Visar inlägg från december 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Märkliga reaktioner

Sen lördagskväll 


Hade egentligen inte tänkt blogga alls i kväll, för jag tyckte mig inte ha något särskilt att skriva om eftersom jag mest vilat... men sedan upplevde jag ett par märkliga saker, som jag måste reda ut för mig själv. Och för att inte tappa bort tankegångarna, skriver jag ner dem.

Som alla vet älskar jag vetenskaplig litteratur - jag läser i stort sett inget annat, med några få undantag. Eftersom jag under det här året arbetat mycket med mig själv och försökt förstå både vem jag är, hur jag fungerar och hur jag skall förändra mina felaktiga beteenden för att bli mer "mig själv", har jag också läst mycket litteratur som kretsar kring delfrågor i det här arbetet. Förlåt, nu skriver jag i princip samma sorts språk som de där böckerna använder... vad jag försöker säga är att jag lånat böcker från biblioteket som kunnat sprida lite ljus över sådant jag tyckt varit svårt att förstå - både hos mig själv och hos andra. Några av dessa böcker har jag nämnt här; särskilt de jag lånat om t.ex. ME, kroniskt trötthetssyndrom (CFS), borderline, ADHD, gränslöshet och posttraumatisk stress (PTDS). Många handlar om människor som skadats av sina barndomsupplevelser och därför reagerar och agerar på sätt som inte stämmer med verkligheten omkring dem. Mina bakomliggande orsaker att vilja studera de här sakerna har inte främst handlat om mig själv, utan om att förstå vänner och - i förlängningen - mina egna reaktioner på deras sätt att vara. 

Egentligen hade jag inte behövt vara krånglig själv (i mina egna ögon, menar jag), eller ha vänner med den här sortens diagnoser... jag älskar människor, och jag vill använda mitt liv till att förstå bättre varför vi är som vi är. Oavsett hurdana vi är, så finns det en bakgrund som förklarar det om man bemödar sig med att gräva tillräckligt djupt. Jag är och har alltid varit vetgirig, nyfiken, öppensinnad för det okända... det skrämmer mig inte, utan fascinerar mig och gör mig engagerad i frågan "varför". Kärleken till detta "varför" delar jag med vetenskapsmän, forskare, medicinare och beteendevetare över hela världen... och även om jag själv aldrig fick chansen att "göra karriär" inom något sådant område, använder jag de medel jag har till förfogande - särskilt biblioteken - för att ändå försöka hitta delsvar på denna eviga fråga.

Nå, med denna långa inledning kommer vi äntligen fram till vad jag ville berätta om i kväll. Jag kan alltså aldrig besöka ett bibliotek utan att komma hem med en hög böcker - facklitteratur - i de här ämnena. Så också förstås vid mitt senaste besök. Men den här gången har högen blivit liggande, för varje gång jag går igenom den och försöker bestämma mig för vilken jag skall läsa, slutar det med att jag inte läser någon av dem. I stället viskar en liten trotsig röst inombords: "Nej! Jag vill faktiskt inte förstå folk mer just nu!" Som om jag vore "övermätt", inte förmår ta in mer. Och det får mig att undra varför. Jag är som jag är - och också när jag inte vill något, finns det en orsak till det som jag vill försöka förstå. 

Kanske är jag bara alldeles för trött i själen och psyket efter allt det hårda jobbet med mig själv under det gångna året? Kanske behöver jag vila och smälta allt jag läst, alla insikter, allt som hänt i och omkring mig? 

Och kanske var det därför jag också reagerade med förvåning och faktiskt nästan lite avståndstagande inför en annan händelse idag. Jag har på olika sätt under dagen kontaktat mina vänner här på orten - somliga genom att göra ett mycket kort besök, andra genom Messenger, åter andra via e-post - för att bjuda in dem till lite fika hemma hos mig på onsdag kväll, då jag fyller år. Det blir inget stort, bara kaffe/te och något gott till, men i alla fall. En person reagerade dock på ett sätt jag absolut inte hade väntat mig: hen ifrågasatte varför jag inte kunde ha väntat med min inbjudan till ett tillfälle då hen inte hade besök (något jag givetvis inte kände till). Min första reaktion (inombords) blev ett barnsligt trotsigt "Slipp då! Du behöver inte komma!" men jag hindrade omedelbart mig själv från att säga eller skriva något alls utan bemötte det hela med tystnad. Gav mig själv (och hen) tid att tänka efter. Vilket inte betyder att jag inte fortfarande är ganska paff över det hela. På vilket sätt inkränktade min inbjudan på hens privatliv? Det enda jag gjorde var att gå förbi, berätta om fikat och sedan säga hej då och gå igen. Det kan inte ha tagit mer än max två minuter. 

