Visar inlägg från oktober 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Dags att tänka vinter

Torsdag. tidig eftermiddag 



Oavsett vad man tycker om detta att vintern är på väg, tvingas man agera utifrån detta faktum varje år. När jag var barn älskade jag vintern - det var min favoritårstid, särskilt december som ju är min födelsemånad och dessutom bjuder på så mycket härligt för barn i form av adventskalender, skyltsöndag, julklappssmussel, Lucia, pepparkakor och lussebullar... och så förstås själva julhelgen! Men som vuxen har jag tyvärr kommit att förknippa vintern mest med helt andra saker: halka, däckskifte, is som måste skrapas bort, snöskottning, bitande kyla, mörker och depression. Så olika man kan se på samma saker! Till det ljusa under vintern är alla levande ljus och alla vibranta färger, dofterna, sångerna, kontakten med familjen, de kyrkliga helgerna... och vem vet, nu när jag mår så mycket bättre psykiskt kanske jag slipper januaridepressionen?

Fick ganska mycket reklam i brevlådan idag - jag vet, reklam är slöseri med papper och irriterande i sin envishet, men för oss som bor på landet är den också ett sätt att hålla koll på var de bra priserna finns (så att man kan planera sina inköp) och ett slags fönstershoppande i ett boende som befinner sig långt från skyltfönster. Att planlöst gå i affärer och bara titta på utbudet fungerar inte här - vi måste ta bilen eller (om det går någon) bussen för att komma till en plats där det finns butiker. Och härifrån är det fyra mil i vardera riktningen (Mariestad söderut och Kristinehamn norrut). Vill man till en större ort är det 8-10 mil till Skövde och Skara söderut, Örebro österut och Karlstad norrut. 

Hur som helst innehåller reklamen så här års mycket bilder på ljusslingor, lysande dekorationer, lampor och lyktor för ute- såväl som innebruk o.s.v. Med ledlamporna blev belysningen billigare och därmed möjlig för sådana som mig att kunna köpa... och okej, jag är emot "light pollution" (vet inte vad det heter på svenska: ljusföroreningar?) eftersom det ligger något tragiskt i att vårt jordklot utifrån lyser som ett bålverk i rymdens svärta (och dessutom slösar den el), men samtidigt vet jag av egen erfarenhet hur viktigt det är med ljus i mörkret för att bekämpa just depression. Vi går mot en väldigt mörk tid, då dagsljuset bara kan pigga upp oss några få (med tanke på ljusets betydelse) timmar per dag, och att då kunna pynta med ljus och färger utomhus känns faktiskt betydelsefullt. 

För en tid sedan tog jag beslutet att inte hålla på och pynta särskilt mycket hemma; dels för att jag känner att jag inte orkar med det, och dels för att jag faktiskt inte skall vara hemma perioden strax före jul till strax efter nyår. Men när jag bläddrar i den här reklamen tänker jag att jag i stället vill pynta på uteplatsen och på så sätt dela med mig av ljus och färger till andra så att inte bara jag själv har glädje av dem, menar jag. Det som finns inomhus syns bara just inne, om man inte står väldigt nära fönstret och tittar in... men ute kan man sprida det slags "julvärme" som t.ex. ljusslingor och lysande dekorationer ger. Inte som amerikanerna - så tokig är jag inte! Jag tänker inte dränka uteplatsen i dekorationer, inte göra installationer som spelar musik och blinkar i takt o.s.v. Den sortens pyntande hör inte hemma i min värld - den är kul att titta på en liten stund, men jag skulle bli vansinnig om jag bodde granne med en så hysterisk "julpyntare"! Men jag skall tänka och planera, försöka göra ett smakfullt arrangemang som ser trevligt ut men som inte stör någon... känns kul att tänka på, faktiskt. Och det behöver inte alls bli dyrt, om man är klurig. Fast jag skulle önska att jag hade ett träd eller en större buske på uteplatsen, som jag kunde linda färggranna slingor kring... hm, kanske jag kan hitta någons avlagda plastgran att använda? För min egen gran skulle inte klara att stå ute, den är gjort i material som inte tål någon vidare väta.

