Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Först så går det ner, så går det upp...

Måndag kväll 

Haft några turbulenta dagar...

Fredag och lördag var riktigt tunga; jag visste vad jag borde göra - nämligen knuffa in soffan i mitten av vardagsrummet samt tömma och flytta bokhyllorna till det hörn där soffan hade stått - men orken ville inte infinna sig utan i stället spred sig depressionen i både kropp och själ. Till sist fick jag nästan panik över att jag höll på att falla tillbaka så totalt i gamla gängor att jag kopplade Belle och Miri och skyndade ner till Amnegårdens café där vi blev kvar i flera timmar: fikade, umgicks med folk, åt lunch... sedan kunde jag äntligen gå hem igen med lyftat huvud, och när Maria kom på eftermiddagen började vi att ta itu med den första hyllan. Med hennes hjälp klarade jag av både soffan och två av de fem hyllorna! 

Så blev det söndag (d.v.s. igår) och Maria, Belle, Miri och jag åkte till Västerås där hundarna fick hoppa ur och bli omhändertagna av Michelle, medan Maria och jag fortsatte till kyrkan i Stockholm. Jag blir lika förvånad varje gång det blivit dags för Mikaelihelg, trots att jag vet det långt i förväg (och dessutom ligger firandet ju på samma helg vartenda år!)... det är som om jag blir alltmer överraskad av hur fort tiden går, eller hur jag skall säga. Hur som helst blev det en underbar åminnelsemässa - vår kyrka firar ju sin födelsedag, d.v.s. den dag den konsekrerades (heliggjordes) - och jag agerade första altartjänare med Krister som andra altartjänare, fick läsa episteltexten (Uppenbarelseboken 8:2-4 m.m.) och därefter assistera Krister när han läste evangelietexten. Sedan hade vi en fikastund innan samfundets årsmöte vidtog... och det blev som vanligt en ganska kortfattad upplevelse, bortsett från lite smådiskussioner om detaljer i vilka inga var oense men vi hade nyfikna frågor - hihi! Årsmöten är i regel ganska enahanda, eftersom det mest handlar om val av styrelse och andra funktionärer (jag blev dels protokolljusterare och dels valberedning tillsammans med Eva, biskopens fru)... men stämningen är så god att vi ändå tycker att mötena är roliga och givande. De här människorna är min andliga familj, mina bröder och systrar! Och min kärlek till kyrkan som sådan förblir lika stark som den varit sedan jag kom in i kyrksalen för första gången. 

Direkt efter mötet återvände Maria och jag till Västerås - vi stannade inte för att äta tillsammans med de andra, eftersom jag hade fått höra att Michelle hade det jobbigt med hundarna (Miri och Ginny trivs inte tillsammans utan råkar ständigt i luven på varandra)... så vi åt med henne och Marie-Ann i stället, innan vi tog Belle och Miri med oss och åkte hem. Då var vi dessutom så trötta att vi verkligen behövde avrunda dagen och komma i säng.

Dock hade söndagen givit mig den glädje, kraftansamling och inspiration jag behövde, så idag har jag helt ensam flyttat samtliga bokhyllor samt diskat, tvättat och donat med lite annat också. Mår bra igen! Och med det värsta jobbet i vardagsrummet avklarat, är det bara småsaker kvar att göra innan den nya soffan anländer (Michelle och Marie-Ann kommer med den på fredag kväll) och den gamla åker iväg för att slängas (samma damer tar den med sig). Med det är i det stora hela mitt "nya" vardagsrum klart! Och steg 1 i min strävan att göra bostaden till bara min, i stället för att främst ha varit möblerad för mammas rullstol, är klar. Känns jättebra! 

Steg 2 blir att göra om i sovrummet... och jag har redan en ganska bra idé om hur jag vill ha det.