Dock. Nu när jag ser det här i skrift, börjar jag faktiskt skönja en tänkbar förklaring. Jag har under det senaste halvåret mycket bestämt och orubbligt hävdat mina nyuppdragna gränser... kanske var detta en reaktion, ett slags "Jag har också mina gränser och nu trampade du över en av dem"? Till mitt försvar kan sägas att jag som sagt inte hade en aning om att personen ifråga hade besök just då. Och att mitt uppdykande var ytterligt kortfattat. Men ändå; kanske har hen tagit så illa vid sig av mitt gränsande att hen vill "slå tillbaka" med att i sin tur hävda ett slags gräns som egentligen inte finns där, som uppfanns i den stunden enbart för att "hämnas" på mitt eget gränsande? Hmmmmmm... 

Till syvende och sist spelar det ingen roll. Jag kommer att ha fika redo på onsdag kväll, och sedan får vem som vill komma. Eller utebli. 

Och jag tänker ge mig själv en paus från facklitteraturen ett tag och i stället botanisera i min vid det här laget ganska omfattande samling humorböcker. Jodå, jag har åtskilliga hyllmetrar, så där finns gott om vilsam och rolig läsning.

Fredagstankar

Fredagskväll 


Ibland funderar jag över hur människor i framtiden skall uppfatta "gamla texter". Jag  menar, texter som vi skriver idag. Ta t.ex. ett ord som "fredagsmys", skapat i en TV-reklamfilm för snacks och annekterat av i stort sett hela den svenska befolkningen. Vad betyder ett sådant ord om flera hundra år? En hel del av sådant vi idag tar för givet är sprunget ur diverse politiska uttalanden, reklam och annat som i framtiden inte finns kvar och därför bara gör forskare m.fl. förvirrade... varför äter vi t.ex. kyckling på fredagar? Det har faktiskt inte ett dugg med den gamla kristna (numera enbart upprätthållen av katoliker) traditionen att inte äta kött på fredagar att göra... en "livsregel" som uppstått ur tanken att Jesus dog på en fredag och att man därför skall fasta den dagen. Och fasta, i medeltida termer, betydde att avstå från kött - fisk och fågel var tillåtna, liksom alla vegetabilier. Jo då, under många hundra år lydde nästan alla kristna dessa regler och höll fasta när kyrkan föreskrev det (så dina förfäder avstod förmodligen från kött på fredagar - om de hade råd med sådant övriga dagar, vill säga. Att äta så varierat - och tillåta sig kött som ingrediens i måltiden - är egentligen ganska nytt för alla utom de rikaste). Förresten, ordet "karneval" betyder just "farväl till kött" och de flesta traditionella karnevaler infaller fortfarande veckan före den stora fastan (de fyrtio dagarna inför påsk). Men, som sagt, detta att man "skall" äta kyckling på fredagar har inget med religiösa tankegångar att göra utan är tillverkaren Kronfågels listiga reklamdrive för att få oss att äta just fågel en dag i veckan! Vilket tycks ha fungerat över förväntan.

Nej, jag är inte hungrig - det är inte därför jag skriver om detta. Däremot är jag förfärligt godissugen! Men sockerfritt godis går knappt att få tag i här i Gullspång, och sådant som inte är sockerfritt skall jag undvika om jag vill behålla mina fina blodsockervärden.

Har haft en ganska bra dag idag, och inte varit riktigt lika trött som tidigare i veckan. Så jag är klar med julkorten nu och tänker posta dem i morgon, och jag har tvättat, torkat, vikt och lagt/hängt in tvätt - både sänglinne och kläder. Lyckades faktiskt t.o.m. skrapa ihop orken att duscha och tvätta håret, vilket jag är glad över eftersom jag mådde bättre psykiskt efteråt. Om jag får önska mig ett par "lyxdetaljer" av min nästa bostad så är det dels ett badkar och dels plats nog för en bänk att vika tvätt på... 

