Visar inlägg från augusti 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ständigt nya lärdomar

Tisdag förmiddag 

När jag var ute med hundarna på morgonpromenaden, mötte vi en dam med en liten söt terrier i koppel. Iggisar är lustiga varelser - när man promenerar med dem en och en, är de lugna och stillsamma, och Belle är t..o.m. lite tveksam att hälsa på främmande hundar. I flock, däremot, blir de tuffa och kaxiga - skäller, kastar sig fram (inte aggressivt, utan för att hälsa på den andra hunden - och, för de är ju iggisar - den som håller i kopplet!) och är så "på" att man får hålla extra hårt i kopplen. Fyra iggisar, var och en för sig starkare än man tror när man ser dem, blir en rejäl kraft i kopplen... jag brukar säga att det känns som om jag "kör fyrspann" när jag är ute med dem *ler stort*. Men det var inte där lärdomen låg, utan i mina tankar efteråt. För damen erbjöd sig genast att ta en annan väg, så att vi kunde fortsätta dit vi själva var på väg... och under en bra stund efteråt gick jag och tänkte att jag borde ha varit den som erbjöd mig att ta en annan väg och att jag nu hade tvingat en annan människa att förändra sina planer för min skull. Mitt gränslösa beteende att tänka åt andra går alltså väldigt, väldigt djupt - det omfattar uppenbarligen inte bara familj och vänner, utan även främlingar! Resten av promenaden påminde jag mig själv om att jag inte hade ansvar för vare sig henne eller hennes hund, att hon hade erbjudit sig att gå åt ett annat håll och att jag bara skulle acceptera det utan att få dåligt samvete. Det känns som om Gud har satt mig i en väldigt hård, men viktig skola...

Apropå det, så har jag nog berättat förut att jag aldrig kan hålla ögonen borta från bibliotekshyllorna när jag besöker domkyrkan, och jag hittar ofta något jag vill läsa. Den här gången lånade jag den lilla skriften "Ärkebiskopens böneskola" av Anthony Bloom, dåvarande ärkebiskopen för ryskortodoxa kyrkan i Storbritannien, metropolit och exark för moskvapatriarken. Och igår kväll, när jag hade lagt mig och började läsa, hann jag bara till sidan 8 innan jag hittade det första senapskornet:

"Han (fadern) sade till mig efter ett lov: 'Jag var orolig
för dig', och jag frågade: 'Trodde du att jag råkat ut för
en olyckshändelse?' Han svarade: 'Det hade inte betytt
något, även om du blivit dödad. Jag trodde du förlorat
din integritet'. Vid ett annat tillfälle sade han till mig:
'Kom alltid ihåg att det inte betyder något om du är
död eller levande. Vad som betyder något är, vad du
lever för och vad du är beredd att dö för'."

Haka nu inte upp dig på att fadern lät okänslig inför om sonen levde eller dog, utan betänk i stället hur han betonade integriteten och att man lever sin sanna kallelse. Det är precis den läxan jag jobbar med nu! Så boken talar verkligen till mig, på många olika plan, eftersom ärkebiskopen genom resten av boken låter dessa lärdomar lägga grunden för både det aktiva livet och bönelivet. Precis som jag skall göra från och med nu. Eller rättare sagt, fullända... för visst har jag redan tidigare försökt, men p.g.a. mitt felaktiga tänkande och missriktade beteenden, om också grundade i kärlek - men även kärlek med litet k kan gå vilse, det är bara Kärlek med stort K som aldrig tar fel! - hamnat så väldigt snett och försatt mig i idel svårigheter jag aldrig hade behövt möta om jag gjort rätt från början. 

I den kristna traditionen görs det skillnad mellan två olika kärlekar: agape (Kärleken, utgående från Gud) och filia (vänskaplig kärlek, d.v.s. ickesexuell kärlek mellan människor). Sedan finns två kärlekar till: eros (kärlek med sexuell underton, alltså den man delar med sin partner) och storge (kärlek till familjemedlemmar). Så när jag talar om Kärlek med stort K menar jag agape, och kärlek med litet k är de tre övriga. 