Viktig formsvacketräning

Torsdag eftermiddag 

Rubriken är egentligen ett citat ur en parodierad sportsändning av Galenskaparna/After Shave, där de bl.a. talade om att en av idrottarna var "inne i sin viktiga formsvacketräning" - ett uttryck jag aldrig har kunnat glömma. För om man nu skall träna för att vinna, borde man inte också träna för hur man beter sig när man inte vinner?

För mig var det frågan om en dipp idag, om man kan säga så. Alltså, dels kom jag inte upp ur sängen förrän framåt 10 och dels föll jag för frestelsen att lägga mig att vila redan två timmar senare. Det kändes plötsligt som att vara tillbaka i mitt gamla liv... och det gjorde mig väldigt ledsen och besviken på mig själv att jag inte höll min föresats längre än så. Men efter att ha legat och gosat med djuren en stund, tog jag mig i kragen och kravlade upp ur soffdjupet, klädde på mig varma ytterkläder och tog med mig Belle och Miri ner till Amnegården för att posta några brev och kanske ta en fika i caféet - vad som helst för att slita mig själv ur apatin. Strax utanför min uteplats mötte jag Alex och Daniel, som frågade om de fick låna min pirra eftersom de höll på att höststäda på sin uteplats, och det fick de förstås... men vi växlade bara några ord innan hundarna och jag fortsatte vår promenad. Och den gjorde mig gott, blåste rent själen från den deppighet som fått mig att falla in i gamla spår igen... tack gode Gud för hundarna! De tvingar mig att vara aktiv och inte bli liggande - en sådan välsignelse de är (alldeles bortsett från alla andra underbara saker de tillför i mitt liv)!

Borta vid Amnegården postade jag som sagt breven (två lörsta korsord och ett brev till min vän Mia) och gick in i caféet där jag sprang rakt på i stort sett hela dagvårdsgänget (de brukar samlas där tillsammans med personalen medan de väntar på att handikappbussen skall komma och köra dem hem). De sken upp när vi kom, ville gosa med Belle och Miri och la förstås genast märke till sistnämndas stora, hängande "tuttar": "Blev det valpar?!? Berätta!" och jag berättade att valparna föddes den 15 juli och att de nu har flyttat till sina nya hem - en kille till Piteå, en kille till Stockholm och en tjej är kvar i Västerås. De var väldigt glada att få veta hur det hade gått (de träffade ju Miri i juni, då vi fortfarande inte visste om hon var dräktig... även om jag personligen trodde det) så vi blev kvar där en stund innan jag köpte mig en lightläsk och pratade med Carolina (ansvarig för caféet) som enligt ryktet hade belönats av kommunen för sitt varma och vänliga engagemang för gäster och boende. När jag grattade henne, lyste hon som en sol och sa att hon kände sig överväldigad, och jag svarade att det gläder mig att kommunen ser och uppskattar dem som inte bara gör sitt jobb utan lägger till det där ligga extra av ren godhet. Sitt arbete får man lön för, men att vara vänlig och kärleksfull kommer från hjärtat - och det är ovärderligt!

Under promenaden hem var jag glad att jag hade kommit iväg, och jag talade mig själv tillrätta om detta att sjunka ihop och "ge upp" när jag upplever en svacka. Den vägen skall jag inte längre gå, utan nu gäller det att hålla i och verkligen leva så fullödigt som möjligt på mitt alldeles eget sätt! Inte för att jag inte - som alla andra - har rätt till dåliga dagar, så menar jag inte... men det är alldeles för lätt att tappa sugen när man är i början av något helt nytt och ovant, något som går utanför ens bekvämlighetsradie, och då gäller det att man håller sig själv i kragen för att inte förstöra allt man åstadkommit så långt. Man kan säga att det är bra att redskap i "verktygslådan" också för de jobbiga stunderna och inte bara för de som är bra.

