Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Snart dags att ta farväl

Fredagskväll 

Ja, jag är fortfarande kvar i Västerås... det hände saker som gjorde det viktigt för mig att stanna någon extra dag. Men i morgon bär det av hemåt igen, med bilen full av två hundar, en katt, diverse packning, en isär-monterad möbel till Robins sandlåda samt undertecknad vid ratten. Och sedan blir Michelle ensam hemma med Ginny och Hedda... för Geisha har rest till en familj över helgen för att testa om hon trivs, och i morgon kommer Hasses nya familj för att hämta honom. Undrar hur det kommer att kännas? Jag var med honom på en s.k. "ombesiktning" - tydligen finns det en regel i Svenska Kennelklubben om att en valps besiktning inte får vara äldre än sju dagar när den säljs, så det blev nödvändigt att göra ett nytt besök hos veterinären även om det denna gång förstås inte blev frågan om vare sig chipmärkning eller vaccinering (för det hade vi ju redan klarat av). Nåja, allting gick bra - och det visste jag ju att det skulle göra, för han är en pigg, frisk och framåt liten kille som, det vågar jag lova, kommer att göra sin nya familj sååå lycklig! Den familj som har Geisha på prov lär inte heller ångra sig... hon är ljuvlig, om än som tonåringar är mest d.v.s. egensinnig och totalt uppe i varv utom när hon sover. 

Dagen har varit mestadels regnig, så hundpromenaderna har blivit korta. Däremot har vi gosat en hel del, för nu har jag inte lång tid på mig att verkligen gosa med valparna...! Jag har också handlat lite saker att ta med hem; när jag åkte hit för en dryg månad sedan tömde jag ju förråden (särskilt kylskåpet) så jag måste ordna med mat åt såväl mig själv som djuren inför hemkomsten. Under vistelsen här har jag styrt över både Belle och Robin på ny mat: Robin äter diet-torrisar för att gå ner i vikt, och får kattsoppa (Latz Soup) som blötmat eftersom han ändå bara slickar i sig såsen och lämnar bitarna kvar, och de vuxna hundarna går på färskfoder (Real Exclusive) morgon och kväll samt får torrisar att knapra på för extra mättnad (Granngården Vetefritt)... så igår kväll fryste Michelle och jag in färskfoder för Belle och Miri för två veckor i plastlådor, som jag tar hem i en kylväska med kylklabbar i morgon så att de inte hinner tina innan jag får in dem i frysen hemma. Och resten är också ordnat, vilket känns skönt att veta. Ungarnas mat är det viktigaste - min egen ordnar jag alltid på något sätt.

Nu är det strax dags att sova, för i morgon har jag tvättstugan några timmar som en sista tjänst (för den här gången, alltså) åt Michelle. Jag hinner diska också, så att hon åtminstone kan börja från scratch sedan jag har åkt. Hihi, undrar om hon kommer att sakna marktjänsten? 


Märkliga drömmar

Tisdag förmiddag 

Natten till idag hade jag två märkliga drömmar efter varandra... och nu försöker jag förstå vad de vill säga mig.

Den första handlade om att jag gick på ett universitet, som var sammanbyggt med ett stort huskomplex innehållande affärer och bostäder. Mellan våningarna gick rulltrappor och mellan husen tunnlar med rullande gångar. Jag skulle gå från ena änden av detta enorma komplex till den andra för att hitta den person som ansvarade för koderna till dörrar på universitetet som jag behövde gå igenom dagligen. Tydligen hade jag haft tillgång till dörrkoderna tidigare, men sedan varit sjuk en längre tid och när jag kom tillbaka fick jag aldrig veta de nya koderna. Troligen, konstaterade både jag själv och mina kollegor, av rent förbiseende. Hur som helst, när jag kom fram hade personen ifråga gått från sitt jobb, så det var bara att ta sig tillbaka till universitetet igen... men jag gick vilse och hamnade på helt andra platser. Omkring mig var ett myller av människor, och en röra av butiker m.m. som gjorde det svårt att hitta rätt... skyltarna som pekade ut vilka rullgångar och -trappor jag skulle ta drunknade i allt det andra. 