Hihi, sedan jag skrev ovanstående har jag lagt ut en liten annons i en köpes-säljes-bytes-sajt på FB för Gullspång med omnejd om att jag gärna tar emot en gammal plastgran om någon tänker slänga sin. Ibland är jag förvånansvärt snabb... *skrattar* 

Å, och så måste jag tillägga att jag givetvis kommer att ha adventsstjärna och ljusstakar i fönstren - den heliga stjärnan som visar vägen till platsen för Guds födelse som människa känns högst reell för mig, och den tänker jag absolut inte rationalisera bort. För det handlar ju inte om att hitta till Betlehem - det är i människors hjärtan Jesus Kristus föds under julnatten varje år, åtminstone i de hjärtan som är villiga att ta emot Honom, så stjärnan i fönstret symboliserar den vägledning vi behöver för att bli redo att öppna oss för Honom. Viss symbolik är viktigare än annan, som jag ser det - och de kristna tecknen under advent och jul känns centrala för mig personligen. 

Dags att ringa bilverkstaden! 


Skrivet samma kväll

Nu är bilen inlämnad till verkstaden med löftet att jag får tillbaka den i morgon. Tur det, för på söndag - tidigt som... - skall Maria och jag åka till Stockholm för att delta i mässan: hon som kyrkvärd och jag som altartjänare. När vi kommer till Västerås lämnar vi Belle och Miri hos Michelle (tryggare ställe kan jag inte tänka mig!) och så hämtar vi upp tjejerna på hemvägen. Förutsatt, som sagt, att jag har bil då. För säkerhets skull skrev jag på lappen med vad som skulle åtgärdas också att jag helt enkelt måste ha bilen på söndag, så om de inte hinner klart får jag ta hem bilen över helgen... vill vara extra tydlig, nu när det för ovanlighets skull är så viktigt att jag får tillbaka bilen exakt när det är överenskommet. Annars skulle det ju inte göra så mycket om det dröjde en eller två dagar, menar jag... men just den här gången får det inte ske. 

Vi tog den långa vägen hem, tjejerna och jag, eftersom solen sken och himlen var blå. Det betydde "nya" marker att undersöka, så det tog en bra stund att komma tillbaka hit upp till Skärva - hihi! Nu sover de tillsammans med Robin i soffan, medan jag själv vilar ryggen (den värker rätt ordentligt efter alla dessa uppförsbackar) och dricker te. 

Gott om övningstillfällen

Onsdag förmiddag 

Okeeej... eftersom jag nu befinner mig här, och inte kan skapa avstånd mellan mig själv och konflikter som uppstår, är det lika bra att jag ser det som tillfällen att öva på mina läxor. Right? Man skall ju ha ett salutogent perspektiv på saker och ting, d.v.s. i det här fallet att hellre se en jobbig händelse som en utmaning än ett problem man vill komma undan. Särskilt när man faktiskt har svårt att komma undan. Gullspång är en liten ort där "alla känner alla" och där det enda sättet att inte bli åtminstone passivt indragen i något är att hålla sig hemma och inte tala med någon. Och det funkar inte för mig - dels för att jag ju faktiskt måste gå ut flera gånger om dagen för att rasta hundarna och dels för att jag har bestämt mig för att sluta hantera problem genom att gömma mig för dem. Jag kan inte backa i utvecklingen nu - det skulle vara att förråda mig själv på det där sättet som jag hållit på med i hela mitt liv. Nej, tack!

Så dagens övning handlar om att vara i situationen utan att vare sig ta ställning, ingripa eller fly. Om möjligt genom att poängtera att jag inte äger problemet ens i passiv mening - jag är helt enkelt inte delaktig. Och vad gäller det? Två vänner som blivit osams med varandra och som båda söker stöd hos mig för sin syn på saken. Den ena därför att det är så hen alltid gör - försöker placera problemet utanför sig själv och förvänta sig att någon annan skall lösa det. Den andra därför att hen är arg och ledsen, och behöver få prata av sig. Prata med varandra tycks, åtminstone än så länge, inte vara ett alternativ för någondera parten... de känner sig förorättade och anser sig ha rätt, båda två, och jag känner så väl igen stämningen: "Jag blir gärna sams igen, men inte förrän hen ber om ursäkt" (ingen har sagt det, men det är bägges inställning). Sett ut min synvinkel är frågan idiotisk - förlåt, inte värd all uppståndelse, menar jag förstås. Men det är lätt för mig att säga, som inte var med och som inte är inblandad. Man vet ju hur lätt positioner blir låsta över petitesser när människor egentligen inte strider om själva frågan utan om sin respekt. Och sköra människor som inte brukar bli respekterade blir extra ettriga när de väl tar strid. 