Tillbaka i Skärva hade Alex och Daniel precis blivit klara med städningen och fikade, så jag tackade ja till en mugg kaffe och satt hos dem en stund för att bubbla om ingenting. Vi kom in på hur det ser ut nere i källaren, där folk har ställt en mängd trasiga möbler och diverse annat både nedanför deras lägenhet (de bor ju i andra änden av den här huslängan) och innanför porten till tvättstugan, och hundarna och jag följde med ner för att titta på eländet. Daniel fotograferade också hur det såg ut, så att vi skall kunna prata med VD för Gullspångsbostäder... för att det ställs bråte där innebär två viktiga saker, som vi tagit upp vid flera tillfällen: dels att det är brandfarligt och dels att det behövs ett grovsoprum. Nu skall jag mejla VD de foton på miljöhusen som jag tog i Västerås och föreslå att sådana inrättas här också, och Daniel skulle ta upp frågan om var de boende gör av grovsopor när de inte har tillgång till bil och därmed inte kan köra sakerna till Odinslund. Här finns mycket att göra för att förvandla Skärva till kommunens finaste område! Och oavsett hur framtiden ser ut, vill jag vara med och dra ett litet strå till stacken i den frågan...

Nå, nu håller jag på att göra ren diskmaskinen och funderar samtidigt på vad jag skall bjuda mig själv på till middag. Har lite potatisgratäng kvar från igår, så troligen tar jag den och någonting till... kanske köttbullar? Och så förstås massor av grönsaker, för de skall alltid uppta merparten av tallriken. Undrar hur mitt blodsocker ligger? Har inte mätt på länge, men fick ett brev från Närhälsan att de vill att jag kommer till labbet och lämnar ett HbA1c, så jag får väl knalla ner dit i morgon... dock utan hundar, men om jag rastar dem ordentligt först, klarar de sig ensamma hemma den stunden. Vårdcentrum ligger ju bara cirka fem-tio minuters promenad härifrån.

Hade tänkt blogga om en dröm jag hade i natt, men just nu minns jag inte detaljerna... så den får jag återkomma till.

Glädjande besök

Onsdag kväll 



Vädret har inte varit särskilt muntert idag, så hundpromenaderna har inte blivit så värst långa... det längsta vi gått var ner till ICA för att köpa bl.a. frimärken, eftersom jag höll på att skriva ett brev till en kär vän. Då hade flickorna för säkerhets skull sina tröjor på sig... Miri är ju inte riktigt på topp nu efter att ha fött och uppfostrat sina valpar, hormonerna är säkert i olag fortfarande och hon verkar frysa mer än vanligt t.o.m. för en iggy att döma av alla filtar hon vill bli nergrävd under i soffan. Faktiskt känner t.o.m. jag mig lite frusen, och det brukar jag inte göra annat än när jag har feber... så i kväll kryper vi nog tidigt i säng, och så får jag stiga upp tidigare än vanligt för "morgonkissen" i stället. 

Nina kom på besök och stannade en bra stund; vi fikade och pratade om Gud och allt möjligt som vi brukar. Väldigt trevligt! Hon hade följt mig via min blogg och berättade om sina egna tankar kring vad som hänt mig de här senaste månaderna... och det visade sig att vi har tänkt väldigt lika. Känns bra, för det betyder att min inre kompass leder mig rätt - jag menar, när den som finns utanför mig men som är uppriktigt intresserad av att jag mår bra kommer till samma slutsatser som jag gjort själv. Och jag vet att Nina bryr sig om mig utan egenintressen, så jag litar mycket på vad hon tycker och tänker. Nu vet jag att jag är på rätt väg, jag menar, ännu mer än jag redan gjorde.