Den andra drömmen handlade om en relativt ung man som arbetade inom livvakten hos en kungafamilj. Han hade nyligen gift sig och fått ett litet barn, och familjen var mycket lycklig. Så vaknade mannen och det hela visade sig vara en dröm, han låg i själva verket svårt sjuk, omgiven av maskiner som hjälpte honom att leva vidare. Omkring honom vistades hans närmaste vänner och ett läkarteam, som alla var mycket bekymrade. De hade konstaterat att han aldrig skulle överleva, men samtidigt att han inte var omedelbart döende... så hur skulle de hantera situationen? Han själv bad att få bli nedsövd, så att han kunde återvända till sin dröm och leva lycklig med sin familj så länge det var möjligt... och efter mycket funderande gick läkarna med på det. Tydligen var processen krånglig, men så småningom blev mannen medvetslös. Kort efteråt dök en man upp för att besöka honom, och samtidigt kom en vän med en låda hon hittat hemma hos den sjuke mannen och ville fråga honom om. I lådan låg fotografier av människor, tidningar och brev på ett främmande språk, saker som ingen kunde begripa sig på... utom mannen som kommit på besök. Han utbrast att fotografierna föreställde den sjuke mannens familj i drömvärlden och att också tidningarna, breven m.m. var därifrån - och han kunde bevisa det, genom att leta fram ett foto där han själv fanns med tillsammans med de drömda människorna! Han sa att de var kollegor i livgardet. Läkarna var förbluffade, för detta bevisade ju att drömvärlden inte var drömd utan faktiskt existerade och att det fanns de som kunde leva i båda världarna samtidigt... men att de måste vara medvetslösa i den ena världen för att vara vakna i den andra. 

Nu sitter jag här och funderar på vad de här drömmarna kan betyda. På sätt och vis känner jag igen mig, och tycker att jag lever i två världar varav den ena känns mer verklig (just nu) och tilltalande än den andra. I den ena är jag sjuk, i den andra frisk. Naturligtvis handlar det om att mina två världar (alltså Gullspång och Västerås) innebär olika saker för mitt dagliga liv och presenterar olika möjligheter och svårigheter... och om några dagar måste jag lämna den friska världen för att återvända till den sjuka. Om du förstår hur jag menar. 

Att återvända till Gullspång känns också på sätt och vis som att gå vilse, eftersom det som ligger som prydliga pusselbitar på rätt plats här, ligger huller och buller utan synbart mönster hemma. Det jag är tvungen att åstadkomma efter hemkomsten är att lägga dessa nyfunna pusselbitar på plats igen, så att jag kan se det mönster som är så tydligt här i Västerås. Jag vet lyckligtvis vad "bilden" skall föreställa, så jag har ett slags facit att gå efter... men jag misstänker redan att det kommer att bli svårt att få alla bitarna på plats, och det är förstås orsaken till att jag känner mig så tveksam inför att åka hem. Här är allting så enkelt, så klart och tydligt... hemma har jag pusselbitarna i en låda, men måste sammanfoga dem för att få till samma helhet jag har här. För det är ju faktiskt där jag lever - inte här. Min Västerås-vistelse är tillfällig medan Gullspång är vardagen.

Varför kallar jag Gullspång sjuk och Västerås frisk? För att det var först här i Västerås jag hittade de olika pusselbitar som skapade vad jag behövde: frihet, frisk luft (i psykisk mening), ett annat sätt att leva som gjorde mig friskare framför allt i själen och psyket men också i viss utsträckning kroppen. I Gullspång var jag sjuk och trasig på alla nivåer, och det krävdes att jag fick avstånd till det liv jag levde för att hitta vad jag behövde för att må bättre. Det har förstås ingenting med själva platsen i sig att göra, utan hur mitt liv ser ut där och min oförmåga under alla dessa år att bryta skadliga livsmönster. Egentligen spelar det ingen roll var man befinner sig; nyckeln finns i hur man lever. Men ibland behöver man någonting som bryter sekvensen för att man skall hitta rätt - i mitt fall var det avståndet till min vardag, till det som varit "normalt" för mig (fast det numera, i ljuset av vad jag lärt mig på sistone, inte alls framstår som normalt) och möjligheten att leva ett helt annat sorts liv, som öppnade dörren jag sökte. För sökt har jag gjort, i många år. Jag har bara inte vetat vad jag letat efter och därmed inte sett det. 

