Visar inlägg från augusti 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Gränsdragaren Geisha

Lördag eftermiddag 


Jag
har plötsligt insett att åtta månader gamla Geisha, den yngsta iggyn förutom valparna här i flocken, just nu går igenom exakt samma process som jag - hon lär sig att gränsa mot omvärlden! Michelle och jag säger att hon är som en tonåring... obstinat, egensinnig och vänder mer eller mindre ständigt dövörat till när man försöker kommunicera kommandon (som t.ex. "kom", "sitt" och "vänta") med henne. Tidigare har jag inte dragit den parallellen, men idag studerade jag valparnas sätt att ömsom komma till Miri (deras mamma), ömsom ge sig iväg från henne, och hur Miri ömsom tar emot dem, ömsom stöter bort dem... och det slog med att det är exakt vad Geisha också gör fast mot oss människor. Hon sätter gränser! Precis som Miri och valparna sätter gränser mot varandra. Insikten fick mig att börja gråta... för det här betyder att både Geisha, valparna och Miri känner sig tillräckligt trygga och älskade för att våga språnget. De klarar av vad jag inte förmådde under alla dessa år... och jag är full av beundran över hur smidigt det går, och hur de hjälper varandra på vägen. Gud satte mig i den här situationen för att lära mig många viktiga läxor, har jag förstått... och jag är bortom ord tacksam att få vara med och göra mitt lilla till för att skapa den trygga och kärleksfulla atmosfär dessa hundar behöver för att bli hela, trygga och glada vuxna. Måtte de bara få lika fina familjer dit de kommer! Bara tanken på att behöva ta farväl av "mina" valpar sliter i hjärtat... jag tänker att jag troligen aldrig får se pojkarna mer, aldrig får veta hur de kommer att ha det under resten av sina liv, och den tanken gör ont. Hayato (Hampe) skall flytta till sin pappa i Piteå, vilket är väldigt långt härifrån... och var Hikaru (Hasse) tar vägen vet vi inte än, eftersom han har sina intressenter men inget är bestämt. När det gäller Hotaru (Hedda) har jag större tur: hon blir kvar här, med en förhoppningsvis ljus framtid som avelstik några år och sedan gosliv tillsammans med Michelle som älskad pensionär. Michelle tar aldrig många kullar på sina avelstikar - jag tror faktiskt att två kullar per tik är maximum - men hon fortsätter att älska och skämma bort dem hela livet, och det är bara när de får det bättre någon annanstans som hon låter dem flytta. Vilket jag tar som en enorm ära, eftersom jag nu fått ha Belle hos mig i sex år och Miri kommer med oss hem när valparna har flyttat! Kvar här blir sedan Ginny, Geisha och lilla Hedda...

Hur kommer det att gå med mitt eget gränsdragande? Har jag också en kärleksfull och trygg miljö att utveckla sunda gränser i? Det vet jag inte än, eftersom det enda jag har att jämföra med är hur jag blir bemött på Facebook och här i bloggen. Jag tror att mina syskon rentav applåderar den här förändringen, för de har säkert väntat i decennier på att jag skulle bryta mig fri från bojorna... och mina kollegor och vänner i kyrkan stöder mig till fullo, det vet jag. Men kan mina vänner ta att jag blivit mer gränsande? Att jag inte längre bara anpassar mig, ställer upp, försöker läsa deras tankar så att jag skall kunna göra vad de vill o.s.v. Kan de acceptera mitt nya "jag"? Kan de glädjas å mina vägnar, trots att det innebär att de själva "förlorar" på bytet eftersom jag inte längre kommer att vara lika foglig? Det kan bara tiden utvisa... och deras eventuella motstånd är bara halva problemet, för det finns ju också ett inbyggt motstånd inuti mig. De där tunga, söndrande skuldkänslorna som säger att jag är självisk, att jag borde ställa upp mer, att jag inte tar tillräckliga hänsyn till hur mina vänner känner det, vad de behöver och vill o.s.v. Jag har precis läst hela boken om gränsdragningar och i den kallas de de där skuldkänslorna för "den inre föräldern". Givetvis menar de inte sunda, kärleksfulla och trygga föräldrar som klarar av att hjälpa sina barn bli fristående, självständiga vuxna (så där som Miri gör med Geisha och valparna) utan den sortens föräldrar som vill behålla greppet som sina barn även när de vuxit upp och flyttat hemifrån. För mig är det inte svårt att veta skillnaden, för jag kan ha min egen pappa som exempel på en "inre förälder"... och nu när jag sitter här och kontemplerar fenomenet, minns jag att jag faktiskt stött på samma sak för länge sedan, på 1990-talet, då en mycket kär vän till mig gjorde upp med sin pappa efter hans död och gick i gruppterapi för att sluta bete sig medberoende i relationer. Hon berättade för mig vad hon lärde sig, och en av de sakerna var just den där inre "programmeringen" som man följde oavsett hur destruktiv den än var... om jag minns rätt, var botemedlet att man slet den disketten (numera får det väl bli en CD-R, ett USB-minne eller en portabel hårddisk) ur huvudet och ersatte den med en ny, som man personligen hade formaterat om och fyllt med betydligt sundare kommandon. Att jag inte tänkt på att detsamma gäller mig?!? Och självklart blir det ju så, att när man byter programvara blir man annorlunda... vilket inte alla kanske uppskattar.