Eftersom agape är ett så oerhört krävande begrepp (hur många klarar av att älska så totalt gudomligt att man aldrig ens i minsta lilla fragment lägger till något eller tar bort något för sig själv?) ägnar sig de allra flesta åt filia. Och det är inget fel i det, men det är inte den äkta, sanna Kärleken. Du kan visa kärlek till en person, oavsett om du känner henne eller inte, men samtidigt styras av mänskliga faktorer som t.ex. bekräftelse ("Jag är en god människa") eller vinning ("Jag framstår för andra som en god människa") - citattecknen finns där för att visa att det handlar om en tanke eller känsla, inte ett fristående faktum. Man kan säga att filia är i viss mån korrumperad, om du förstår vad jag menar... för i filia saknas den sanna ödmjukheten, frånvaron av just min egen mänsklighets svagheter. Agape däremot är Gud som älskar genom mig. Ungefär som en bra präst skall vara en ren och oförfalskad kanal genom vilken Gud kan kommunicera med deltagarna i gudstjänsten utan att någonting vare sig läggs till eller dras ifrån. Prästen skall ha klätt av sig själv när hen klär på sig prästtecknen, så att Gud kan använda hen som ett redskap för sina egna syften. Det är detta varenda sann präst (det finns falska präster - t.ex. pedofilerna vi läser om i tidningarna, de som söker bekräftelse eller som drivs av andra själviska syften, t.ex. att en viss politik, makt, kunna styra sina medmänniskor e.dyl.), varenda munk och nunna, varenda helgon kämpar för att uppnå... och inte bara för stunden, utan alltid, i allting. Och varenda uppriktig kristen, som sörjer sin ofullkomlighet men samtidigt aldrig ger upp i sina försök att växa andligen. Det är målet för vår sanna kallelse - att bli lika Gud, och därmed delta i Skapelsen. Sådana var Adam och Eva innan de lurades av den Onde att bli själviska (symboliserat av äpplet), d.v.s. att de eftertraktade mer än de redan hade fått av Gud, den kunskap de skulle få om de åt av Livets Träd. Det ligger en ironisk paradox i detta... för innan de åt äpplet, var de fullkomliga - efteråt hade de blivit ofullkomliga (mänskliga). I stället för att bli mer blev de mindre. Det är detta som menas med arvssynden - inte att vi begår dumma, farliga (för oss själva eller andra) eller kriminella gärningar utan att vi inte längre kan vara fullkomliga (ordet "synd" är en urgammal bågskytteterm som betyder "att missa målet"). 

För att summera detta, var Anthony Blooms far inte alls okänslig för huruvida sonen levde eller dog. Han värnade tvärtom osjälviskt om sonens innersta kärna - anden i honom, det som utgjorde sonens sanna identitet och kallelse.

Slaveri och förföljelse

Samma måndag, senare på kvällen 


Jag glömde några saker i mitt förra blogginlägg, så jag tänkte ta tillfället i akt att skriva om dem nu innan det är dags att nattkissa hundarna innan vi kryper till sängs (soffs?).

Häromnatten hade jag en så talande dröm att jag absolut inte behöver tolka den. Jag drömde att jag var slav åt en mycket rik och mäktig man, som utnyttjade mig på alla sätt man kan. Så dog han, och familjen omkring honom började bråka om vem som skulle överta mig... och vad jag skulle göra åt dem. Själv hade jag inget att säga till om. 

I natt hade jag en liknande dröm, fast den handlade om att jag blev jagad ovanpå hyllor och höga skåp (jag var liten nog för att rymmas) och att jag knuffade ner saker mot förföljarna för att de skulle ge sig av. Vilket de inte gjorde. Till sist upptäckte jag att jag kunde smälta in i väggarna och gömma mig inuti dem (det fanns ett tomrum mellan väggens två sidor) så att mina förföljare inte hittade mig. Inte heller den här drömmen behöver tolkas, eller hur?