Apropå att önska sig saker, så fyller jag 55 år på onsdag - och nej, jag tänker inte fira det. Dels har jag inte råd (eller rättare sagt, de få kronor jag har kvar nu innan pension skall gå till betydligt viktigare saker: mat till djuren och mig själv), dels tycker jag inte om fester och dels kan inte de jag skulle vilja bjuda in komma eftersom de bor alltför långt borta. Som mina syskon med familjer, t.ex. Men jag har tänkt bjuda mina vänner här på orten på fika i alla fall, om jag mår bra på onsdag. Och kanske kan jag svänga ihop en tigerkaka att ha till kaffet - hihi! Något större firande får bli en betydligt senare fråga... kanske när jag fyller 60?

Nu skall jag tvinga ut mina små hundar på en "nattkiss" - de kommer att försöka vägra, för det hällregnar och blåser hårt ute - och sedan kryper vi  i säng alla fyra.

Julbord

Torsdag eftermiddag 



Framåt kvällen idag bjuds alla de som arbetar "back stage" (utegruppen som har hand om allting som rör mljön runt om byggnaderna, Sörgårdens dagverksamhet som bl.a. står för fantastiska dekorationer, café-personalen, städare, tvättare m.fl.) på Amnegården på julbord. Det är dem så väl unt! Deras jobb är väl kanske inte det första man lägger märke till... jag menar, när man tänker på Amnegården tänker man nog främst på vårdpersonalen (som också är fantastisk, men som har sitt eget firande), men utan alla de "osynliga" som gör det andra skulle inte Amnegården vara ett riktigt lika vackert och trevligt ställe att vistas på. Så trots att jag själv inte ingår i gästskaran, är jag glad... Daniel och Perry från utegruppen, Alex från Sörgården och Maria från caféet är nämligen med! Samt många andra jag känner, men inte brukar nämna med namn här i bloggen eftersom jag mestadels träffar dem just på Amnegården.

Vad tycker du om det här med julbord? Jag hör så många olika åsikter - somliga tycker att det hör till och av dem springer somliga i princip från det ena till det andra, med kollegor, med familj, med vänner, i föreningslivet o.s.v. medan andra tycker att det är ohygieniskt och "tar ut julen i förskott". Själv har jag bara upplevt ett enda julbord utanför hemmets väggar, och det var en vinter då mamma och jag åkte med några andra på en övernattenkryssning med Cinderella och buffén - som just hade julbordstema - hade tillagats under överinseende av Leif Mannerström. Antar att han antingen är fiskälskare eller tog fasta på att vi var ute på Östersjön, för där fanns över tjugotalet sillsorter och ännu fler andra havsrätter, men de enda kötträtterna var skinka och revbenspjäll. Jag hittade inte ens potatis, och knappt någon sallad... så för mig, som inte äter vare sig fisk eller skaldjur p.g.a. allergi, blev det kanske inte så "juligt". Var fanns köttbullarna och prinskorvarna, t.ex.? Var fanns julkorven? Men mamma var lycklig, för hon älskar fisk och skaldjur, och det unnade jag henne så innerligt. Själv åt jag mig mätt på det jag kunde hitta och högg särskilt in på ostbrickan, som var mycket generös! 

I övrigt är julbord ingenting jag har råkat på... omständigheterna har inte varit sådana. Större delen av mitt arbetsliv var jag statligt anställd, och de hade aldrig några julbord åt de anställda (det hette alltid att vi måste tänka på att det handlade om skattemedel). När jag sedan (efter examen) blev privat anställd, sprang personalen på så många julbord att firman aldrig anordnade något sådant utan i stället bjöd på "julpub" - och jag som praktiskt taget aldrig dricker alkohol hade ju knappast någon glädje av ett sådant engagemang. Skall jag på julbord får jag göra det privat... och då tar ekonomin stopp i stället. Men det gör ingenting - jag får gott om julmat hemma! Och där slipper jag all sill... *skrattar*

Har faktiskt suttit och funderat över årets julfirande idag. De två första dagarna skall jag vara hos min syster och hennes familj, vilket skall bli jätteroligt! Hundarna följer med, och Maria är snäll och tar hand om Robin. Sedan har jag lite andra planer, som jag inte är riktigt färdig med än. Tyvärr kunde vi inte genomföra att jag bodde hos Michelle under veckan mellan jul och nyår, som först var tänkt... Ginny och Miri går inte alls ihop, så Ginny skulle ha behövt bo någon annanstans och det kändes inte rättvist. Man skickar inte bort ett av sina barn för att ta emot ett annat! Så nu skall vi ordna ett annat sätt att umgås på, längre fram, i stället. Det går bra det också. 