En helt annan tolkning av drömmen i vilken jag gick vilsen är att jag inte skall återvända till det gamla... i drömmen illustrerat av att jag hade haft de gamla dörrkoderna, men när jag efter en bortovaro återvände inte fick tillgång till de nya. D.v.s. det som förut varit tillgängligt, var inte längre det. Och varför? Kanske för att jag inte skall återvända, som sagt. Jag skall inte kunna fortsätta som förut, utan gå vidare och hamna någon annanstans. Har jag inte koderna till dörrarna, kommer jag inte in genom dem - det gamla är låst och lämnar mig på utsidan. Och kanske är det så att mina felaktiga beteendemönster är så djupt rotade i dem att jag har svårt att lämna dem om inte något hindrar mig - d.s.v. en ändring av dörrkoden. Är man utelåst måste man välja vad man skall göra härnäst: försöka ta sig in på något annat sätt, eller gå någon annanstans.

Avkoppling

Måndag förmiddag 


En intensiv helg är över; Michelle och jag har förberett både lägenheten, djuren och oss själva för en splittring av Miris lilla familj och igår reste Hampe (Hayato) med tåg och flyg till sin pappa Sam uppe i Piteå. Det var svårt att ta farväl av den lille, som varit ett av mina tre skötebarn sedan han föddes, men jag vet att han får det jättebra och kommer att leva ett tryggt och glatt liv där uppe i norra Sverige. Dessutom kommer jag förmodligen att få hälsa på honom i vår! Michelle planerar nämligen att resa upp till Piteå i maj för en utställning där bl.a. Hampe och hans pappa skall delta tillsammans med Miri, Hedda och Ginny... och jag skall följa med, om allt går som planerat. 

Hasses (Hikarus) familj var också här på besök igår, och de kommer tillbaka nästa helg för att hämta hem honom. Det kändes bra att träffa dem, för jag fick veta att de är vana vid vinthundar - t.o.m. iggisar - och att det uppstod kärlek mellan dem och Hasse under de timmar de vistades här Så också han kommer att få ett bra hem med trygghet och glädje, och det värmer mitt hjärta. För han har varit min lilla favorit sedan födseln, och även om jag älskar dem alla tre intensivt har Hasse en särskild plats i mitt hjärta för evigt.

Nu är det vardag igen, min sista vecka i Västerås för den här gången, och Michelle är på jobbet. Själv försöker jag passa på att njuta av alla dessa hundar så mycket jag kan och givetvis särskilt de två valpar som är kvar. Att veta att jag kommer att få följa Heddas fortsatta uppväxt är mycket glädjande, och jag tror att hon blir en fantastiskt vacker tik när hon vuxit färdigt om något halvår så där... liksom jag tror att killarna kommer att bli starka, vackra och glada vuxna hanar. 

Att någonting har hänt i hundgruppen känns dock tydligt. I morse, på första långpromenaden (Michelle tar ut dem på en "morgonkiss" innan hon åker till jobbet, och sedan går jag ut med dem mer "ordentligt" när jag vaknar kl. 9), trasslade de med kopplen som om de aldrig hade gått i koppel förut! Jag fick om och om igen stanna och reda ut dem, lyfta på hundar som snott kopplen kring benen o.s.v... så brukar det förstås absolut inte vara. Å andra sidan har helgen varit allt annat än normal för dem: många främmande människor vistades samtidigt i denna ganska lilla bostad, och en av valparna lämnade gruppen. Jag har fått lära mig (även om det handlade om människor) att varje gång en person lämnar eller tillkommer en grupp, måste alla de andra i gruppen hitta sina nya platser i sammanhanget. Och det måste ju, som jag ser det, gälla alla flockdjur - även hundar. Min förhoppning är dock att de snart lugnar ner sig och blir sig själva igen... just nu sover de som stockar allihop - de vuxna här inne i vardagsrummet och valparna samt Geisha i sovrummet. Robin sover också... han blev nog lika trött han, av att det var så mycket folk här igår och så mycken rörelse hela tiden (även om vardagsrummet var fredat - dit in fick bara jag gå, så där kunde både han och de vuxna hundarna vila mellan varven). 