Bekymret är väl snarare varför jag drömmer sådana här saker nu, när jag ju faktiskt har börjat ta itu med det som får mig att känna mig just nedtryckt och... ja, väl inte direkt förföljd, men i alla fall rejält stressad av allas behov och önskemål. Vad vill mitt undermedvetna säga mig? Att jag inte får backa nu, utan skall påminna mig själv om hur livet varit så att jag inte frestas att ge efter för trycket? Men jag tror faktiskt att jag är stark nog att inte falla för vare sig känslomässig utpressning eller andra sätt att få mig att ändra mig, falla undan för andras viljor eller ta större hänsyn till någon annan än till mig själv. Givetvis vill jag inte vara självisk, utan fortfarande förstå och visa respekt för andras känslor, tankar och åsikter... och jag vill lyssna öppensinnat, så att jag inte missar någonting viktigt. Däremot vill jag aldrig mer förråda mig själv! Det har jag gjort så många gånger att jag till sist inte längre visste vem jag var... nu när jag kämpar mig tillbaka till ett livskraftigt och sant "jag" måste jag värna om det, ta väl hand om det och fortsätta att stärka det. Annars fruktar jag att jag aldrig kommer att lyckas rädda mig undan känslomässig förintelse någon mer gång. Är det det drömmarna handlar om? Bearbetar jag alternativen till den väg jag precis slagit in på? Jag har inte så lång tid kvar här i Västerås nu... senast den 18 september behöver jag åka tillbaka till Gullspång, oavsett hur framtiden blir. Michelle orkar inte ha mig boende här hur länge som helst - hon har ett lika stort behov av ensamhet och svängrum som jag, och i en tvårumslägenhet har man inte så många möjligheter att vara ifred. Särskilt inte som hennes lägenhet saknar innerdörrar till annat än badrummet! Jag försöker verkligen att inte sitta i knäet på henne, utan hållas med eget och inte störa med prat annat än när hon själv uppmuntrar till det... men givetvis längtar hon efter att få tillbaka sitt revir, precis som jag känner när jag är hemma hos mig. 

Den andra saken jag glömde att skriva om tidigare var att jag har upplevt något ovanligt idag: för lågt blodsocker! Det är inte första gången det händer mig, men det är absolut ingenting jag brukar känna av - tvärtom brukar sockret ligga för högt. Nu tror jag att det har med värmen att göra, för vi har fått väldigt varmt väder igen (idag var det +28 grader i skuggan) så jag tappade totalt aptiten... men det har rättat till sig nu, sedan Michelle lagat en underbart god middag med kebabkött, pitabröd och massor av färska grönsaker, rödlök m.m. som vi sedan kryddade med en god kebabsås med vitlök. Mmm! Efteråt var jag rund som en prost... och inte behövde jag ha dåligt samvete heller, eftersom maten var alldeles utmärkt för diabetiker. 

Nästa pusselbit på plats

Måndag vid lunchtid 

Det har blivit vardag igen, vilket betyder att Michelle jobbar och jag tar hand om hundarna, hushållet och tvätten. Samt vilar huvudet efter gårdagens alla intryck. Solen skiner från en i stort sett molnfri himmel och det är sommarvarmt ute så hundpromenaderna blir långa och avkopplade... tänk, i år tycker jag att sommaren blev perfekt vädermässigt med både sol och regn, värme och svalka. Tror att naturen har mått betydligt bättre i år, och bönderna som slipper nödslakta sina djur för att det inte funnits tillräckligt med foder! 

Har du varit med om känslan av att du inte vill att en bok skall ta slut? Så känner jag för den här boken om gränsdragningar... har bara ett kapitel kvar, och det känns som att ta farväl av en vän som kommit med så många bra råd att man sett betydligt mer klart på en situation som förut varit obegriplig och känts omöjlig att reda ut. Men boken finns ju kvar, och jag skall studera den igen så att jag verkligen lär mig de här viktiga sakerna. För de är verkligen livsviktiga, har jag äntligen förstått! Och jag behöver hamra in dem i mig, göra dem till osvikliga delar av min moraliska kompass så att jag inte går vilse igen. 