Julmat blir det alltså hos syrran, men också här hemma sedan jag kommit hem - för den som hängt med ett tag vet att jag äter julmat t.o.m. Trettondedagen. Sådan är den tradition jag vuxit upp med, och på det viset blir det både mer ekonomiskt och "mer jul" av det hela. Jag väntar dock med att koka doppigrytan till jag kommit hem igen, eftersom det bara är jag och en av mina bröder (som jag inte skall fira jul med i år) som doppar. Skall ändå se till att ingredienserna finns hemma, eftersom det lär vara rätt urplockat i affärerna så nära inpå helgerna. 

Första adventsveckan

Tisdag (fortfarande) eftermiddag 


Vi har gått in i den första adventsveckan, och idag är första dagen på ganska lång tid som jag kan vara hemma och ta det lugnt. Har försökt göra mig nyttig på olika sätt, särskilt för Nina som just nu slåss mot sin KOL, lunginflammation, influensa och hjärnskakning samtidigt... de ville lägga in henne, men hon lyckades prata till sig att få ligga (sitta, för man skall inte ligga ner när man har lunginflammation - då kan man få ödem) "inlagd" hemma. Där finns hennes fru och grannar/vänner, samt Närhälsans kunniga vårdpersonal som håller stenkoll på hur hon mår... det jag kunnat tillföra var lite skottning, rastande av Felix, bärande av julkartonger och klängande i fönster för att sätta upp adventsstjärnor m.m. Nina fyller år i nästa vecka - dagen innan jag firar min egen födelsedag - och de senaste åren har hon alltid legat på sjukhus den dagen, stackaren... så jag förstår att hon slog bakut i år och insisterade på att få stanna hemma.

Hon låg alltså på KSS när mamma dog där... det tänker jag ofta på, att medan jag vakade vid mammas dödsbädd på njuravdelningen, låg Nina på hjärtavdelningen med övervak m.m. Om sex dagar är det exakt två år sedan jag miste min älskade Mutti... och slutligen, efter mycken kamp med mig själv, sorgen och alla konstiga reaktioner jag upplevt, börjar jag resa mig och gå vidare utan henne. Sorgen gör inte längre så ont, den är mer lågmäld och består av nostalgiska minnen och en önskan att få titta in i hennes glada ögon, höra hennes röst, krama om henne... det kan jag leva med, till vi ses igen i himlen. Att hon är med mig kan jag känna - när orken rinner ur mig, ropar jag på henne och får kraft att fortsätta. 

Förutom att vara hjälpsam på olika sätt, har jag även haft trevligheter av annat slag för mig. I lördags adventsfikade jag hemma hos Alex och Daniel, som bjöd på glögg, pepparkakor och lussebullar. Det var mysigt! Söndagen var full av adventande... först hjälptes Maria och jag åt att dekorera våra uteplatser med ljusslingor i många färger (inomhus hade vi redan klarat av), sedan besökte vi och hundarna torget nere i centrum för att dricka glögg hos Lions (hundarna fick dela på en kokt korv) och kaffe hos sossarna samt lyssna på julmusiken (spelad av dragspelare och pianist) medan vi gladde oss åt att Gullspång i år har en riktig gran i stället för bara ljusslingor i granform. Jag märker att jag blir alltmer "nostalgisk" ju äldre jag är... hihi! Vi såg Lucia-kandidaterna också - numera röstar man inte fram årets Lucia, utan vem som får kronan avgörs via lottning, vilket är bra. Det var så orättvist förut... den som hade störst släkt brukade vinna. Söta och "luci:iga" var de i alla fall allihopa! Undrar hur många sekulära svenskar som reflekterar över att de firar ett katolskt helgon? *skrattar* Men det är klart, firandet handlar inte längre om religion utan om ljusets kamp mot mörkret, något som vi känner av extra mycket här i kalla Norden. Förut var ju 13 december årets mörkaste dag... nu infaller vintersolståndet den 20 eller 21:a, minns inte vilket just nu. Så hon kommer verkligen lämpligt, vår ljusbrud!