Under promenaden tänkte jag på just det där med att lugna ner sig - koppla av. Det var ordet "koppel" som startade funderingarna, och sedan vad ordet "avkoppling" kan ha betytt när det en gång i tiden myntades. För mig känns ordet intimt förknippat med att man vilar från alla "kopplingar" - inte minst tekniken med alla sina sladdar, men också de kopplingar man har till andra personer både yrkesmässigt och privat. Vi lever i sociala nät, och ordet nät väcker åtminstone för mig bilden av kopplingar hit och dit där man själv är evigt förbunden med andra individer, som också de är evigt förbundna med ytterligare andra individer i all oändlighet. I ett norskt TV-program jag såg för ett antal år sedan berättade de att varenda person på jorden genom bara sex kontakter med andra människor (person 1 talar med person 2 som talar med person 3 o.s.v.) kan nå vilken annan människa som helst på hela jorden! De testade denna teori, som visade sig stämma åtminstone den gången... så intimt är vi sammankopplade, vi människor, och det på gott och ont om vartannat.

Så vad tänker du på när du använder ordet "avkoppling"? Vilka kontakter drar du ut du när du kopplar av? Sladdarna till tekniken, och i så fall vilken teknik? Vissa relationer, och i så fall vilka? Jag vet vad som genast kommer upp i mina tankar när jag funderar på vad jag menar med ordet ifråga, men det tänker jag inte skriva om här eftersom det är alltför personligt och i vissa fall involverar andra människor. 

Idag kopplar jag definitivt av. Jag har inga särskilda plikter - städningen är klar, disken är klar, tvätt har jag ingen (åtminstone inte tillräckligt för att boka tvättid) - förutom att vara tillsammans med hundarna, vilket jag inte ser som en plikt utan som ett rent nöje! Så medan de sover virkar jag och tittar på olika vetenskapsdokumentärer på Youtube. Har sett en fascinerande film om jordens utveckling från innan den var en planet fram till den moderna människans ankomst, samt en film om vad i filmen "Jurassic Park" som baseras på verklig vetenskap och vad som är fantasi. 

Vet du vad? På flera veckor har jag bara pratat med en enda person i telefon, och det är Michelle som ringer när hon slutar jobba för att höra om jag vill bli upphämtad och att vi gör något eller om hon skall komma hem när hon lämnat över bilen till sin mamma. Jag glömmer aldrig någon av mina mediciner, inte insulinsprutan heller. Och jag har visserligen små migränungar någon enstaka gång emellanåt, men de utvecklas aldrig till anfall utan viker tillbaka efter en första tablett i min "trestegsraket" (designad av en neurolog i Stockholm: en Alvedon Forte, en timme senare en Pronaxen, ytterligare en timme senare ännu en Alvedon Forte). Mitt enda hälsoproblem har varit/är ryggvärk, som kommer sig av att jag har två koppel i varje hand och ibland måste streta emot när alla fyra hundarna (de är mycket starkare än de ser ut!) får syn på en fågel eller hare, vilket gör att jag anstränger muskulaturen mellan "vingarna" (skulderbladen). Och den värken går över med vanlig vila, jag behöver inte ens ta till smärtlindring. 

Jag skulle ha åkt hem på onsdag, men har sträckt ut det till fredag kväll för att hjälpa Michelle med ett par saker till innan hon blir ensam. Det känns bra för mig också, som ju egentligen inte vill åka hem alls... 

Man måste inte vara bra för att duga

Fredag eftermiddag 



Dagens rubrik kommer ur en insikt jag fick idag, när jag surfade runt bland vänners loggar på Facebook. Det mesta av sådant jag gör, gör andra - också mina vänner - betydligt bättre än jag. Lagar mat. Virkar. Tecknar och målar o.s.v. Jag är inte direkt bra på någonting särskilt... men det gör faktiskt ingenting, för det jag gör gör jag för att det är roligt och inte för resultatets skull. Det betyder inte att jag inte tänker utvecklas, för givetvis vill jag fortsätta att lära mig saker och ting... bli bättre på att virka, på att laga mat, på en massa olika saker. Men jag tänker ta det i min takt och på mina villkor. Och jag jämför mig inte med andra.

Längre.