Är det jag som påverkar genom mitt eget förändrade sätt att vara? Nej, jag tar inte på mig skulden och jag står fast i att problemet inte befinner sig innanför mitt staket. Men jag tänker ibland att eftersom jag är så tydlig inför mina vänner att jag inte längre viker mig, "tar skit" som det numera heter, kan det åtminstone teoretiskt vara så att andra tar intryck och "härmar" mitt beteende. Alltså står på sig i stället för att vika undan. Men det är faktiskt inte det som min utveckling handlar om - vika sig kan man alltid behöva göra, för man skall välja sina strider och inte slösa energi på att slåss mot väderkvarnar. Oj, undrar vad en person som aldrig läst Cervantes tror om ett sådant uttryck! *skrattar* Skulle någon läsa den här texten om flera hundra år, kanske det skulle framstå som väldigt förvirrande... men nu är jag ganska övertygad om att när Internets era är över en gång i framtiden (och den tidpunkten kan komma när som helst, bara elförsörjningen bryts varaktigt och vi tvingas leva utan modern teknik) försvinner allting som någonsin publicerats online. Om man inte varit klyftig nog att spara ner det på papper. Det är ganska intressant, egentligen, att vi har övergivit ett beständigt sätt att spara våra tankar och i stället satsat på något så flyktigt som datainformation. Den finns ju egentligen inte ens! Fungerar bara när vi är online, är inte åtkomlig utan tillgång till ett flertal yttre resurser som el, en uppkopplad enhet o.s.v. 

Tala om att komma ifrån ämnet...

Det där med att kräva en ursäkt är ett andligt dilemma, förresten. Jag kan aldrig tvinga någon att be mig om förlåtelse, och om personen inte anser sig skyldig mig en ursäkt sitter jag fast i frågan... om jag inte gör det enda jag kan göra, nämligen att släppa det hela och gå vidare. Det kallas andlig mognad och leder till ödmjukhet, men har också ett högst fysiskt pris: den som tillåter sig att fastna i en oförrätt tillåter att denna oförrätt fräter sönder hen inifrån, fortsätter att skada och skava år efter år efter år utan att någonsin läka. Man kan aldrig ändra på en annan människa - bara sig själv. Så i slutänden handlar det inte om att man blivit kränkt eller sårad, utan om hur man väljer att ta hand om sig själv. Det är inte att "ta skit" utan att inse ett reellt faktum och agera på det sätt som gagnar en själv mest... för så länge det finns två människor på jorden, kommer det att finnas två åsikter. Eller som ett uttryck sa, som jag hörde för många år sedan: "Om en fransman upptäcker att han håller med en annan person, byter han åsikt" *skrattar* Och till syvende och sist är det ju precis så verkligheten ser ut: vi är en otalig skara människor som tycker och tänker väldigt olika, men vi måste ändå komma överens och fungera ihop. Man kan inte bråka om precis allting, och inte heller bli osams över en detalj. Inte om inte någons liv och hälsa hänger på det, vill säga. Men då handlar det inte om detaljer, utan om stora frågor - och det är en annan sak. 

Så, hur ser min läxa ut idag? Jag lyssnar, men tar inte ställning. Låter dem prata av sig, men kommer inte med synpunkter. Lösningen måste de hitta fram till själva - den skall inte jag arbeta fram åt dem. Jag är ingen medlare, har ingen utbildning för sådant här och skall inte blanda mig i saken... men jag kan vara en vän och lyssna. Åtminstone är det min tolkning av begreppet "vän"! Någon annan kanske anser att en sann vän tar tag i problemet, hjälper till att reda ut konflikten... men så ser inte jag på det, för det skulle innebära att jag dels blandade mig i något jag inte har med att göra (jag var inte där, deltog inte i grälet) och dels förminskade mina vänners kapacitet att själva ta hand om det hela. I stället skall jag lita på att de klarar ut det här själva, när känslosvallet har lagt sig och de hunnit tänka igenom saker och ting var för sig. Och gör de inte det, är inte heller det mitt problem. Jag fortsätter att vara vän med bägge två, och tänker inte låta mig tvingas att välja. Det har jag nämligen varit utsatt för tidigare, och kommer aldrig mer att acceptera! Då vänder jag hellre ryggen åt dem båda... för vänner som utsätter vänner för sådana prov, är inga vänner. Min vänskap skall alltid vara fri från andra villkor än ett ömsesidigt respekterande av gränser...