Jag är en smula orolig för att komma hem... inte bara för att jag inte vet hur mina vänner kommer att reagera utan för att jag är osäker på hur jag själv håller fast vid det här nya jag lärt mig. Klarar jag av att fortsätta på den här inslagna vägen? Hur hindrar jag mig själv från att falla tillbaka i gamla, skadliga beteendemönster? För det är ju på det viset, att insikter måste återerövras gång på gång på gång... de sitter sällan en gång för alla, utan bleknar och försvinner om man inte aktivt lyckas inarbeta dem i sitt inre på djupet. Helst ner i det undermedvetna, där cirka 90 procent av vårt varande ligger dolt. Annars blir det inte kvar, utan försvinner som ånga ur ens system - poff! Och så måste man gå igenom samma smärtsamma process igen för att återerövra det hela.

Nu kom Marie-Ann och Michelle hem från sin ärenderunda, så nu är det dags att laga mat. Hundarna har fått sitt och är förhoppningsvis tillräckligt mätta för att lätta sig att sova...

Världen är liten

Fredag förmiddag 


Ja,så är det sannerligen... världen är mycket mindre än man trodde som yngre. När jag kom tillbaka efter en riktigt lång promenad med hundarna och nästan hunnit till "vår" port, kom en gammal dam med rollator över gatan för att få hälsa på hundarna. Givetvis började vi småprata (jag älskar äldre människor, och det gör Belle också så hon visade sig från sin allra bästa sida) och jag kunde inte undgå att höra den särpräglade gutiskan i damens röst. "Kommer du från Gotland? Jag har bott i Visby" sa jag och hon sken upp, berättade att hon bott här i Skallberget i sex år men tidigare hela sitt liv i Hall (som, för den som inte vet, ligger på norra Gotland). Jag frågade om hon trivs och att jag leker med tanken på att flytta hit, och hon nickade ivrigt: "Gör det! Du kommer inte att ångra dig!" Så berättade jag att min moster och morbror hade gård på Hall, och när jag nämnde deras namn strålade hon som en sol, sa att hennes far hade arbetat hos min morbrors far och att hon kände hela familjen Pettsson (Pettersson, men på Gotland drar man ihop efternamnen) mycket väl. "Ja, lilla Berit gick ju bort i våras" konstaterade hon "och sedan dog mor hennes". Jag nickade och berättade att jag deltagit i Berits begravning och då träffat Hildegard för sista gången. "Hon var min mammas syster" berättade jag. "Och mamma är också borta nu". Så småningom skildes vi åt efter att ha kramat varandras händer, och jag hoppas verkligen att vi ses igen för det känns som att jag har fått en ny vän - som åtminstone delvis delar mitt förflutna. Är mycket lycklig över detta möte!

Det här har förstås satt igång ännu fler funderingar kring att flytta hit. Det känns som om fördelarna travar sig på varandra, som om Gud själv visar mig steg för steg, bit för bit, att det är hit jag skall. Nu har jag ju en gång för alla bestämt att jag bara flyttar om det är Guds vilja, och att jag inte vågar lita på min egen tolkning utan behöver stöd utifrån för det... så nu skall jag fråga biskopen om vi kan ses igen och prata mer om de här sakerna. Jag behöver bli klar över vad som är min mänskliga vilja och vad som är Guds vilja i mig, alltså vad mitt "jag" säger och vad Guds röst i mitt hjärta säger. 