För den här insikten har funnits som tanke i många år, utan att kunna rota sig i hjärtat. Det är en sak att man vet något, jag menar, på förnufts- och kunskapsbasis... en annan att man faktiskt känner att det är så. Världens längsta halvmeter går mellan hjärnan och hjärtat, och först när någonting har vandrat hela den vägen och rotat sig i ens innersta kan man påstå att man har erövrat insikten. Blivit klokare och mognare. Det är självklart att jag alltid har vetat att man inte skall jämföra sig med andra, inte tävla om saker annat än möjligen i ett slags "tävling" med sig själv om att utvecklas och förfina sina egenskaper, talanger och förmågor. Det är som att springa ett marathon - bara proffsen kan gå in i en sådan tävling för att vinna, medan alla vi andra gör loppet för att förbättra våra egna resultat från förra gången. Ja, kanske rentav för att lära oss att slutföra någonting - orka hela vägen!

När jag var ung, tävlade jag i intelligens. Ja, det är sant! Jag ville vara lika intelligent som min pappa, leva upp till hans "standard". Det slog så totalt fel att jag aldrig har försökt igen - allt som hände var att jag pladdrade på i mina försök att verka intelligent i en sådan takt och så utanför det rimliga att folk drog sig undan. I stället för att verka klok och beläst, framställde jag mig själv som en babblande fåne. När jag sedan inte tog särskilt höga betyg i ämnena på juristlinjen, kände jag mig ännu mer misslyckad. Pappa hade byggt upp sådana (nu i efterhand direkt skrämmande) förväntningar på mig, för jag var den första i släkten på hans sida som tog studenten och sedan gick vidare till universitetet... jag skulle bli hans stora revansch på alla dem som utnämnt honom till släktens "svarta får". Att han fått den stämpeln på sig berodde - har jag förstått efter hans död - på att han bl.a. hade ADHD och förmodligen också aspergers (kanske ännu fler diagnoser). Men själv trodde han att det berodde på att han var "dum i huvudet" och livet igenom kämpade han för att bevisa att de hade fel genom att studera och bemästra en mängd svåra saker: historia, religionshistoria, evolution och genetik, språk (bl.a. arabiska, ryska och kinesiska). fysik, kosmologi och kvantfysik m.m. Han knäckte pyramidernas inre gåtor långt innan den vetskapen dök upp i böcker, han illustrerade hela evolutionens och inte minst människans utvecklingshistoria på en lång pappersrulle som jag har kvar än idag, han begrep DNA-strukturen och kvantfysiken långt innan sådant blev allmängods o.s.v... och jag ärvde denna kärlek till kunskap, särskilt då kosmologin och kvantfysiken, men det var inte precis sådant man kunde tala med folk om för ingen annan verkade intresserad. Till sist gav jag upp och insåg att jag inte var intelligentare än andra utan en typisk medelmåtta... och med tiden lärde jag mig att vara nöjd med det.

I högstadiet hade jag en kamrat som hyllades som geni, så intensivt av alla och envar att han trodde på det själv. Sedan kom han till gymnasiet och träffade andra som var minst lika duktiga som han... och det kunde han inte ta. Om jag minns rätt hoppade han av naturvetarlinjen och försvann, vart vet jag inte. Men jag hoppas att han någonstans på vägen lärde sig att han dög ändå!

Själv har jag börjat inse fördelarna med att vara en typisk medelmåtta. Man känner sig inte lika stressad av krav utifrån, t.ex. på att göra en strålande karriär och tjäna en massa pengar. Man blir inte anklagad för att vara lat som inte utnyttjar olika möjligheter. Och själv mår man inte dåligt av att livet inte blev glamouröst utan ett helt vanligt svenssonliv, ett liv likt miljoner andra människors. Det är bra ändå. Man kan vara alldeles väldigt förnöjd och rentav lycklig utan allt det där andra.