Dags för en mugg te!

Mår bra idag

Tisdag eftermiddag 


Solen skiner, himlen är blå och jag har varken migrän eller ont i lederna. Det var nog som Carina gissade, att vi (hon och flera andra av mina vänner hade nämligen råkat ut för samma sak) reagerade negativt på den stora temperaturskillnaden... efter att ha varit ovanligt (för årstiden, alltså) många plusgrader i flera veckor, blev det över en natt minus. Nu, när kylan har etablerat sig, viker också den värsta smärtan åtminstone för mig... och förhoppningsvis för mina vänner också.

Läste ut boken "Borderline personlighetsstörning" igår kväll och började i morse med nästa perspektiv: "Hotande närhet: om borderlinerelationer" av Thomas Silfving och Gunilla Nilson. Den förra boken hade en klinisk approach men den här handlar helt om de anhörigas upplevelser, erfarenheter och verktyg för att klara av relationen med en borderlineperson. Varför är de riktigt viktiga böckerna alltid så dyra? Hela tiden jag läser, sida upp och sida ner, tänker jag att "den här boken vill jag ge Daniel"... jag känner så oerhört väl igen hans situation, och de känslor och tankar han ger uttryck för, och jag tror att boken inte bara skulle få honom att känna sig mindre ensam (och därmed må bättre) utan också förse honom med tekniker att hantera de svåra situationerna och skapa större balans i tillvaron för dem båda två. Jag börjar dessutom förstå Alex mycket bättre - även ur sådana synvinklar som hon troligen inte skulle tycka om ifall hon visste, men också, givetvis, hur svårt hon har det p.g.a. den här störningen. Det enda som jag kan tänka mig är jobbigare än att kämpa med en borderlinerelation är att själv vara borderline... men det förtar inte den anhörige rätten att vara sig själv, hävda sina behov och gränser, bli arg och ledsen m.m. Till skillnad från vuxna med utvecklingsstörningar handlar tillstånd som borderline om människor som kan ta en vuxens ansvar för sina handlingar... så säger de här böckerna i alla fall. Och det lyfter en väldigt stor sten från min börda, för nu vet jag att jag inte behöver ta mer än normal hänsyn till henne - jag är inte skyldig att acceptera sådant som kränker mig, "bara" för att hon har borderline. Så nu vet jag att jag kan hävda den linje jag valt: att vi bara ses en eller två gånger i veckan, och att hon inte får hålla på att ringa mig mer än "normala" människor skulle göra. Böckerna har givit mig hopp om att kunna fortsätta umgås med Alex! Ett tag trodde jag nämligen att jag skulle bli tvungen att bryta helt för att överleva... men nu har jag hittat en form som fungerar för mig, och jag vet att jag inte överger henne för att jag håller en viss distans - hon har gott om andra människor omkring sig, och hon tar inte skada av att jag inte alltid finns där. Puh! Med det sagt, måste jag berätta för henne att jag nu begriper hur svårt hon har det att få tankar och känslor att fungera, att få hela sin verklighet att stämma med vår (d.v.s. vi som inte har samma diagnos). Det har hon rätt till, tycker jag.

Nå, idag är både paddan och telefonen avstängda - och laptopen startar jag bara när jag behöver det, som nu när jag  bloggar. Sedan stänger jag av den igen. Så varken Alex eller någon annan kan nå mig om jag inte själv väljer att ta kontakt.

