Visar inlägg från november 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ett salutogent perspektiv

Fredag morgon 


... eller förmiddag, kanske är rättare uttryckt. Whatever! 

Ordet "salutogent" kommer från latinets salutogenes betyder enligt uppslagsboken "hälsans ursprung". Jag skulle vilja vidga betydelsen till att betyda att man fokuserar på vad man kan, snarare än vad man inte kan. Alltså väljer att se det positiva hellre än det negativa i vad det nu handlar om just då. Själv lärde jag mig inte ordet i en ordbok utan genom min väninna Mia, som studerade till socionom och där mötte uttrycket "ett salutogent förhållningssätt". Eftersom Mia och jag delar en intensiv kärlek till ord, delade hon med sig av detta - och jag tog det genast till mitt hjärta. 

Efter den nyttiga kommentaren om att min blogg ofta tar formen av "litanior" (som katolik har jag en annan uppfattning om vad ordet litania betyder, men det är ett annat samtalsämne) har jag tänkt mycket på hur jag uttrycker mig när jag skriver. Och jag inser att trots att jag själv ser mina blogginlägg som redogörelser för mina försök att inta ett salutogent perspektiv på saker och ting, kan andra uppfatta det som att jag rabblar samma saker om och om igen. Och det stämmer förstås, eftersom jag hela tiden blir tvungen att återerövra insikterna - åtminstone till jag lärt mig dem på riktigt, d.v.s. i både huvudet och hjärtat (världens längsta halvmeter). Frågan är hur jag ändrar mitt sätt att skriva så att det blir läsbart för andra? Kanske behöver jag tänka till lite extra på det där med att se saker salutogent... och inte skriva så långa stycken, utan dela upp dem i mindre "portioner"?

Hur som helst, denna morgon har jag gjort en hel rad salutogent färgade reflektioner. Oavsett om jag har saker att göra eller inte, kommer jag varje morgon upp ur sängen - och sedan jag fick den fina klockan av Nina försöker jag inte dra mig. Bara en sådan sak! som min bror brukar säga. Jag har börjat få rutiner i min dagliga tillvaro - något mamma ofta tjatade om, men jag själv skyggade för eftersom jag ansåg att min migrän satte käppar i hjulen för dylika planer. Varje dag börjar och slutar likadant, oavsett om det är vardag eller helg, och vissa punkter på "dagordningen" är fasta, som t.ex. djurens och mina måltider, mediciner, hundpromenader och lite annat som behöver göras varje dag oavsett vad. Det har jag insett att djuren mår bra av också, så vi vinner på det alla fyra. 

Inte heller deppar jag ihop när jag drar upp mörkläggningsgardinerna och ser att det är dimmigt, gråkallt och blött ute. Jag vaknar inte längre med ett "nej" utan med den bestämda inriktningen att dagen skall bli bra. Jag går varje morgon runt och tänder lamporna i fönstren, så att det lyser upp både inåt och utåt. 

Jag tar mina mediciner, och mina sprutor, när jag skall. Äter bra (och gott). Promenerar mycket, även om jag nästan får dra Belle med mig eftersom hellre tillbringar hela vinterhalvåret under en varm filt om hon får bestämma själv. För hennes del får promenaderna gärna bli superkorta - ut, göra sina behov, in igen. Miri är mycket piggare på att promenera för gåendets skull, och igår tog jag faktiskt med henne ensam ut medan Belle låg inrullad i en filt i sovrummet. Jag behöver motionen, och det gör egentligen Belle också om hon skall kunna gå ner i vikt (vilket hon behöver)... men hur motiverar man en hund som avskyr varma kläder lika mycket som hon avskyr dåligt väder?!?

Jag mår bra, både fysiskt och psykiskt! Mina sjukdomar finns förstås kvar i bakgrunden, men jag antar att mitt förbättrade psyke gör att jag inte lägger lika mycket märke till dem. Och mycket har förbättrats - migränen är betydligt "snällare" (d.v.s. kommer mer sällan och varar kortare tid), blodsockret, värdena kolesterolen (det finns ju två sorter) och blodtrycket ligger normalt, psoriasisen håller sig väldigt lugn, ångesten och depressionen lyser för det mesta totalt med sin frånvaro (jag får fortfarande ångestattacker, men de är glesa och kortvariga) o.s.v. Det enda jag har svårt att ignorera är smärtorna i ryggen, höger höft och knäna... men det kan jag ta, och blir de jobbiga finns smärtlindring i badrumsskåpet - fast helst vilar jag bort dem. Vill vara rädd om mina njurar, eftersom jag minns hur svårt mamma hade med sina.