Nåväl, när vi var trötta i fötterna och jag frös för mycket om öronen, tog vi oss hem igen... då hade det börjat mörknar, och ljusslingorna på våra uteplatser var väldigt vackra. Maria tog med sig hundarna hem till sig, medan jag gick hem till mig och åt middag... för kl. 18 var det dags för konsert i Equmenia: Minns du sången-julspecial med Anders Jaktlund, musiker och kör. Fantastiskt fint! Hälften av sångerna sjöng kören själva, hälften fick vi vara med i... och jag hade all möda i världen att inte sjunga med när vi skulle vara tysta, eftersom jag kunde de flesta texterna. Att känna adventsstämningen var inte det minsta svårt! Och när jag gick hem, undrade jag för mig själv om jag borde ha upphävt rösten och berättat för allihopa vad adventsveckorna innebär för oss katoliker? 

Du som har följt mig i flera år, vet redan detta... att vi har huvudtankar för varje adventssöndag, som uttalas i mässan när man tänder adventsljuset:

Första advent handlar om urskiljningsförmåga: att lära sig skillnaden mellan sant och falskt, rätt och fel, viktigt och oviktigt.

Andra advent handlar om självförglömmelse: att kunna bortse från sig själv för att bli varse andras nöd och svårigheter.

Tredje advent har kärleken i centrum: kärleken till medmänniskorna, och viljan att finnas till för andra. Då firar vi också jungfru Maria, den unga kvinnan som skall föda för första gången och säkert är orolig, kanske rentav rädd, för hur det skall bli.

Fjärde advent talar till sist om rätt handlingssätt: att vi, när vi lärt oss vad de tre andra söndagarna talat om, kunna agera på ett klokt och insiktsfullt sätt så att vi uppfyller Jesu Kärleksbud (Lukas 10:7).

Detta är ingenting man lär sig på en enda adventsfastetid - det tar hela livet att öva, ta till sig djupa insikter och ständigt rannsaka sig själv. Men är det inte fantastiskt att våra kristna traditioner ger oss dessa möjligheter till andligt växande och allt större medmänsklighet?!? Vi är inte lämnade ensamma att försöka klura ut hur vi skall bete oss för att vara goda kristna - vi får hjälp på vägen, handfasta råd och enkla "regler" att haka fast våra ansträngningar på. Faktiskt innebär hela kyrkoåret just detta, om man bemödar sig om att följa med i vad de olika dagarna, veckorna och helgdagarna berättar för oss. Enkla och lätt tillgängliga hjälpmedel finns till hands: inte minst söndagarnas teman och prästernas predikan, men också Tidegärden, kalendern (många kalendrar nämner vad särskilt söndagarna handlar om) och all information du kan hitta på Internet. Och det måste jag säga, utan att överdriva: katolska traditioner är bättre på detta än de protestantiska, åtminstone är det min erfarenhet när jag jämför hur det var i Svenska Kyrkan med hur det är i Liberala Katolska Kyrkan. Mycket i Svenska Kyrkan har i modern tid blivit så suddigt, utslätat eller anonymt (eller hur jag skall uttrycka mig) att själva "undervisningen" antingen kommit i skymundan eller tappats bort om man inte är väldigt aktiv själv och letar ordentligt. I katolska kyrkor (oavsett samfund) ingår detta i varenda mässa och går inte att missa... det gillar jag, alldeles bortsett från allt annat jag gillar med de katolska traditionerna (skrivet med glimten i ögat). 