En annan, näraliggande fråga: har du sett Lasse Åbergs film "Sällskapsresan"? Den börjar med devisen att svensken inte reser till något utan från något - faktiskt på många sätt rätt, åtminstone sett ur det perspektiv filmen intar. Men om jag bestämmer mig för att flytta så blir det definitivt till något, inte från något. För själva grundvalen för en flytt måste vara Guds vilja - att jag blir tydlig över att det är Gud som kallar mig hit till Västerås, ingenting annat. Gud kallar nämligen aldrig en själ ut ur någonting utan att samtidigt kalla en in i någonting viktigare (d.v.s. något som stämmer bättre överens med den specifika individens behov, möjligheter och uppgift just då). Hur han gör det? Framför allt lyssnar jag förstås till mina överordnade i kyrkan - biskoparna i första hand. Jag ber också intensivt, kontemplerar de olika tecken jag får t.ex. i gudstjänster, kristna texter (självklart främst de bibliska, men även andra goda vägledare) och genom att bitar faller på plats i stället för att det reses hinder framför mig. Också hindren måste dock granskas, eftersom det beror så väldigt mycket på vem det är som försöker hindra mig: Gud eller Ondskan? Är det den Gudomliga Kärleken som talar, eller sådant som skadar, river ner, söndrar och förstör? Den Onde har ingen makt, men han gör sitt bästa att hota och skrämma... särskilt genom ens eget inre och andra människors beteende, som drivs av hans sorts tankar: egoism, småsinthet, girighet, oförstånd, intolerans, rädsla o.s.v. 

Personer jag umgås med är ofta väldigt bra på att lägga till pusselbitar av bägge sorterna. Det finns de som klart kan se vad jag behöver, vad som är klokt att göra, och de som utgår ifrån sina egna behov och önskemål. En vän som vill att jag flyttar för att det gagnar hen - eller tvärtom inte vill att jag flyttar för att jag då inte finns i närheten för att tillfredsställa hens behov och önskningar - är ingen vän och skall inte få delta i vägledningen. Däremot är vänner som utgår från vad jag uttryckt för behov, eller sett mina behov trots att jag inte uttryckt dem, ovärderliga! Det är deras åsikter jag lägger i de olika vågskålarna - för och emot en flytt - och begrundar för att komma fram till ett klokt beslut. Och jag är inte rädd för att lyssna till röster från oväntade håll, bara de också grundar sig i vad som är bäst för mig och inte för dem själva...

Igår kväll tog jag mig för något jag aldrig gjort förut: jag skrev till en vän som är astrolog och frågade hur hen såg på mina tankar på flytt. Under natten fick jag detta svar:

Beslutet att flytta är väl grundat och ligger rätt i tiden. Du kommer dessutom att ha oväntad tur med dig och få ett erbjudande som inte ligger riktigt i linje med vad du tänkt dig men som öppnar för en snabbare flytt och en ganska omedelbar tillfredsställelse. Det kräver dock att du ändrar dina långsiktiga mål och väljer en lite annan riktning vad gäller arbetet än du tänkt. Oavsett vilket du väljer kommer flytten bli av inom sex månader så du kan koncentrera dig på det. Korten vill dock ge ett råd: att flytten i sig löser inte hela situationen. Se det som en chans till en nystart men för att få det du vill ha ut av den krävs att du tar i tu med det som bekymrar dig. Detta fungerar om det är en väg till något nytt, inte om det är en flykt från något gammalt.

Mycket tänkvärt, utan tvekan! Särskilt som vännen inte känner till detaljer om mitt liv och varför jag grunnar på huruvida en flytt skulle vara en positiv förändring för mig... annars skulle jag inte lita på vad som sas, utan oroa mig för att min vän bara sa vad hen tror att jag vill höra.

Väldigt tänkvärda är också de pusselbitar jag fick med mig från dagen i kyrkan igår. För det första var jag inte med i koret, som jag brukar, utan agerade kyrkvärd och välkomnade besökare, delade ut liturgi och psalmböcker samt visade tillrätta, tog upp kollekt och lämnade fram till altartjänaren, assisterade en dam som behövde en stödjande arm under nattvarden, hjälpte biskopens fru med att göra i ordning fikat samt diska m.m. efteråt o.s.v... en roll jag inte haft på närmare tjugo år, men som var riktigt rolig som omväxling till kortjänsten! Jag älskar ju människor, och min flytande (amerikanska) engelska kom väl till pass eftersom vi hade flera engelskspråkiga besökare som aldrig varit hos oss tidigare - det var nyttig träning, och mycket givande på många olika sätt. Mässan i sig var också oerhört givande, huvudtanken för dagen var hängivenhet, vilket var exakt vad jag kände hela dagen - en intensiv kärlek till Gud och min kyrka, till mina kollegor och vänner, till alla som stöder mig i min kamp för att bli en självständig, fri och ansvarstagande (med)människa (att jag satte ordet "med" inom parentes beror på att jag sedan i våras verkligen arbetar aktivt med att ta hand om både mig själv och andra - inte bara andra). Och biskopens predikan handlade om att med djupaste allvar lyssna till Guds röst inombords, vilket är exakt vad jag försöker göra. 