Har precis gjort mig en kopp kaffe och skall strax läsa vidare... ungarna sover under "kofilten" (en underbart mjuk, tjock och gosig filt med svarta fläckar på vit botten, precis som en skånsk ko ser ut) och jag tänker ansluta till dem när kaffet är urdrucket. I huset är det tyst - de vuxna arbetar och barnen är i skolan - så ingenting stör mina tankar. Det enda jag hör är fågelsång utanför fönstret och när något fordon passerar ute på vägen på andra sidan garageområdet... 


Skrivet senare samma eftermiddag:

Jag funderar ofta över detta med att vara tillgänglig, och hur andra ser på saken. Tendensen i samhället som sådant idag är väl, om jag har uppfattat saken rätt, att man skall vara tillgänglig i stort sett jämt... särskilt unga människor har tydligen telefonen med sig i sängen när de sover! Själv är jag uppvuxen i en tid när en bostad hade en enda telefon, och den stod på en byrå/hylla eller hängde på väggen i hallen. Endast de vuxna hade rätt att använda den (bortsett från larmsamtal, förstås... på den tiden 90 000) och de ringde bara för att höra att föräldrarna mådde bra, för att stämma möte med någon eller för andra viktiga samtal. Att bara prata bort en stund skedde aldrig, åtminstone inte i min familj. Vem vill stå i hallen i över en timme för att prata i en telefon vars lur satt fast i själva telefonen och sladden var kort? Med andra ord: jag är inte van vid att tala i telefon, ser ingen mening med det om jag inte har ett direkt ärende, och begriper inte heller varför andra tycker att det är så viktigt att de alltid skall kunna ringa mig. Lyckligtvis är de flesta av mina vänner som jag och ringer bara när de vill något särskilt... men jag har några i min sociala krets som ringer vare sig de har ett ärende eller inte, bara för att höra vad jag gör och varför jag inte hör av mig. Ibland får jag samtal vars enda ärende är just att fråga varför jag inte svarar i telefon! 

Det här har fått mig att undra om människor idag har ett större behov av att ha "koll" på sina vänner än vi hade när jag var ung. Blir de oroliga om de inte får tag i mig? Och vari består i så fall oron: att jag blivit sjuk eller att de mår dåligt av att vi inte står i kontakt med varandra? Alltså, med andra ord, befinner sig oron på min sida staketet ("jag trodde att det hade hänt dig något") eller på deras sida av staketet ("det gör mig nervös att jag inte alltid kan nå dig"). För att tillfredsställa vems behov skall jag vara tillgänglig?

Igår skrev jag på FB att jag tänkte ligga lågt ett par dagar och inte svara i telefon. Det mötte två olika reaktioner: den ena uttryckte förvåning över att jag ens behövde skriva att jag ville vara ifred, och den andra uttryckte uppskattning att jag unnade mig att slippa vara nåbar. Bägge är positiva, men det jag inte kan låta bli att undra över är de reaktioner som inte dök upp bland kommentarerna, nämligen "varför?". För jag vet att det finns somliga som tänker så - som blir stressade eller besvikna när jag gör mig onåbar. Och för att fördjupa problematiken blir jag arg på mig själv som känner ett behov av att säga till när jag drar mig tillbaka från det sociala. Varför har jag kvar det beroendet, när jag nu har kommit så långt i mitt byggande av ett hälsosamt staket med grind omkring mig? Det är som att jag inbjuder andra att styra mig, ger dem rätten att ha åsikter om hur jag hanterar min relation till telefonen. Varför i allsin da'r?!? Det här är något jag måste jobba mera på, mycket mera! Och framför allt sluta att förvarna när jag "försvinner ur sikte" eller komma med förklaringar till bakgrunden till mitt beslut. Lika lite som jag skall förklara efteråt varför jag "varit borta" och vad jag gjort under frånvaron. Jag menar, om jag hade haft en sambo eller varit så svårt sjuk att det faktiskt fanns risk att jag kunde bli liggande hjälplös på golvet här hemma... då hade det funnits en begriplig anledning för andra att hålla lite grand koll. Men nu är jag inte så sjuk, och jag lever ensam så det finns ingen som behöver känna till vad jag gör och när.