Efter hennes besök hörde jag med Maria om hon ville följa med på en promenad ner till torget, och det ville hon. På ICA träffade jag bl.a. Tina, vi utbytte nyheter om vad som hänt på ömse håll sedan vi sågs senast (vilket var i våras), och på lite håll såg jag och hälsade på Daniel och Alex samt flera jag känner från hemtjänsten och hemsjukvården samt några andra bekanta. Det här är ännu en sak som gör mig lite fundersam med livet i Gullspång... på en så kort vända, och ett besök i den lokala matvarubutiken, hinner man ofta träffa i stort sett alla man känner någorlunda väl och alla ser både att man är där och vad man handlar. Vill jag verkligen att "alla" skall veta var, vad och när jag köper saker? Inte för att jag tror att någon störtar iväg för att skvallra för någon annan, men känslan av att "alla" vet vad jag gör hela tiden känns inte bra. Jag gillar inte den totala anonymiteten som frodas i t.ex. Stockholm heller, där man kan ligga död i månader utan att någon saknar en... det måste finnas ett mellanting, där man har sin frihet men ändå känner sig trygg, tycker jag. Där man inte är ständigt sedd och uppmärksammad, men ändå har ett socialt nät, om jag säger så. Jag tycker om att vara social i lagom doser, älskar att umgås med vänner en stund och kanske göra något tillsammans, men jag tycker också om att vara ensam och själv bestämma vad jag vill göra och när. Utan att andra har åsikter om det.

Jag försöker verkligen följa min nya väg till punkt och pricka:

  • säger nej när jag inte kan, vill eller orkar
  • erbjuder mig inte att hjälpa till med något utan väntar på frågan och tar ställning då
  • lovar ingenting
  • berättar inte vad jag gör hela tiden
  • förklarar inte när jag tackar nej (alltså, varför jag gör det, vad jag skall göra i stället o.s.v.)
  • säger ifrån när någon tar mig för given eller inte accepterar/respekterar mitt nej
  • markerar var mina gränser går o.s.v.

Alltså, alla de där sakerna jag bestämde mig för när jag satt i soffan i Västerås och tänkte igenom hur jag ville förändra mitt liv till det bättre. De flesta i min omgivning har accepterat, och dessutom varit väldigt positiva, men inte alla... och det var ju ungefär vad jag hade väntat mig. Nu gäller det bara att hålla fast vid mina föresatser och inte ge vika för vare sig tårar, ilska, känslomässig utpressning, oförstående eller försök att hävda att någons behov står över mina... den bedömningen måste få vara min egen, för visst finns det situationer när någon annan måste prioriteras, men då skall jag ha fått ta det beslutet själv. Inte bli tvingad, oavsett hur. 

Jag har varit hemma i fyra dagar, och i det stora hela har allting gått bra. Men alltså inte helt och hållet... precis som jag misstänkte och förberedde mig för. Hur det går hänger på hur jag hanterar situationen.

Sovmorgon

Tisdag förmiddag 




Jag unnade mig faktiskt sovmorgon i morse och sov en hel  kvart längre... hihi! Sedan tog Belle, Miri och jag en promenad i det härliga solskenet, men damerna var hungriga och strävade hela tiden hemåt för att få frukost så vi gick inte någon längre sträcka. Det får vi ta igen under lunchpromenaden! Skall också åka in till Mariestad, eftersom jag behöver köpa lite speciella rengöringsmedel som inte finns här (i alla fall inte till priser jag har råd med)... då skall jag se om hundhagen är ledig och släppa Belle och Miri fria en stund att springa som de vill.

Drömde jobbigt i natt igen: om att bli bestulen på en massa saker och kampen för att få dem tillbaka. Nu är det ju så att jag ända sedan jag fördjupade mig i klostertraditionen har arbetat aktivt med att frigöra mig från bandet till döda ting, så drömmen kan inte handla om bokstavliga saker utan pekar givetvis på helt andra värden för mig... min identitet, min självkänsla och respekt, min frihet och kontrollen över mitt liv m.m. 