Sedan var det möte i samfundsstyrelsen - det sista ordinarie innan årsmötet den 29 september. Eftersom dessa möten är öppna för alla medlemmar stannade jag kvar och lyssnade till diskussionerna... de är lite extra spännande just nu, eftersom vi i vår får en ny biskop; och inte vem som helst utan en av mina bästa vänner Krister Fast, nu kyrkoherde i St. Mikaels och Alla Änglars domkyrka i Stockholm! Jag är så glad att just han valts, för han kommer att bli en alldeles utmärkt biskop... och jag tror att det känns bra för våra nuvarande biskopar, eftersom bägge fyller 75 år nu (den ena idag och den andra lite längre fram i höst) och säkert vill ta det lite lugnare framöver. Krister är så kunnig, och en så bra präst... jag känner idel tacksamhet över att ha honom i mitt liv.

Ja, det är som sagt årsmöte i samfundet snart... och igår blev jag tillfrågad om jag kan tänka mig att komma tillbaka till styrelsen (som jag lämnade när jag flyttade till Otterbäcken, eftersom avståndet då blev lite för stort, dyrt och tidskrävande för mig att vara aktiv på den nivån i Stockholm där mötena hålls). Och vet du vad? Jag tackade ja! Det känns helt rätt att engagera mig igen, och hjälpa kyrkan på de sätt jag kan och orkar... alldeles särskilt om jag nu flyttar till Västerås, det är visserligen inte bestämt än men jag har absolut inte släppt tanken och nästan alla jag pratar med tycker att det är en bra idé. Mina vänner på FB, i kyrkan och här i Västerås är oerhört positiva och ser det som en nystart för mig nu när jag inte längre har mina föräldrar att ta hand om utan står fri att göra vad jag själv vill och behöver - och fördelarna är så många att jag inte kan blunda för dem, även om jag givetvis också tänker på vad jag i så fall skulle lämna bakom mig. Särskilt tänker jag på hur Carina och Maria skulle orka ta hand om St. Rafaels kyrkogrupp i Skaraborg... men Carina är mycket positiv och säger att de klarar sig bra utan mig, vilket känns skönt att höra. Jag inbillar mig inte på något vis att jag är oumbärlig, men jag vill heller inte överge mina kyrkliga vänner när vi nu har chansen att återuppbygga upp en verksamhet i området trots att kapellet i huset inte längre finns att tillgå.

Huset, ja... där har du ännu en anledning till att det börjar kännas dags att lämna Gullspång. Varje gång jag ser huset, när jag kör förbi, eller påminns om det på något annat sätt, mår jag dåligt... inte för att Perry har köpt det, för jag tror att han kommer att göra underverk med mitt gamla fina hem som jag har älskat så mycket, utan för att jag hela tiden drabbas av flashbacks och känslomässigt återupplever minnen av det som drev mig/oss därifrån. Jag vet att det inte är mitt ansvar längre, att jag skall släppa alltihop, men jag tänker varje gång på vad jag aldrig gjorde som huset förtjänade, vad jag inte orkade med i trädgården, och vad jag nu har lämnat över till Perry att ta itu med. Det är urbota dumt, absolut korkat, för jag har ju inte på något vis längre med saken att göra... men så långt har jag inte kommit i min träning än. 

Nu måste jag gå ner i tvättstugan och sedan kommer Michelle hem från jobbet... så jag får blogga vidare vid ett annat tillfälle.


Not. Adveniat regnum tuum betyder tillkomme ditt rike.