Nu drar jag mig till minnes att det finns ett begrepp för detta att alltid vilja vara uppkopplad. Det kallas FOMO - Fear of Missing Out - och definieras så här i Wikipedia (den engelska versionen): "FOMO is a pervasive apprehension that others might be having rewarding experiences from which one is absent"... fritt översatt blir det ungefär "en rädsla/oro/skräck för att andra har givande upplevelser som man själv inte är/får vara delaktig i". Tydligen är detta en sjukdomsdiagnos i bl.a. Storbritannien, där ett stort antal ungdomar har drabbats av en högst reell ångest - alltså FOMO - väckt av risken att missa något genom att inte ständigt vara uppkopplad. Hur kunde det bli så fel?!? Jag funderar ofta över varför människor har fått ett allt mer panikartat behov av att "göra allting" innan de dör... har du sett listorna som dyker upp överallt, både i tidningar och på nätet, med "100 saker du måste göra innan du dör", "100 böcker du måste läsa innan du dör", "100 platser du måste besöka innan du dör" o.s.v.? I USA kallas det "bucket list", men det begreppet är friare och dels kortare än 100 punkter och dels baserade på vad individen själv tycker är viktigt. Sådana "listor" gör vi väl alla inombords: diverse drömmar vi skulle vilja förverkliga under våra liv. Men också de listorna är frivilliga och skapas av individen själv - inte av någon utomstående främling som tycker och tänker åt en. 

Eftersom jag själv är utövande kristen, och tror på himlen, får jag ibland för mig att det här beteendet bottnar i det svarta ingentinget som sekulära människor upplever andra sidan döden som. Tror man inte på reinkarnation, himlen (helvetet, skärselden), andevärlden eller något annat som gör att man fortsätter att existera även efter döden, blir det här livet så skrämmande kort och utgör den enda chansen man har att samla på upplevelser. Frågan är vari behovet av att samla består om man ändå inte kan ta alla dessa erfarenheter med sig till något "efteråt"? Vad spelar det egentligen för roll vad man har uppnått, om man sedan bara utslocknar? Det här är nog en av de saker som verkligen drar människor till det andliga, oavsett vilken sort (det finns ju ett otal att välja på) man väljer att tro på... då finns det ändå hopp, livet är inte förgäves och det man gör spelar roll. Jag skulle bli väldigt deprimerad om jag trodde att allting jag gör är meningslöst... men nu gör jag ju inte det, utan tror tvärtom till 100% att jag kommer till himlen och att jag skall stå till svars inför Gud för allt jag gjort respektive inte gjort. Det är mitt rättesnöre, min moraliska kompass, och en stor trygghet för mig. Och sedan struntar jag ärligt talat högaktningsfullt i vad andra tycker om denna min livsinställning. Däremot känner jag vemod inför den existentiella ångest som sekulära människor riskerar att drabbas av... om de inte ser det som deras kallelse att under sitt korta liv göra livet bättre för dem som kommer efteråt, förstås, för då bär de både på hopp och en orsak att agera. Men det stämmer inte in på den här panikartade tanken på allt man "måste hinna" innan man dör... för som jag uppfattar den handlar det inte om att göra så mycket gott man bara kan innan det är försent, utan snarare att mata egot med upplevelser. Alltså, det finns ingen altruism i det, utan består av en utpräglad egoism. Och då blir det ju ändå meningslöst.

Lite kort, bara

Måndag kväll 


Blir inte långrandig i kväll, för jag har ledsamt nog en intensiv migränunge ovanför och inuti vänster ögonhåla och skall krypa till sängs så snart smärtlindringen börjar fungera. Men jag vill i alla fall berätta att jag fick tag i verkstadskillen och han lovade inte bara att fixa felen på min bil utan även att jag kan få jobbet gjort nu och betala när jag får pensionen. Vilken service! Det betyder att jag kan få skifta däck redan nu, och minska risken att råka ut för svart is... i morse var marken vit av frost överallt, och jag kände hur halt det var, så jag vill vara så försiktig jag kan. Tanken är nämligen att Maria och jag skall åka till Stockholm på söndag och delta i alla själars-mässan... jag som altartjänare och Maria som kyrkvärd. Kyrkoherden i Stockholm sponsrar med bensinen för att göra det möjligt, och kanske skulle jag även hinna besöka mammas och pappas grav för att tända ljus om trafiken tillåter. De bygger ju om Slussen just nu, men jag kan köra Hammarbyleden och komma runt problemet... skall fundera på saken, och se hur det ser ut när jag väl är i sta'n.