Jag drömde också att jag arbetade som bakgrundsdekoratör åt Galenskaparna och After Shave inför en föreställning de höll på att sätta upp, och på hemväg från teatern blockerades torget utanför stationen av massor av stora maskiner (grävskopor, hjullastare, kranar m.m.) - du vet, sådana som jag brukar jagas av i min allra värsta mardröm). Jag lyckades dock ta mig igenom hindren och komma in i entréhallen, bara för att upptäcka att mitt färdbevis hade gått ut för flera månader sedan. Ändå åkte jag rulltrappan ner till perrongen och försökte förgäves ta reda på var rätt tåg fanns... och den här delen av drömmen handlar om andra delar av min förändring: mina gamla rädslor finns kvar, och jag måste ta mig förbi dem, men jag känner mig vilsen och vet inte riktigt vart jag är på väg. Dessutom vågar jag fortfarande inte lita på att jag har rätt att göra det här (färdbeviset var ogiltigt och jag "tjuvåkte" genom att ta mig förbi kontrollerna ändå). 

Att bekämpa sådant som är så djupt rotat i mig att det blev en del av mitt innersta redan i barndomen är ingenting man klarar av på en kvart, precis. Jag är ju faktiskt uppfostrad att uppfatta och uppfylla andras behov och ignorera mina egna: pappa arbetade (har jag förstått nu efteråt) aktivt på att hålla mig kvar och få mig att tillfredsställa hans behov av närvaro, bekräftelse och gillande m.m... och mamma var för svag och rädd för att hindra honom. Han slogs aldrig, det skall understrykas, men han använde psykiska metoder för att få igenom sin vilja... bl.a. isande tystnad, en vägran att samarbeta, en vägran att acceptera någon annan vilja än sin egen, användandet av starkt negativt laddade beskrivningar av oss som bröt ner vår självkänsla (t.ex. om mamma ville köpa sig en glass kallade han henne hånfullt för "lilla fröken nyrik") o.s.v. Jag har väl berättat om den gången vi - d.v.s. mamma, pappa, jag och mina två yngre bröder - åkte bil in mot sta'n (Stockholm) och mamma och vi ville åt ett håll medan pappa ville åt ett annat? Vi blev kallade "egoister" av honom den gången. Alltså, vi fyra var egoister för att vi inte ville göra som han, som var ensam, ville! Att höra pappa kalla mig egoist var skrämmande, inte bara för att jag var rädd för honom utan framför allt därför att jag var så totalt beroende av att han tyckte om mig - och hans kärlek var villkorad av att jag gjorde som han ville. Undra på att jag är så rädd för att ses (också av mig själv) som egoist! 

Jag tror att de där arbetsmaskinerna är en mycket kraftfull symbol för just det här. De är kärlekslösa, men ser och hör allt... och de är ute efter mig, vill skada mig, så allt jag gör i de där drömmarna är att försöka överleva genom att gömma mig, fly hit och dit som en vettskrämd kanin, och förgäves försöka ta mig därifrån. En enda gång lyckades jag hitta det reglage som skötte strömmen de behövde och stängde av allihopa! I alla andra drömmar hade jag ingen som helst kontroll över dem. Tyvärr minns jag inte omständigheterna i mitt vakna liv runt den där gången då jag faktiskt lyckades "övermanna" dem... det hade kanske varit vägledande för de andra gångerna jag drömmer om maskiner, tänker jag.  Den här gången, alltså drömmen i natt, befann vi oss för ovanlighets skull utomhus vilket gjorde det möjligt för mig att komma förbi dem... det är också signifikant, för det signalerar att mitt spelrum har vidgats betydligt så att det numera finns vägar runt hindren. Drömmar är verkligen fascinerande! De säger mig så mycket, och jag värderar dem högt... ja, även mardrömmarna eftersom de ger mig så viktiga ledtrådar.

Nu skall jag göra mig en mugg te och läsa morgontidningen. Ungarna sover, mätta och nöjda.

Höstdagjämning

Måndag kring lunch 


Än så länge fungerar dygnsrytmen som jag lärde mig i Västerås... vi går upp kl 9, och kryper i säng kl. 22. Men jag mår inte lika bra och har inte kommit underfund med varför, än. Förmodligen håller jag på att bli förkyld, för jag känner av bihålorna och min tinnitus är jobbigare än vanligt, plus att jag ömsom fryser ömsom är för varm utan att ha feber. Nåja, jag tänker inte "gå ner mig" bara för att jag kommit hem utan försöka vara lika aktiv som jag varit den senaste månaden...