Sorgen efter mamma går i vågor, framför allt beroende på mina drömmar och när jag hittar saker eller möter situationer som påminner smärtsamt mycket om henne. Just det där med sakerna är sitt eget kapitel: jag tror att jag har sagt många gånger i mina inlägg att jag kämpar aktivt mot att vara alltför fäst vid döda ting - det är en livslång, men oerhört viktig kamp - och just de saker som är förknippade med mamma är de svåraste. I garderoben hänger t.ex. hennes fusk-minkpäls kvar, ett plagg jag aldrig skulle få för mig att bära men som jag inte klarar av att göra mig av med. Jag har kvar andra plagg också, som jag inte förmår göra mig av med - varje gång jag försöker, ser jag mammas lyckliga ansikte inför mig. De är plagg hon älskade intensivt! Likadant upptäckte jag igår att jag känner för en mycket sliten brödsåg, som borde få pensioneras men som jag håller kvar vid bara för att den kommer från mitt barndomshem. Jag har fler sådana saker, som egentligen inte behövs men som jag håller fast vid av just den anledningen att de "alltid funnits där". Vad gör jag med mammas dockskåp? Jag klarar inte av att ge bort det till vem som helst - jag vill att det skall hamna hos någon som älskar det lika mycket som mamma gjorde.

De här sakerna måste jag givetvis göra upp med... men hur? 

Nå, nu skall jag göra mig en mugg te och krypa upp i ett soffhörn för att läsa.

Skärpning, Kicki!

Torsdag kväll 


Blev så irriterad på mig själv i morse... hur många gånger den här veckan har jag sagt till mig själv att dammsuga och svabba golven? Hur många gånger har jag suttit i soffan och suckat djupt över fläckar, torkade löv och grus utifrån? Och hur många gånger har jag gått till sängs med orden "I morgon skall jag..."? Nå, nu fick jag nog av mig själv och plockade fram städutrustningen - dammsög golven och svabbade dem sedan. Det tog självövertalning, smärtlindring och böner... men det blev gjort! Och nu är det så fint att jag bara går runt och beundrar det. Kan man plasta in golv så att de inte blir smutsiga igen?!?

Talade sedan i telefon med en god vän, som jag inte sett på flera år men som jag hade mycket kontakt med på den tiden mamma levde. Hon sa något som nästan fick mig att skratta: "Jag orkar inte alltid läsa dina litanior, för de handlar alltid om samma sak". Hon menade bloggen, och hon har alldeles rätt - den blir väldigt repetitiv, eftersom jag uppenbarligen har svårt att lära mig de viktigaste läxorna och därför tragglar samma saker om och om igen. Hon tyckte också att de "vänner" som plågar mig med en massa telefonsamtal förstör för andra vänner, som kanske skulle vilja ringa mig men som inte törs därför att jag är så trött på telefonen och ofta stänger av den. Det var nyttigt för mig att höra! För det låter fullt rimligt - jag har bara inte tänkt i de banorna. Undrar just hur många trevliga telefonsamtal jag har missat genom att försöka undvika de jobbiga? Det tål att tänkas igenom. Och jag tackar Gud att jag har vänner som har modet att vara rakryggade mot mig! Hur skulle jag annars få veta vad jag behöver ändra på för att saker och ting skall bli bättre?

Till det sorgliga med dagens samtal var att jag fick veta att en gemensam vän är på väg att bli änka (hennes make har terminal cancer), och det tynger verkligen mitt hjärta. Jag ringde henne direkt efteråt, men kom till en telefonsvarare och talade in ett meddelande där jag förklarade att jag fått veta vad som hänt, att jag tänker på henne och hennes familj och att jag finns här om hon orkar och vill prata. Talade för säkerhets skull in mitt telefonnummer, ifall hon har tappat bort det eller bara inte orkar hålla reda på annat än det allra viktigaste just nu. Om ett par dagar gör jag ett nytt försök att ringa... jag vill att hon skall känna att jag verkligen bryr mig om henne. 

Orkar inte skriva mer i kväll... har tandvärk, så jag har tagit en tablett och tänker sätta mig i soffan och vila till den tar. 