Nu klarar jag av att inte bara unna andra deras talanger och framgångar, utan också vara glad åt det lilla jag faktiskt kan. Vad spelar det för roll att jag bara virkar platta grytlappar, runda eller fyrkantiga, utan andra utsmyckningar än själva garnets utseende? Jag virkar ju inte för att imponera på andra utan för att jag tycker om att virka. Och min matlagning... nej, jag är inte vidare duktig på det heller, men maten blir god och det är väldigt roligt att hålla på med den: att gå i affärer och tänka ut recept, att skala och skära grönsaker och rotsaker, att utan jäkt sätta ihop någonting som blir gott och mättar mig. Jag skulle aldrig platsa i Masterchef, men jag tittar på det för att det är roligt! Jag är konstnärligt lagd, men jag gör inte konst för att ställa ut utan för att uttrycka vad jag känner just då. Och jag älskar att skriva helt enkelt för att skrivandet är mitt mest naturliga språk - mer naturligt än det talade. Jag älskar att sjunga, men kan inte noter och skulle inte platsa i en kör. Vad spelar det för roll? Det räcker för mig att gå här hemma och sjunga för mig själv och djuren, samt delta i liturgier och psalmer i kyrkan. Någon har påstått att jag är mezzosopran, men det vet jag inte vad det betyder så det har inte någon vikt för mig. Antar att det är ett slags beskrivning av var jag ligger i rösthänseende... och antagligen att jag kan sjunga rent, vilket ju är roligt att veta - hihi! 

Flera har under årens lopp frågat mig hur det kommer sig att jag föredrar att läsa (underförstått: svår) facklitteratur hellre än romaner, deckare m.m. Svaret är att jag älskar att hela tiden lära mig nya saker utan att samtidigt ha kravet på mig att kunna det jag läser. Tanken "det här behöver jag aldrig tenta" gör det lättare att ta till sig nya kunskaper, därför att man inte går i baklås inför pressen att verkligen lära sig vad där står. Det som fastnar, fastnar. Och resten spelar ingen roll... för vet du, just för att man inte måste, lär man sig mycket mer än man tror. Jag tror att många fler skulle ha glädje av facklitteratur och dokumentär-filmer m.fl. om de släppte på kravet att de skall förstå allt som skrivs/sägs i ämnet. Det behövs inte. Man går in i det med ett nyfiket sinne och tar det som en stunds förströelse... och vips, har man lärt sig något nytt! Alldeles utan ansträngning. Bara för att det är så kul och spännande. 

Man måste inte vara intelligent för att begripa vetenskap. Allt man behöver är nyfikenhet. 

Och så är det med det mesta jag gör numera - jag gör det inte för att jag är bra på det, utan för att det är roligt!

Veterinärbesök

Torsdag förmiddag 

Det har blivit dags för valparna att träffa sitt livs första veterinär i eftermiddag... vid 15-tiden skall jag möta Michelle där, så innan dess måste jag göra i ordning den andra buren i bilen (där jag brukar ha sådant jag behöver förvara i bilen) så att alla hundarna får plats. Michelles chef verkar inte vara det minsta lilla förstående, så hon fick bara tillstånd att springa direkt från sista lektionen till bilen för att hinna till veterinärstationen... jag har insett att det ligger många dolda krav på lärarkåren, som vi utomstående aldrig ser och därför heller aldrig uppskattar. Som att hon sällan har tid att äta lunch! Jag gör matlådor åt henne, och hon säger att hon skall "försöka hinna äta"... det är sorgligt, för hur orkar man en hel dag, dessutom omgiven av hundratals barn, utan lunch?!? Nåja, allt jag kan göra är att se till att alla hundarna finns på plats när hon kommer. Hon har förresten lovat att jag skall få följa med in och se hur det går till när valpar besiktigas, vilket skall bli väldigt spännande! Häromkvällen kände jag för att läsa något annat än andlig litteratur och lånade Svenska Kennelklubbens "Avelsboken" av Lennart Swenson... och okej, det finns avsnitt jag absolut inte begriper (genetiken, t.ex. - jodå, i stora drag, men inte detaljerna om t.ex. hur den och den egenskapen ärvs så och så) men annat är väldigt intressant och öppnar en ny värld för mig. Man skall aldrig sluta vara nyfiken, aldrig sluta lära sig nya saker...!

Sov inte särskilt bra i natt, dels för att jag har ont i ryggen (mellan "vingarna", troligen p.g.a. att jag under hundpromenaderna håller två koppel i varje hand och ibland måste streta emot när de drar - t.ex. när de ser andra hundar, fåglar eller något annat som fascinerar dem) och dels för att jag drömmer så många mardrömmar om att jag blir förföljd, utskälld, utsatt för konflikter o.s.v. Jag vet ju vad det beror på, så jag behöver inte tolka drömmarna... men de är jobbiga och tar mycken kraft, så idag är jag rätt trött och lite splittrad. Tur att hundarna inte bryr sig om sådant! Just nu sover de på olika håll i bostaden och själv dricker jag A-fil för att få i mig lite mat... är hungrig, men har samtidigt inte någon vidare aptit, så det får bli vad det blir.