Tyvärr gör det här också att jag börjar bli orolig för att komma hem till Gullspång. För om mina vänner hör att jag tänker flytta till Västerås, kommer de att bli ledsna... vi umgås ju så flitigt, praktiskt taget varenda dag, och om jag försvinner ur "gänget" kommer det naturligtvis att lämna ett hål för dem. I alla fall till en början. Missförstå mig nu rätt - jag tror definitivt inte att jag är oumbärlig, och jag har faktiskt bara bott i Gullspång i två och ett halvt år. Innan dess visste jag visserligen vilka Maria och Alex var, eftersom vi träffades då och då på Amnegården när jag var där med mamma, men vi umgicks inte... så jag kan inte precis utgöra en avgörande del av deras liv och de har sina sociala nät även utan mig, om jag säger så. Men visst, just för att vi umgås så intensivt och bor grannar så att det är väldigt enkelt att gå mellan våra lägenheter/uteplatser, har vi kommit att bli delar av varandras vardag på ett sätt som förstås innebär att min eventuella flytt därifrån märks tydligare än om vi bara hade setts då och då. Och de är ju mina vänner för att jag älskar dem och trivs med att vara med dem! Så jag kommer att sakna dem, det är det inte tu tal om. Lyckligtvis finns ju telefoner och Internet! Och precis som jag i alla år rest för att hälsa på vänner på andra orter, kan jag mycket väl resa till Gullspång för att träffa mina vänner där. Inte alls lika spontant, men i alla fall.

Skallberget... Golgata... minns du den där profeten jag träffade för några månader sedan, som sa att jag skulle springa rakt in i korset och gömma mig där? Korset stod på Golgata. 

Varit vissen

Torsdag, tidig kväll 

Nej, givetvis trodde jag aldrig att jag skulle bli fullt frisk bara av att byta ut mitt liv i Gullspång mot någon månads vistelse i Västerås. Men jag har mått bättre här, och orkat mer, och det känns mirakulöst bara det! Idag har dock inte varit någon bra dag för mig... hettan har varit näst intill kvävande, jag har varit blöt av svett hela dagen och bara med möda klarat av det jag lovat utföra: tvätten, framför allt (åtta maskiner med efterföljande torkning). Och så har jag tagit hand om det dagliga: disk, mat till både stora och små hundar, hundpromenader (dock inte så långa, kanske någon kilometer per gång), städning av valprummet och lite småstädning av de övriga rummen när jag ändå höll på o.s.v. Givetvis med pauser emellan - jag har som sagt inte blivit frisk, bara lite starkare och piggare av att slippa stress, press och känslomässiga berg-och-dalbanor. 

På eftermiddagen började huvudet verkligen att krångla med värk, tryck i ögonen och dåligt tålamod. Inte så att någon av hundarna drabbades - så lågt tänker jag verkligen inte sänka mig! - men så att jag själv kände mig rastlös och trött. Och så brast det löst: ett rejält åskväder satte igång precis över våra huvuden! Ett tag var det så att fönstren skallrade och hundarna blev oroliga, så jag bäddade ner dem allihop i soffan och la mig själv hos dem för att lugna ner dem lite grand i alla fall. Ginny tog det hela med ro, Miri var lugn en lång stund, Geisha och valparna brydde sig lika lite som Robin (som jag sagt flera gånger finns det inget som rubbar honom)... men Belle är skotträdd, och åskan dundrade verkligen rakt över oss. När sedan regnet började att smattra blev hon ännu mer stirrig, och det satte igång Miri - från ena sekunden till den andra blev hon plötsligt rasande och gav sig på stackars Ginny! (Belle vågar hon inte gå på - min Bellen Bus är flockens kvinnliga nestor). Jag fick sära på dem med ren armstyrka och bära iväg en vilt morrande och skällande Miri till valprummet, där hon plötsligt var oskyldigheten själv och pep sorgset över att jag vägrade släppa ut henne igen (när grinden är stängd, kan hon inte hoppa över den). Belle och Ginny rullade ihop sig tillsammans, tätt intill mig, och nu väntar vi på att Michelle skall komma hem så hon får avgöra om Miri är snäll nog att komma ut till oss andra. Till dess har hon rumsarrest, den lilla söta gangstern! 

Nu verkar det värsta av åskvädret ha dragit vidare, det regnar mest och mullrar då och då längre bort... och mitt huvud mår bättre. Men jag funderar ändå på att föreslå Michelle hämtmat i kväll, eftersom hon lär vara trött efter en hel dag i skolan och jag själv är för trött för att laga mat. 