Det är höstdagjämning idag, solen skiner från en mestadels blå himmel och det är cirka +12 grader ute. Att ha fått elastiska skosnören i mina fritidsskor har gjort stor skillnad... nu är det hur enkelt som helst att komma i och ur skorna när jag skall ut eller kommer in! Så att gå i skogen är inga problem för mig. Funderar faktiskt på att ta Miri och Belle med mig till en skog lite norröver, dit vi inte varit på länge, och ta kameran med mig... har inte tagit ett enda naturfoto på hela sommaren, men lite höstbilder borde det ändå kunna bli, tycker jag. Drömmen vore att hitta svart trumpetsvamp att fotografera! Men jag har nog inte tillräckliga svampögon i år, eftersom jag inte tränat dem på hela sommaren... det är en sak att hitta svamp som syns bra, som t.ex. kantareller, men trattisar och svarta trumpeter syns inte alls lika väl - särskilt inte nu när löven börjat falla. Nå, nu skall jag ju inte plocka något, så det är ingen kris om jag inte hittar dem.

Har börjat på en ny bok av herrarna Cloud och Townsend (alltså samma som skrev boken om gränser): "Det är inte mitt fel! En bok om att ta kontroll över sitt liv"... och som du förstår, har den redan givit mig en hel del att tänka på. Återigen utgår de från Bibeln och från Jesu lära när de belyser vad som är ens eget ansvar och vad som inte är det, och hur man - även om man själv inte försatt sig i en jobbig situation - tar sig ur "fällan". Viktigaste budskapet är nog att oavsett vem som bar det ursprungliga ansvaret, kan man inte förvänta sig att andra skall rätta till vad som gått snett utan varje individ måste själv styra sitt liv... för ansvaret för sin vilja och sina val kan man aldrig frånhända sig. Mycket tänkvärt!

I övrigt virkar jag mest, lyssnar på musik och är tillsammans med djuren. Har tänkt att varje enskild dag göra någonting, stort eller litet spelar ingen roll, för att komma närmare mitt mål att må bra och trivas där jag befinner mig... igår gjorde jag i ordning ett par saker i köket, och idag tänker jag börja med några detaljer i sovrummet. Men först skall hundarna och jag ut i solskenet!


Skrivet under tidig kväll:

Natten till idag hade jag två mycket jobbiga drömmar som påminner mig om alla tankar och känslor jag jobbar med. I den ena fanns mamma med, och hon hade farit illa av att jag varit bortrest en längre tid och inte tagit hand om henne. I den andra blev jag själv skadad - en sjukdom fick min hud att falla av till slutligen blodådror, muskler och senor var synliga över hela kroppen. Ingen tyckte det var det minsta konstigt, så den enda hjälp jag fick var en genomskinlig plastdräkt att bära som skydd. Det hette att jag inte var sjuk, bara inbillade mig alltsammans, och att jag skulle få tillbaka huden om jag slutade tro att den var borta.