Soligt och varmt

Lördagskväll 



Det har varit en så där underbart avkopplad dag utan måsten idag, och eftersom vi haft sol hela dagen har hundpromenaderna blivit långa. Mellan promenaderna har Michelle sytt (det är hennes hobby och hon är väldigt duktig) medan jag har gosat med hundarna, virkat och smådonat med lite av varje i lugn och ro. Samt läst. Som uppfödare får Michelle Svenska Kennelklubbens medlemstidning "Hundsport", och i ett av deras nummer hittade jag en väldigt intressant artikel (Hundsport Special nr 2, juni 2019, rubrik "Aktivitet och impulskontroll") som bl.a. handlar om överaktiva hundar (kallas visst, med stor humor och framför allt distans till allvaret ADHunDar) - och det var just detta med ADHD som gjorde artikeln extra intressant för mig. Den kände och aktade hundbeteendevetaren Anders Hallgren är mycket avogt inställd till att man sätter bokstavsdiagnoser på hundar och medicinerar dem som om det vore något fel på dem, och jag håller med om att det känns märkligt att medicinera en hund lugn och foglig bara för att man vill ha dem så - inte för att de är sjuka. Är det inte bättre att aktivera hunden, ge den utmaningar som tränar både kropp och hjärna? Samt lära hunden att koppla av mellan varven, så att den inte beter sig som en "duracellkanin". Tycker också att hans definition av ADHD var så oerhört enkel: "ADHD innebär att en individ är överaktiv och har svårigheter att lyssna och samarbeta". 

Den beskrivningen passar ju lika bra in på människor - jag har många vänner med diagnosen och tänker att man lätt glömmer bort framsidan av det hela också, nämligen att de är kreativa, inte ger upp i första taget och blir väldigt kunniga på det som intresserar dem. Men visst, för mig som är en långsam och tankfull person som verkligen anstränger mig att alltid mena precis vad jag säger (alltså, inte använda mig av understuckna meningar eller "text mellan raderna") och som utgår ifrån att både jag och den jag pratar med lyssnar på mig, kan det bli jobbigt att försöka kommunicera allvarligheter med en individ som har ADHD... jag känner ofta att den personen inte lyssnar utan missuppfattar och tror sig höra något annat, ofta genom att vissa av mina ord verkar falla bort. Ta t.ex. om jag säger att jag skall försöka göra någonting för den personen - efteråt undrar jag alltid om ordet försöka kom med, eller om det uppfattas som att jag har lovat göra det där (vad det nu är). För mig är skillnaden väldigt stor, och det är det naturligtvis även för den jag pratar med - men att plötsligt ställas inför att man påstås ha lovat något när man bara sa att man skulle försöka är både tungt och svårt att leva upp till. Likadant är det med planer - man pratar om något man vill göra tillsammans, och så händer det något som gör att planerna måste ändras och den andra personen klarar inte av förändringen utan blir besviken och tjatar om att man har svikit ett löfte. Det här är särskilt känsligt för mig som kan ha sagt att jag skall göra en sak och sedan blir sjuk... att då bli anklagad för att ha brutit ett löfte känns som en dubbel bestraffning, som om inte migränen i sig var eländig nog. 

Nu understryker jag att jag har många vänner med diagnoser, och just att jag kallar dem mina vänner borde signalera tydligt nog att jag älskar och respekterar dem just sådana de är. Dessutom har jag ju själv diverse diagnoser - inte så många av just den typen, men visst har jag neurologiska skador (min migrän, t.ex.!) och jag litar inte fullt ut på min hjärna eftersom den plågar mig med sådant som sifferblindhet, minnesproblem, bristande tålamod och ork m.m. Sagt med andra ord: jag är själv långt ifrån perfekt, vare sig fysiskt eller mentalt. Och visst kan jag tänka mig att när jag med mina problem krockar med en person som har andra, minst lika besvärliga, problem så blir vi båda påverkade negativt när vi försöker kommunicera, samarbeta eller helt enkelt förstå varandra. Det vi har gemensamt är ju att det inte syns utanpå, och att människor som inte har samma svårigheter (vilka de nu än må vara) inte förväntar sig annat än att man skall bete sig "normalt"... men vi har ju själva också förväntningar på varandra, och det skapar smärtsamma konflikter. Konflikter som är väldigt svåra att lösa, just för att båda parter har svårt att mötas på samma "bana". 