Glad dag

Onsdag kväll 


Jag har haft en trevlig och glad dag idag, tack vare en generös vän som sände mig en slant att "förgylla tillvaron" för. Vilket jag har gjort! Först tankade jag bilen, sedan åkte jag till Kristinehamn och unnade mig att äta på restaurang (thaibuffé) och efter det skrotade jag runt på en loppis, där jag fyndade ett par gammaldags julgardiner till köksfönstret för 5 kronor och fem humorböcker för 15 kronor (sammanlagt). Innan jag åkte hem besökte jag Dollarstore och bytte patronen till min Sodastreamer samt köpte lite småsaker (bl.a. hundstrumpor med halkskydd till Miri, inför eventuell skare i vinter - Belle har ju en vinteroverall med fötter på, så hon klarar sig) - och sist, men inte minst, skickade jag, när jag kom hem, via datorn efter Katolsk Kalender 2020 från Katolsk Bokhandel i Stockholm. Så nu är jag både mätt och nöjd! Och tackar så innerligt för slanten, som gav mig så mycken glädje! (PS till givaren: jag har inte använt hela pengen än, hihi!)

Solen sken idag, så vi har fått fina hundpromenader och en lång lekstund i hundhagen i Kristinehamn. Belle och Miri hade så roligt att de helt glömde bort att försöka skava av sig tröjorna - i stället rusade de omkring som tosingar, klättrade på den stora stocken som ligger mitt i hagen och jagade skator som skrattande flög undan varje gång de kom i närheten. Jag önskar verkligen att vi hade en hundhage här i Gullspång! Man borde inte behöva åka flera mil för att kunna släppa lös sina pälsklingar i trygg miljö... och särskilt nu, när jakten pågår för fullt, känns det inte säkert att gå i skog och mark. Belle, som är skotträdd, vill förresten alltid vända och gå hem om hon hör smällar... så hon har svårt att slappna av, går hela tiden på spänn och lyssnar, den stackaren. 

Nu är det beckmörkt ute, så vi går bara i området på våra promenader. Och har blinkande lampor på oss, både hundarna och jag, så att vi syns ordentligt. Reflexer på kläderna har vi förstås också, alla tre. Man skall inte låta sig luras av gatubelysning m.m... man syns inte särskilt bra ändå, och det är ett ögonblicks verk att komma i vägen för en bil! Har kikat lite i framför allt second hand-butiker efter en vinterjacka (vill ha en som är varm, men inte gör mig ännu större än jag redan är, och som räcker ner över stjärten) och förundrats lite (i negativ mening) över hur mörka alla vinterkläder är. Varför tillverkar man inte vinterkläder i starka färger? Det är mörkt nog ändå så här års...

Har inget särskilt att blogga om i kväll, så jag skall inte bli långrandig. Vill bara i förbigående nämna att jag fått positiv respons på det viktiga brevet jag skrev häromdagen (som jag bloggade om igår), och det känns bra! Det låg ju och vägde mellan att vi kommer överens eller att jag avslutar relationen... nu tror jag att vi har hittat en lösning som fungerar för oss båda, och det är ju det optimala resultatet.

Å, jag måste ju få berätta om en rolig sak: jag har fått en väckarklocka i present! Den ser ut som de gjorde förr, du vet, stor och rund med två "koppar" upptill, men den är batteridriven så den skramlar inte utan piper när larmet går igång. Och vet du varför jag fick den? För att den inte har någon snooze-funktion! *skrattar gott* Så nu stänger jag av telefonen när jag lägger mig, och sätter larmet på min nya fina klocka som inte går att snooza med...

Varför bloggar jag?