På sätt och vis förstår jag båda de här drömmarna. Att någon/något blivit försummat därför att jag varit bortrest handlar förstås om att jag kommit hem igen med en helt ny inställning till både mig själv och min omvärld... en inställning som bl.a. innebär ett nytt sätt att se på vad som är mitt ansvar och vad som inte är det. Har bara varit hemma i två dagar, men redan märker jag hur svårt det är att undvika att ta på mig sådant som inte befinner sig på min sida om staketet... folk pratar om sina problem (så gör ju alla - det är högst mänskligt att vilja prata av sig när man möter någon som lyssnar) och min mer eller mindre omedelbara reaktion blir som vanligt att vilja komma med goda råd eller börja fundera ut lösningar... jag får verkligen hålla mig själv tillbaka för att inte gå rakt in i den "fällan" som förr. Du kan inte ana så krångligt det är att delta i ett samtal som bollplank utan att riskera att man börjar lova göra saker och ting... du vet, "jag känner någon som kan sådant där, skall jag fråga hen?" eller "hm, du tror inte att det du söker kan finnas där och där?" (underförstått på en plats man måste ha bil för att kunna komma till, och det är jag som har bilen). Etc. Det får mig att känna mig som om jag befinner mig på en tennisplan och hela tiden måste ducka för bollarna... men jag vet att jag är tvungen, för alla andra alternativ för mig rakt tillbaka in i mitt felaktiga beteende igen. Vad jag måste göra är att hitta ett sätt att vara på, som är stödjande utan att samtidigt vara omhändertagande, om du förstår vad jag menar. Och det är väl här som drömmen om hudlösheten kommer in i bilden, antar jag... för jag känner mig inte särskilt hudlös utan mera ofullständigt utrustad för att klara av det nya liv jag vill och skall leva. 

Det finns nämligen en ofrånkomlig detalj i alla de saker jag har grunnat på under sommaren och alla beslut jag tagit för att omforma mitt liv på ett vettigare sätt: det är bara jag som har förändrats, alla andra är förstås fortfarande desamma som de var innan min egen förändring. Och dem varken kan eller skall jag förändra. 

Nu är det ju som sagt inte hudlös jag har blivit - tvärtom kan man nästan påstå att jag strävar efter att bli mer "hårdhudad" d.v.s. ha ett skyddande staket omkring mig. Ja, med grind... men grinden skall vara till för att jag skall kunna bli av med sådant som inte skall vara på min sida staketet och släppa in sådant som är bra för mig. Nyckeln är: jag. För kontrollen över grinden skall vara min egen, ingen annan skall kunna bestämma över den. Det är med andra ord själva motsatsen till hudlös, som jag ser det. Så vad vill drömmen säga mig? Är det genomskinliga plasthöljet ett konstgjort staket? Betyder omgivningens attityd i drömmen att jag tror att de inte ser eller inte accepterar staketet? Det kan ju stämma i så måtto att om jag inte själv upprätthåller staketet så finns det inte och jag blir återigen gränslös. Något som absolut inte får hända.

Backar jag till den första drömmen, den om mamma, så skulle jag kunna tänka mig att den är ett eko av mitt "gamla" jag. Det som alltid skulle ta hand om allt och alla, och som mådde dåligt om jag inte gjorde det. Jag inbillar mig ju inte att man bara kan tänka fram en förändring och så ping, är den där, fix och färdig. Det är i stället något man ständigt måste jobba med, lära sig och få in i sitt system så att det blir det naturliga sättet att vara på. I stället för det sätt som förut varit det naturliga, men som man insett skadat en. Givetvis kommer jag att få fortsätta kämpa för att inte återfalla i tendensen att ta på mig en massa ansvar för sådant som jag inte har med att göra...! Ett beteende man haft i hela sitt liv försvinner inte bara för att man har insett att det inte är bra för en... jag behöver omprogrammera mig, dagligen och stundligen, innan det blir tryggt och hållbart. Och det är förstås därför jag tycker att det känns så svårt att delta i diskussioner där andra pratar om sina bekymmer- jag lär få bita mig i tungan åtskilliga gånger innan jag lärt mig hur man agerar sunt i sådana situationer. Och ständigt påminna mig själv om vem som äger problemet. För det skall inte spela någon roll huruvida den andra personen är medveten eller ej om hur jag påverkas av samtalet - antingen vet de inte ens om att det de säger triggrar mina gamla felaktiga beteendemönster, eller så är det det de gör och avsiktligen försöker få mig att ta på mig deras problem. Sak samma, sett ur min synvinkel - jag skall inte gå den vägen oavsett.

Äldre inlägg