Dagen har varit fin med blå himmel och solsken, så Belle, Miri och jag har haft trevliga promenader. På eftermiddagen åkte vi ner till ICA och postade ett brev till Mia - ja, jag tog faktiskt bilen eftersom jag också skulle slänga en del skräp i återvinningscontainrarna. Det är ingen enkel sak att bära en massa kassar samtidigt som man skall handskas med två ivriga iggisar som drar i sina koppel! Mötte Nina, som var rejält förkyld, stackaren... men hon behövde ingen hjälp med Felix idag, hade kanske hjälp av någon granne med den saken, och vid det här laget har säkert Kari kommit hem från sin helgresa. 

Väl hemma igen plockade jag fram helgskinkan jag hade köpt när jag fick min pension, och som stått att tina i kylskåpet ett drygt dygn, och griljerade den. Gissa om det doftade jul i huset efter en stund! Fast egentligen är det ju senap det doftar... man har bara kommit att förknippa doften av griljerad skinka med just julmat. Någon tyckte att jag var väl tidigt ute, men ärligt talat struntar jag i konventionerna för jag längtade efter just "julskinka" och kan tänka mig ett dussin olika sätt att servera den. Men först skall den "stå till sig" i kylen över natten - den är godast när den är kall. Så till middag åt jag annat, det var gott det också. 

Funderar på att ligga lågt i några dagar för att få skriva några brev och studera i lugn och ro utan att distraheras av telefonen och datorn. Om jag kan. För säkerhets skull har jag lagt ut en blänkare på FB om mina planer... senaste gången jag var tyst en hel dag, hörde flera vänner av sig och var oroliga! Men allt är bra med oss, jag behöver bara få koncentrera mig. Men jag kanske bloggar, om jag får något speciellt i tankarna. Det visar sig.

Hoppas tabletterna tar snart...! 

Att återfå balansen

Söndag eftermiddag 


Vaknade med intensiv ångest i morse efter att ha drömt om pappa. Det var minnen från min barndom som spelat huvudrollen, och jag kunde inte skaka av mig känslan av stämningen i drömmen... så sedan Belle och Miri fått sin frukost klädde jag på dem jackor och tog med dem på en promenad ner till Amnegårdens café. Att stanna hemma kändes outhärdligt just då, jag behövde få träffa folk och rensa skallen från minnena, så jag stannade kvar på caféet i nästan två timmar och pratade bl.a. med en kvinna i rullstol som var djupt förälskad i rasen italiensk vinthund och ville veta allt jag kunde berätta om hur de var och vad man behövde tänka på eftersom hon stod i kö för att få en iggyhanne. Nu är jag ju definitivt ingen expert på rasen... vet i stort sett bara det jag lärt mig av att leva med Belle och genom att lyssna till Michelle... men jag berättade det jag visste och svarade på hennes frågor så gott jag kunde. Det visade sig att hon varit uppfödare av bl.a. amerikansk cocker spaniel och aussie (australian shepherd), så hon var väldigt kunnig i sådant som defekter och sjukdomar, färgbestämningar, genetik och temperament m.m. - mycket mer än jag! Så tillsammans fick vi nog ihop en rätt bra beskrivning av iggyn som ras och dess för- och nackdelar. Medan vi pratade låg Belle tryggt i hennes famn och mådde bra, medan Miri låg i mitt knä och slöade... det kändes väldigt bra, och min ångest släppte snabbt taget om mig. Till sist gick det alldeles utmärkt att gå hem, där jag satte mig att fylla på dosetten medan jag lyssnade på en CD-bok, innan jag satte igång tvättmaskinen och bestämde mig för att skriva det här.

Hur dagen utvecklar sig vet jag inte än; bara att jag skall rasta Felix om en liten stund. 