Det sorgliga för min del är att jag inte längre orkar med sådana konflikter. Troligen har det att göra med att jag i hela mitt liv har fått vara foglig och underordna mig starka karaktärers sätt att bete sig... och nu, när jag har chansen att äntligen slippa ur det mönstret, blir jag överkänslig. Ungefär som när pappa slutade röka och jag blev hyperkänslig för cigarettrök. Det var jag inte medan han rökte - det kom som ett slags eftereffekt. Hur som helst varken kan eller vill jag längre ställa upp på att bli bemött med beteenden som innebär att jag inte blir respekterad, att man ignorerar mina behov och gränser eller åtminstone försöker agera som om deras egna är viktigare än mina - jag har passerat ett vägskäl och valt att slå in på den obekväma stigen där jag inte längre har lika lätt för att bara "flyta med" och anpassa mig till vilka situationer som helst. 

Första gången

Fredag eftermiddag 


Att följa valparnas utveckling är att uppleva den ena "första gången" efter den andra i deras liv. De är ännu bara fem veckor gamla och det har redan blivit dags att möta världen omkring dem... igår gjorde de sina livs första biltur och fick träffa främmande människor för allra första gången, och ikväll skall de ta emot sitt allra första besök utifrån. De är fortfarande ganska knubbiga, men benen har blivit längre och smalare, och öronen viks hela tiden fram och tillbaka medan kroppen skapar de veck som skall bli "rosenöron" (den typiskt bakåtliggande öronformen som mig veterligen alla vinthundar har). De skäller, morrar, gnyr och gnäller som en vuxen hund - bara i "ynkligare" ton", för de är ju så mycket mindre - och de söker sig aktivt och ivrigt till oss människor (iggyn är en mycket människoorienterad hund, precis som Cornish Rex är en människoorienterad katt). Och de har nästan slutat att dia, eftersom de hellre vill ha uppblötta torrisar som mättar bättre... så Miri har börjat dra ner på mjölkproduktionen och har inte alls samma tålamod att ligga hos valparna så de når hennes spenar. Överhuvudtaget har hon inte mycket tålamod med valparna, utan låter dem hållas i valprummet medan hon umgås med de vuxna hundarna och oss eller sover under en filt i soffan... de leker så bra själva, och så finns ju Geisha (nu åtta månader gammal) att busa med! 

Själv försöker jag lära mig så mycket jag kan, dag för dag, stund för stund, om hur det är att sköta en kull. Nej, jag har inte för avsikt att bli uppfödare... men jag vill kunna rycka in och hjälpa Michelle, om hon behöver det. En kunnig backup är ju alltid bra att ha! Och så är det ju så spännande att följa den här utvecklingen... människobarn tar kring tjugo år på sig att lära sig vad de behöver för att stå på egna ben, medan valpen i stort sett skall vara redo efter åtta veckor... det är svindlande stor skillnad. 

I kväll kommer det som sagt besök hit - jag själv kommer inte att vara hemma, för jag skall träffa en god vän som bor i en annan del av Västerås, men jag vill hjälpa Michelle att ha det trevligt här hemma så mellan hundpromenaderna (som idag blir mycket korta, eftersom det regnar ute) städar och tvättar jag. Så jag är rätt svettig... puh! Dammsugaren är väldigt bra, men öser ur sig värme, och i tvättstugan avger både torkskåpet och tumlaren hetta... måste duscha och byta kläder innan jag åker iväg i kväll *note to self*. 

I huvudet är det för stunden ganska lugnt. Jag menar tanke- och känslomässigt. Min kallelse står allt klarare för mig, men det är inte så mycket att göra just nu utan jag bidar min tid och väntar på nästa steg. Till dess vilar jag i Gud, njuter av friden och tystnaden (sovande iggisar för inte mycket väsen), äter när jag är hungrig och dricker när jag är törstig. Regnet gör som sagt hundpromenaderna extremt korta, eftersom ingen av damerna vill bli blöta och därför gärna kissar utanför husknuten och sedan skyndar in igen, så jag har gott om tid att virka, titta på dokumentärer (har sett en om hur solen fungerar och en om neutronstjärnor) på Youtube och leker lite med Township (ett spel på paddan). Och så har jag pratat med Maria, som är så bussig och tar hand om min lägenhet och posten medan jag är bortrest. Det är skönt att höra att allt är lugnt där hemma, för det hjälper mig att koppla av och bara tänka på här och nu...


Äldre inlägg

Nyare inlägg