Skrivet senare samma kväll:

Nu är jag nyduschad, mätt och sitter i soffan med en mugg te bredvid mig på bordet. Det blev hämtmat, Michelle gillade idén så jag stack iväg till en pizzeria vi blivit förtjusta i (Hanna's på Kristiansborgsallén 24) och köpte en dubbel Calzone samt sex mozzarellasticks som jag sedan körde hem direkt innan den hann svalna. Mmm, gissa om vi var hungriga! Och det blev inte sämre av att Michelle trollade fram en Max' Green and Garlic-sås som vi kunde dippa i...

Miri har blivit snäll igen och slipper rumsarresten - hihi! Däremot har Michelle och jag suttit en bra stund inne i valprummet och lekt med valparna, klippt klorna på dem och blivit tuggade på så där lite kärvänligt. Deras små munnar är alldeles fulla av vassa tänder, kan du tro! 

Åskan är också över, liksom regnet, så kvällspromenaden var inget problem. Nu skall Michelle också duscha, och sedan tar vi en ut hundarna på en snabb "nattkiss" innan vi kryper i säng... efter den här dagen behöver jag verkligen sova bra, så att jag inte är lika vissen i morgon. Hoppas att det inte är lika varmt då!

Alldeles för varmt för mig

Onsdag eftermiddag 

Jag skall inte gnälla... det är skönt att slippa ha tunga skor och jacka på sig när man går ut med hundarna, det är grönt och fint överallt och andra människor njuter av värmen. Men det är alldeles för varmt för mig! Så fort jag går utomhus blir jag nästan genast svettig - inne kan jag hålla temperaturen någorlunda human genom att korsvädra och låta AC:n stå riktad mot mig när jag sitter ner, och så dricker jag förstås mycket vatten. Men i natt fick jag en mycket smärtsam kramp i foten, och den ville inte släppa hur jag än försökte, så jag har inte sovit vidare värst bra. När jag så berättade det för en vän sa hon att det troligen beror på att jag p.g.a. hettan lider av magnesium- och saltbrist p.g.a. jag svettas så mycket... får åtgärda det. Och, som sagt, jag skall inte gnälla... redan i morgon skall vi visst få regn och kanske t.o.m. åska, och snart är hösten här. Det märks på sätt och vis redan genom att det är mörkt när vi går ut på näst sista hundpromenaden vid 20-21-tiden på kvällen... nu har ju jag personligen inget emot mörker (och inte regn heller, bortsett från att det är näst intill hopplöst att rasta iggisar i sådant väder), men jag tycker synd om alla som jobbar och som bara får uppleva dagsljus under lunchrasten. Hoppas de är kloka nog att ta tillvara den stunden och inte sitta inne hela rasten! På mitt senaste jobb, innan jag blev sjukskriven och sedan pensionerad, var det obligatoriskt att gå ut en sväng på lunchen... bara om man hade ett bra skäl att stanna inne, var det okej att skippa en promenad runt kvarteret eller en stund på kajen (arbetsplatsen låg på Strandvägen i Stockholm). Den arbetsgivaren var överhuvudtaget mycket mån om personalens hälsa - vi hade fri frukt, en egen kock som lagade hälsosam och god mat åt alla anställda, varuautomater med mineralvatten m.m. i korridorerna, gym o.s.v. Behövde man en nypa frisk luft var det helt okej att gå ifrån en stund, bara man verkligen gick ut och inte hängde kvar inomhus. Vi hade AC och fläktar, dessutom, så att det inte skulle bli för varmt i det gamla stenhuset vi huserade i. Har aldrig jobbat på ett bättre ställe!

Skulle ha tvättat idag, men fick ingen tvättid så jag får ta det i morgon i stället. Däremot diskar jag (det blir mycket disk med sju hundar som skall äta flera gånger om dagen) och städar regelbundet - inte minst i valprummet där det snabbt blir stökigt... i övrigt vilar jag, bortsett från hundpromenaderna, förstås. När Michelle kommer hem skall jag duscha, för i kväll är jag medbjuden på grillning hemma hos Michelles pappa och flera av hennes syskon med partners kommer visst också dit så jag vill känna mig lite uppfräschad då. Om det inte är för varmt skall Michelle, hundarna (inklusive valparna som får åka i vagn) och jag promenera dit... det tar cirka 40 minuter, säger Michelle, så det blir en bra promenad. Förhoppningsvis med skugga emellanåt och inte bara sol!

Försöker låta bli att tänka för mycket... "Ärkebiskopens böneskola" ger mig så många insikter, men också sorg eftersom jag känner att jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid tillsammans med Gud som jag vill och bör. Ärkebiskopen har också samma teknik som min egen biskop - att vända upp-och-ner på saker och ting, så att de blir väldigt tydliga. Det ger andra infallsvinklar, andra perspektiv och genom det andra sätt att reagera än dem man brukar använda...

