldrig tvättade bilen, för det har varit ohyggligt blött på vägarna...

På tal om vägar, så insåg jag exakt var min ekonomi brast den här månaden: mina resor kostade cirka en tusenlapp (närmare bestämt 980 kr i bensin och ytterligare en hundring i spolarvätska m.m.), vilket är vad jag nu saknar för att debet och kredit skall gå ihop. Men det viktigaste är betalt i alla fall - jag blir varken hemlös eller behöver frysa eller svälta - och jag behövde verkligen få komma iväg... så jag tar det ändå med ro och är tacksam att jag haft en underbar julhelg! Var dag har sin börda och sin glädje... och att få vara med min syster och hennes familj betydde bortom ord mycket för mig. I slutänden är det ju ändå sådant som räknas, inte sant? Inte pengar, utan kärlek och samvaro. 

Väl hemma igen har jag tagit det lugnt, Maria och jag åt julmiddag tillsammans på annandagen (d.v.s. igår) och tittade på några filmer tillsammans medan vi fikade och bara var. Det är lite smått oroligt här hemma just nu, för Miri höglöper och stör både Belle och Robin med inviter, försök att rida på dem, tjafs och rastlöshet... så jag ägnar mig mycket åt att skipa fred, skapa lugn och försöka få Miri att bränna sin energi på annat än att vara jobbig för de andra. Det fungerar rätt bra, trots allt... och både Belle och Robin säger ifrån om de tycker att Miri är för "på", så det blir inga allvarliga konflikter. Tänk, så olika det kan vara med olika tikar - Belle är inte alls sådan här, utan blir bara trött och hungrig när hon löper. Robin, å sin sida, låter sig inte rubbas av en fånig jycke som tror att hon kan göra valpar med andra tikar eller kastrerade hankatter - han ligger bara och tittar på henne, och kommer hon för nära sätter han upp en kloförsedd tass. 

Själv är jag mest trött, och njuter av att jag inte har några måsten. Lyssnar på musik, kanske tittar lite på TV och den visar något bra program (såg ett fantastiskt naturprogram om kolibrier på Kunskapskanalen igår kväll), läser och är med djuren, som sagt. Promenerar. Har varit hemma hos Maria och fikat en gång, och på Amnegårdens café för att önska personalen där gott slut. Varför säger man så, förresten? Det är ju faktiskt bara ett kalenderår som slutar - allt annat fortsätter som vanligt... 

Till min syster Annika, min svåger Rolle och min systerson Kevin: tack så innerligt för att Belle, Miri och jag fick fira julen hos er! Jag älskar er!

Ont i huvudet

Måndag kväll 



Nej, jag har inte stressat. Det jag gjort, har jag gjort i lugn och ro, med pauser mellan. Har också ätit och sovit bra, tagit mina mediciner, promenerat mycket och tagit hand om mig. Ändå har jag de senaste två veckorna haft mer huvudvärk än sedan i somras... och det är inte bara jag som upplevt detta, utan en väninna med Hortons (a.k.a. "självmordsmigrän") har också varit sjukare än vanligt. Är det någonting i luften? Är det vädret? Eller blir vi, trots att vi försöker undvika det, smittade av andras stress? 

Nåja, eftersom jag skall upp tidigt i morgon planerar jag att snart krypa i säng... men först skall jag ta min kvällsmedicin och andas lugnt en liten stund. Har precis blivit klar med en omgång handdisk (det fanns inte tillräckligt för att köra en diskmaskin, och jag vill inte ha smutsig disk stående medan jag är borta) med efterföljande rengöring av diskbänk, spis m.m. och ihopsamlande av det hushållsavfall och kompost som skall bäras ut i samband med sista kvällsprommisen med hundarna.

Miri höglöper (tala om tajming!) och lämnar små blodsdroppar efter sig lite varstans, så jag har fått modifiera packningen en smula. Antar att det inte är många som tar med sig sprejmoppen när de reser bort? Men jag kollade med syrran, och de har ingen. Tar också med ett paket peepads att täcka golvet i sovrummet med, så att jag (läs: Miri) inte ställer till något för värdparet. Jag vill ju inte vara till besvär för dem, utan vara en välkommen gäst! Av samma skäl tar jag med Miris antiskällhalsband (det sprejar citrondoft i nosen på hunden om den skäller eller ylar)... hon är lite grand skällig när hon är orolig eller vaksam, och till skillnad från Belle har hon aldrig varit hos syrran tidigare. Samt filtar att bädda in dem med i soffan, så att de sover gott när vi tvåbenta sitter och umgås.

Så... nu inträder julefriden för min del. Ha det underbart, vila mycket, ta hand om er själva och varandra och skippa gärna spriten, eller drick åtminstone inte så mycket att ni förstör helgen för någon annan. Eller er själva. Med min väl intränade vana att kasta sten i glashus kanske jag skall be er att äta med måtta också? Hihi! Nej, fira jul som ni vill fira julen - glöm bara inte att själva meningen är kärlek och frid i sinnet. Och om ni, som jag, skall ut på vägarna... så kör försiktigt!


Kommen, I trogna
Jublen, fröjden Eder
Kommen nu alla till Betlehem
Född är nu Kristus
Änglarnas konung
O, kommen att tillbedja
O, kommen att tillbedja
O, kommen att tillbedja
Vår Herre och Gud

Äldre inlägg