Tisdag eftermiddag 

När jag var i tonåren fascinerades jag av en bok av barnpsykoterapeuten Virginia M. Axline: "Dibs söker sig själv". Det fanns så många dimensioner i lille (han var cirka fem år, om jag minns rätt) Dibs kamp för att förstå sig själv och omvärlden, genom att vistas tillsammans med Virginia i ett lekrum en timme i veckan. Nu hittade jag boken på biblioteket i Mariestad och lånade den igen... och den är lika bra den här gången. Men jag funderar också på det faktum att Dibs i sina lekar hela tiden talar om både vad han gör och vad han tänker och känner. Han konfirmerar det liksom genom att berätta för terapeuten, Miss A, som han kallar henne. Det här fick mig att stanna upp i texten och grunna på mig själv och framför allt min blogg. Varför skriver jag? Vad är min blogg egentligen till för? Jag har alltid sagt att den är mitt sätt att hålla familj och vänner uppdaterade om vad som händer i mitt liv, eftersom vi lever så utspridda och inte har tid att hela tiden hålla kontakten. I bakhuvudet lekte också tanken att jag kunde kommunicera med mina bloggbesökare och kanske få kloka råd, nya infallsvinklar, reflektioner m.m. av dem. När man är ensam tänker man ibland "i skruv", fastnar i cirkelresonemang som - om de överhuvudtaget leder någonstans alls - mest leder nedåt. Men nu, efter vistelsen i Västerås, börjar jag tänka att kanske bloggar jag av samma skäl som Dibs hela tiden pratar om vad han gör och varför... för att befästa det, kontrollera mot resten av världen att min inre värld stämmer. Låter det krångligt? För mig är det lite förbryllande, för samtidigt har jag ju - just genom min vistelse i Västerås - äntligen funnit fast mark under fötterna, kommit underfund med vem jag är och vad jag vill. Jag är stabilare än någonsin, och tänker inte låta rubba mig annat än i den riktning som utvecklar, styrker och förädlar mig. Så kanske skriver jag bloggen för att inte glömma vad jag lär mig? Lite som Wendy Mitchell skriver i  sin blogg för att inte glömma, vartefter Alzheimern kräver alltmer av hennes minnen. 

På tal om att inte låta mig rubbas, så har jag skrivit ett brev till en god vän där jag beskriver varför jag inte orkar träffa henne just nu. Vad som känns fel i vår relation och vad jag personligen behöver för att den skall fungera. Det blev ett långt brev, men jag ville dels vara tydlig och dels skapa något som hen kan gå tillbaka till hur många gånger som helst för att se vad jag sa och - ännu viktigare - vad jag faktiskt inte sa. Det är i mitt tycke inga orimliga "villkor" jag ställer upp: att jag får bestämma själv när och hur länge jag orkar ses varje gång för sig, att jag inte kan vara vare sig extraplånbok eller chaufför, att jag inte kan ta ansvar för sådant jag inte har med att göra... ja, lite så. Samt att jag inte vill känna mig bevakad, utan vara fri att göra vad jag vill när jag vill utan vare sig förklaringar eller ursäkter. Brevet gick iväg för några dagar sedan och sedan dess har jag varit sååå trött! Trött bortom ord. Jag försökte besöka Kyrkornas Secondhand igår och ja, jag köpte två saker för en slant Mia givit mig att unna mig något lyxigt för; det blev en fin tröja och en mycket vacker blå vas, som jag ställde en bukett konstgjorda vita rosor i som jag fått av Nina. Både vasen och blommorna är ständiga påminnelser om två personer som verkligen förstår mig, och som stöttar mig i ljus och mörker. Men när jag kom ner i källarvåningen till butiken, där de har bl.a. böcker och musik, blev huvudet totalt blankt. Jag kunde inte koncentrera mig, inte leta, inte ens strötitta... mycket ovanligt för att vara jag. 

Likadant var det på sång- och cafékvällen i Equmenia - det var så trevligt där och härligt att få sjunga tillsammans med de andra (och trubaduren, som spelade gitarr så att jag nästan blev avundsjuk), men jag fick hela tiden kämpa för att inte somna. Lyckligtvis trodde nog de flesta att jag var försänkt i bön, för jag satt med knäppta händer... hihi! Och eftersom jag visste att mitt blodsocker inte fick bli ännu lägre - i så fall hade jag verkligen somnat! - unnade jag mig en bit cheesecake till kaffet. Ljuvligt gott! De bullar alltid upp så mycket fint på cafékvällarna - olika sorters smörgåsar, kakor, tårtor m.m., och det är mycket billigare än på ett vanligt café... t.o.m. jag har råd att fika, och har jag inte råd säger de åt mig att ta ändå. Att ha en kyrklig gemenskap, även om den inte är "ens egen" (alltså, i mitt fall LKK) betyder så mycket... man behöver få vara omgiven av människor som delar ens tro, som försöker gå i Jesu fotspår precis som jag själv, och särskilt sången betyder mycket för mig. Vi sjunger givetvis i LKK också, hela mässan är full av sång, men den är av en mer "högtidlig" och "gammaldags" natur... i Equmenia är det enklare och mera "country-betonade" sånger med refränger man snabbt lär sig även om man aldrig hört sången förut. 