Vädret är fint - soligt med blå himmel, om än lite blåsigt. Det gillar inte Ginny, hon kryper ihop som en igelkott när det blåser... vet inte varför. Men solsken är skönt, så vi försöker hålla oss där den lyser och njuter av värmen. För nu är det höst, det kan inte ens jag förneka... löven faller från träden, som har gulnat lite grand (det mesta är fortfarande grönt i naturen), och när man kommer in i skuggan inser man att det inte är så dumt med jacka ändå. Dock går jag än så länge helst i flipflops, även om jag tänker ha mina träningsskor på mig när jag åker till veterinärstationen. Funderar på att försöka få råd till ett par mer bekväma skor, som har resår eller kardborreband i stället för knytning... det är så smärtsamt för mitt huvud att behöva knyta skor, jag mår inte bra av att stå med huvudet nedåt (blodtrycket blir för hårt) och jag vill inte placera en sko som varit utomhus mot någon av Michelles möbler eller väggar för att komma upp en bit. 

Hade tänkt duscha, men kom sedan ihåg att värmen och varmvattnet är avstängda idag (fram till kl. 16) p.g.a. underhåll. Så det får vänta. Lite tvättvatten kan jag värma i vattenkokaren, så pass att jag kan "bada" i handfatet i alla fall... vill känna mig fräsch när jag skall träffa folk, och idag här det inte bara veterinärbesök på agendan utan vi skall på kundkväll hos ICA Maxi i Hälla också. Synd att jag är pank! Skulle behövt passa på att köpa ett gäng små plastlådor (ICA har så bra sådana) nu när hundarna går på färskfoder i stället för blötmat... förstnämnda måste nämligen förvaras i frysen (den är ju rå) till strax innan matdags, och då är det praktiskt att frysa in den portionsvis.


Skrivet någon timme senare: Så där, nu har Belle, Miri och jag varit bort till bilen (som står på Michelles parkeringsplats) och gjort i ordning bägge burarna så att de skall vara riktigt mysiga för hundarna att resa i. Väl tillbaka fixade jag mig en mugg te, och när den är urdrucken är det dags att packa in valparna i deras "väska" och hundarna i burarna och leta mig fram till veterinärstationen. Får fortsätta blogga i kväll!


Skrivet på kvällen

Allting gick finfint hos veterinären, som var väldigt trevlig och mest såg ut som en tomte. Alla valparna blev noggrant undersökta och godkända på alla punkter, varefter de vaccinerades och chipmärktes. Efter varje märkning fick jag trösta en liten ledsen valp... de där nålarna är inte precis smala, och nackskinnet på en iggyvalp är så litet... men nu är det över, alla är glada och i helgen skall dels Hampe resa till sin pappa och dels Hasse få besök av en familj som är intresserade av honom. Blir nog spännande (och lite hjärtaknipande för kennelflickan)! 

Efter veterinärbesöket hämtade vi upp Marie-Ann och åkte till ICA Maxi i Hälla, där de hade kunddag med extrapriser på lite av varje. Jag köpte inte mycket, eftersom jag var näst intill pank, men en pocket för 39 kr blev det i alla fall: "Hjärnan är stjärnan: om minnet, lärande, intelligens och personlighet" av Kaja Nordengen. Har kikat på den flera gånger, men tyckt den var för dyr... nu blev det äntligen av att jag köpte den, och jag tänker börja läsa i den redan i kväll. Om jag inte slocknar direkt, förstås! För nu är jag så trött att det bränner i ögonen.

Däremot blev det inga plastbunkar, för de ingick inte i reapriserna just den här gången. Men Michelle säger att de ofta är på rea, så jag skall hålla utkik efter dem.

Väl hemma igen svängde jag ihop gnocchi med köttfärssås åt oss tvåbenta, och de fyrbenta fick mat av Michelle. Eftersom hon hade köpt en storförpackning med köttfärs frös jag in resten i platta paket om 200 gram vardera... då kan man välja för varje gång hur mycket man vill ha, och paketen tinar fort. Och nu vilar vi i väntan på "nattkissen", varefter vi förmodligen störtdyker i varsin säng. I morgon är det fredag! 

Äldre inlägg