Nu känner jag mig föranledd att understryka en väldigt viktig sak: när Sverigedemokraterna (SD) säger att de värnar om våra kristna traditioner, vet de inte vad de talar om. De är inte kristna (att vara döpt och att verkligen leva som kristen är två olika saker) och har inte förstått vad som krävs av en god kristen - då skulle deras politik inte se ut som den gör. De talar bara om yta, inte om innehåll, och de begriper sig inte på de kristna traditionerna utan tänker bara på en enda sak: att de ser annorlunda ut utifrån än de andra religionernas. Att det är vad de är vana vid sedan barnsben. Det är det främmande som skrämmer dem, och för att undvika det tar de till vilka ojuste knep som helst. Blir väldigt, väldigt arg när SD svingar uttrycket "kristna traditioner" (alternativt "kristna värderingar" som de inte heller begriper) som ett slags vapen mot t.ex. muslimerna! Kristen tro handlar om mångfald, inkluderande, allas lika värde, att älska sin nästa - och sin fiende! - lika mycket som man älskar sig själv och sina närmaste. Det går stick i stäv med vad SD proklamerar.

Hur som helst, efter konserten inträdde adventsfastan på allvar för mig personligen. En tid för bön, självrannsakan, stillhet och begrundan. Det är därför jag nu dragit mig tillbaka och stannar hemma utom för hundpromenaderna. Var sak har sin tid...

En "sista" aktivitet var jag dock tvungen att klara av innan jag kunde sänka axlarna på allvar: igår var jag till Mariestads sjukhus och fick mina ögon nogggrant undersökta. Ungefär vartannat år kallas jag till ögonbottensundersökning, som går ut på att fotografera blodkärlen inuti ögongloberna - det är ett sätt för vården att ha koll på hur min diabetes fortskrider, eftersom de tunnaste blodkärlen är de första som tar stryk om diabetesen inte är helt kontrollerad (och inte ens det räcker i längden). Och det finns inget mer "lättillgängligt" ställe att se detta på än inuti ögonen. 

Det knepiga med undersökningen är att de måste droppa en särskild vätska i ögonen så att pupillerna skall vidga sig så mycket att det går att titta in i själva ögongloben. Och när pupillerna vidgas, blir synen suddig. Vilket ställer till det när man, som jag, måste köra bil till sjukhuset! Det brukar betyda att jag får stanna kvar på sjukhuset och försöka fördriva tiden i tre-fyra timmar efter undersökningen innan jag kan köra hem igen... men den här gången fick jag en annan sorts droppar i ögonen, som hade samma effekt på pupillerna men som halverade väntetiden efteråt. Verkligen bra! Det gjorde att jag kunde ta en fika och fundera över sådant jag går och tänker på (mer om det i nästa blogginlägg) utan att behöva oroa mig för att Maria måste ta hand om hundarna längre tid än nödvändigt... och när jag sedan körde hem, såg jag absolut tillräckligt bra för att vara trafiksäker. Så säker jag kan vara i alla fall. 

Resultatet av undersökningen var uppmuntrande: mina blodkärl mår bra! *glad*

Metalog

Tisdag eftermiddag 



Samtal mellan mig och min hjärna efter att ha talat i telefon med en god vän, som drabbats av en riktigt jobbig influensa:

Jag (J): Jag borde åka till hen och se om jag kan göra något.

Min hjärna (Hj): Stopp, stopp! Vad är det du säger?!?

J: Men hen kan behöva hjälp... 

Hj: Bad hen om hjälp?

J: Nej.

Hj: Både du och jag vet att hen har hemtjänst, vänner inom gångavstånd och dessutom tillgång till all möjlig vård inom räckhåll, eller hur?

J: Eh... ja.

Hj: Vi vet också att hen har en sambo.

J: *tiger*

Hj: Så vad får dig att anse att just du behöver vara där? Varför är du bättre på att hjälpa hen än alla de människor som redan finns där?

J: Eh...

Hj: Har du råd att åka dit, förresten?

J: Nej...

Hj: Kan du ordna för djuren? För du vet ju att om du åker dit måste du sova över. Och har du bensin nog?

J: *sänker huvudet*

Hj: Du är snäll, men inte särskilt klok. Spar den där reaktionen till du hör att någon ligger på sjukhus med hjärtinfarkt eller liknande. Det hade varit annorlunda om hen varit helt ensam... det håller jag med om. Men nu är det inte så.

J: *med låg röst* Jag kanske skall sätta på lite te?

Hj: Bra idé!


PS. Metalog betyder ungefär "inre samtal" eller "samtal med sig själv". DS.