Skrivet senare, tidig kväll:

Jag har ont i kroppen idag... eller, rättare sagt, jag har haft ont i kroppen i flera dagar nu; främst i nedre delen av ryggen, höfterna och lederna (ja, jag vet att höften är en led). Carina föreslog att det kunde var omslaget i vädret, för efter flera veckor med riktigt behagliga temperaturer har det nu blivit kallare ute och dessutom blåsigt. Det här känns som ett rimligt antagande, desto mer som jag märker att när jag är ute med hundarna gör det inte lika ont... och det beror väl på att jag då är varm och "upp-ledad". Inne, särskilt om jag sitter still, värker det dock rejält och jag har svårt med lägesförflyttningarna - alltså att ställa mig upp, sätta mig ner o.s.v. Nåja, förhoppningsvis är det tillfälligt!

Nattens drömmar "spökar" för mig då och då... jag misstänker att de dykt upp p.g.a. boken jag läser just nu: "Borderline personlighetsstörning: uppkomst, symptom, behandling, prognos" av Görel Kristina Näslund. Missförstå mig rätt nu - jag har inte, och tror mig inte heller ha, borderline. Men när jag läser att en av grundorsakerna till den här svåra störningen är en "onormal" barndom där sådant som t.ex. försummelse, övergrepp, incest, förtryckande av barnets naturliga utveckling av känslolivet, känslokalla eller kaotiska föräldrar o.s.v. förekommit och barnet därför aldrig lyckats integrera sitt jag med sina känslor och tankar, kan jag inte låta bli att fundera över hur min egen barndom sett ut. Vi var älskade och mycket väl omhändertagna, sattes alltid i första rummet av våra föräldrar som satsade allt på oss... men vi hade också en pappa som inte kunde acceptera alla våra känslor, man tilläts till exempel inte visa vrede eller ens besvikelse gentemot vuxna utan bara mot syskonen, och jag har redan vid många tillfällen konstaterat att jag varit jag-svag p.g.a. att han aldrig tillät mig att bli en egen individ eftersom jag då skulle överge honom. Därför präglades jag oerhört starkt på just honom och på att blidka, bli bekräftad av och underkasta mig honom... så varför blev inte jag skadad? Desto mer som han inte alltid kunde hålla händerna (eller rättare sagt, en viss annan kroppsdel) i styr... men det är en sak jag inte vill blogga om. 

Det står i boken att det inte räcker med en onormal eller traumatisk uppväxt, utan att man också måste vara en känslig personlighet eller ha andra störningar som samverkar med borderline-problematiken, och det kanske är där jag finner svaret: att vara jag-svag betyder inte automatiskt att man är känslig, utan tvärtom har jag varit ganska avtrubbad och dämpad i mitt känsloliv genom åren. Bara en känsla fick fritt spelrum och det var rädslan - troligen för att pappa "tjänade på" att jag var ynklig, eftersom han då fick vara "stor och stark" för mig och därmed knyta mig fastare till honom (även om jag också var rädd för honom, av flera olika anledningar). Jag var en mycket ynklig liten unge, rädd för allt möjligt som inte andra skulle reagerat på (som t.ex. dammsugare och centrifuger, bara för att ta något exempel ur högen) men känslig var jag inte och ingen "duttade" med mig. Vi var en stor familj med många barn och det fanns helt enkelt inte utrymme för en massa klemande med en av ungarna utan jag tror att vi alla var ganska robusta känslomässigt även om jag, som sagt, var en ynka i somliga sammanhang. De flesta av mina rädslor har jag dock tagit itu med som vuxen och idag kan jag nog ärligt säga att jag inte är direkt rädd för någonting alls... inte ens för spindlar, även om jag fortfarande upplever dem som obehagliga. 

Och resten av de skador jag fick av att leva med en störd pappa har jag ju, som du märkt, också tagit itu med. Det tog till jag var en bit över femtio, men so what? Det viktiga är att jag nu är fri att leva mitt liv och att jag äntligen har ett starkt jag som tar hand om både mina behov och mina "domäner". Så de där jobbiga drömmarna lär försvinna igen, särskilt som jag numera alltid ser till att dra fram vartenda garderobsspöke i ljuset så snart det visar livstecken. Jag tänker aldrig mer vara ett offer för mitt eget förflutna!

Nu skall jag göra mig en mugg te och sedan krypa upp i soffhörnet med mina ungar. Det kanske finns något sevärt på TV? Annars fortsätter jag att läsa, för det är väldigt intressant att lära sig mer om hur människor har det. Eller så lyssnar jag på musik och virkar. 

Äldre inlägg