Idag slocknade jag här på soffan; hade tänkt läsa efter att vi hade ätit frukost och tagit en (kort, p.g.a. regn) promenad i området, men jag hann knappt öppna boken innan jag somnade. Hur länge jag sov, vet jag inte... kanske en timme... men så väcktes jag av ett skrapande, skramlande ljud från uteplatsen och tänkte att Måns var på besök så jag gick för att kika ut genom dörren (jag har ju två dörrar till uteplatsen: en i sovrummet och en här i vardagsrummet). Utanför låg en karl på knä och donade med plåtbitar! Jag vet inte vem av oss som blev mest överraskad *skrattar* men jag förstod ju vad som pågick: redan när de satte in den nya dörren häromdagen sa de att en "plåtkille" skulle komma tillbaka en annan dag och klä kanterna i skyddande plåtar. Så jag tackade bara för att han gjorde jobbet, och så lät jag honom vara ifred. 

Själv tänker jag fortsätta att ta det väldigt lugnt - försöka läsa, om jag inte somnar igen. Jag har inga måsten, ingenting som skall hända... så jag gör vad jag känner för.

Musikens ängel

Lördag eftermiddag 


Jag följer en sajt på FB som lägger ut "dagens hälsning från änglarna", och idag ville ängeln påminna oss om musikens kraft. Det var lättare än någonsin att hålla med.... för tvärs över bordet, i soffan, satt Nina (min vän sångevangelisten) och spelade på sin elektriska ukulele medan hon sjöng för mig. Den ena sången var en hon håller på att skriva/komponera, och den skall heta något i stil med "Fiske förbjudet" (om du undrar varför, så läs mitt blogginlägg från igår) och den andra var den allra första sången hon skrev/komponerade. Jag lämnar åt var och en att tro eller tvivla, men Nina kunde varken sjunga eller spela något instrument innan hon blev frälst... det var först när hon fann Jesus som hon också fick gåvan att dela med sig av sin glädje över frälsningen i sång och musik. Och vet du mer? Hon skall lära mig att spela ukulele! Det ser jag oerhört mycket fram emot.

Snön har töat bort... eller regnat bort... eller bägge delar... under natten. Kallt är det dock fortfarande, trots plusgraderna, för det blåser en isande vind som går rakt igenom kläderna. Brr! Så mellan våra promenader blir det mest läsning i soffan, med en filt över benen som djuren krupit in under (filten, alltså).


Skrivet på kvällen:

Har haft en riktigt bra dag, vilsam och trevlig. Nu på kvällen skjutsade jag Maria (hon gav mig en generös peng till bensin) till Gullspångs IF:s årsfest, och sedan unnade jag mig något jag egentligen inte skall äta - Sibyllas kokkorv med bröd - till middag. Hihi! I ugnen svalnar just nu en färdiglagad ekologisk kyckling, som jag skall dela i bitar och ha i en matig sallad i morgondagens middag... jag vet inte vad andra tycker, men jag gillar kyckling kall hellre än varm. Möjligen med undantag av (asiatiskt) panerad dito. Måste lära mig det sättet att panera! Michelle och jag tog fram ett recept när jag bodde i Västerås, men sedan hade vi så mycket att göra att vi aldrig hann testa det...

Fick besked nu i kväll att målarcirkeln läggs ner, tills vidare i alla fall. Det är helt okej med mig; jag känner ändå att sociala träffar inte är min grej denna höst, utan att det jag behöver bäst är att få vara ensam och göra vad jag känner för i varje stund för sig. Och målarsakerna har jag ju kvar, så jag kan måla när jag vill. Det jag inte vill, är att låsa fast mig i åtaganden som kräver min närvaro... var sak har sin tid, och just nu behöver jag känna att jag är helt frikopplad från band. 

Har förresten varit lite stygg idag och spelat musik (rock) högre än jag borde ha gjort. Det är inget jag tänker fortsätta med, för jag respekterar mina grannar och tycker själv att det är jobbigt att tvingas lyssna till musik jag inte valt... men det var lite busigt, och jag känner mig fortfarande obstinat om än på ett betydligt gladare sätt än igår. 


PS. Musikens ängel... det var ju så han kallade sig, fantomen på Operan! Dock långt ifrån någon ängel, mer en kränkt och bitter människa som hade behövt psykiatrisk hjälp (eller ännu hellre, en kärleksfull barndom - och en skicklig plastikkirurg). DS.

Äldre inlägg