En historia i boken fick mig att skratta gott: han berättar hur en femtonårig flicka för många år sedan kom fram till honom efter en mässa och konstaterade att man måste vara en mycket ond människa. När han frågade varför hon sa så, svarade hon att han kunde beskriva de olika synderna så ingående i sina predikningar att han måste ha begått dem allesammans själv! Något att tänka på för alla självutnämnda domedagsprofeter, kanske?

Kristen brudmystik

Tisdagskväll 


När Michelle kom hem ikväll (hon är syslöjdslärare i en skola med både låg-, mellan- och högstadium... och efter jobbet behövde hon åka och handla) verkade hon tröttare än vanligt, så jag letade upp ett recept på nätet och testade det för att bjuda henne på något extra gott. Det blev krämig bacongratäng med en sallad gjord på tre sorters tomat, gurka och isbergssallad, och jag tror att hon tyckte om måltiden... i alla fall åt hon sig ordentligt mätt och ville ha det som blev över till matlåda i morgon. Och själv blev jag tvärmätt, så gott var det! 

Har läst vidare i boken "Ärkebiskopens böneskola" och funnit en annan mycket tänkvärd text, som jag vill dela med mig av:

Ett förhållande måste börja och utvecklas i ömsesidig
frihet. Om vi uppfattar förhållandet som ett ömsesidigt
förhållande, upptäcker vi att Gud har större anledning
att klaga över oss än vi över Honom. Vi klagar över att
Han inte gör sig själv närvarande under de korta
minuter vi reserverar för Honom. Men vad tänker vi
om de tjugutre och en halv timmar under vilka Gud står
och knackar på vår dörr och vi svarar: 'tyvärr har jag
inte tid' eller när vi inte svarar alls, eftersom vi inte ens
hör knackningen på dörren in till vårt hjärta, till våra
sinnen, till våra samveten, till våra liv? Alltså finns det
en situation i vilken vi inte äger någon rätt att klaga
över Guds frånvaro eftersom vi själva är mycket mer
frånvarande än vad Han är."

Jag vet precis vad han menar, och jag tror att alla kristna som när en uppriktig vilja att ha en levande relation med Gud skamset sänker blicken vid dessa ord. För visst är det så att vi i regel avsätter en viss tid åt Gud (t.ex. söndagens mässa) och under den tiden förväntar oss att Han skall finnas på plats just där och då... medan vi resten av tiden inte ägnar Honom tillbörlig uppmärksamhet? Han har tid, men det har inte vi. Och även om vi inte vill kännas vid tanken, skyller vi ifrån oss med att Han lever i evighet, medan vi bara har våra korta liv på oss att hinna allt det vi vill göra innan döden kommer och tar oss. Vilket är rena dumheterna, med tanke på att vårt mål ju är att få komma till Honom! Anser vi att vi kan vänta till då med att lära känna Honom? Men hur skall vi då veta att det är Han när vi äntligen möts? Det finns en djup mening med att kyrkan brukar beskriva relationen mellan Gud och människan som ett brudpar där Jesus Kristus är brudgummen och var och en av oss bruden ("brudmystik")... avsikten med den metaforen är att vi skall vilja bygga upp en kärleksfull relation med Gud innan bröllopet, så att vi vet vad vi ger oss in på när vi avger våra löften i vigselakten i himlen. Förutsatt att den som läser detta tillhör en tradition som tillåter att man lär känna den andre innan bröllopet, förstås. Men oavsett, helt kan ju ingen av oss känna den andre förrän vi levt tillsammans en längre tid... så på sätt och vis ligger det väl ändå logik i att man vill ha en period innan bröllopet för att komma underfund med huruvida man passar ihop? 

Nu är det sovdags här. Jag lät Michelle få slippa gå ut med hundarna och tog ensam med dem på "lilla nattkissen"... och halvvägs mötte vi en glad kille i tjugoårsåldern som tyckte att jag hade många hundar så kunde han inte få en av dem? De var ju så söta! Men jag svarade att de inte är mina, vilket ju är alldeles sant - även Belle tillhör fortfarande Michelle, även om hon lever tillsammans med mig. "Jag skojar förstås bara" blev hans svarskommentar, och så sa vi hej då och jag gick vidare. Nej, att komma tillbaka hit utan en av hundarna skulle nog få katastrofala följder - då åkte jag ut med öronen före, den saken är säker - hihi!

Äldre inlägg