Visar inlägg från juli 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Otäck mardröm

Måndag eftermiddag 


Natten till idag hade jag en mycket otäck mardröm. Jag drömde att jag arbetade hos en kvinna som forskade i arkeologi, och vi befann oss på ett museum för att dokumentera dräkter från en tusentals år gammal kultur (ungefär som den egyptiska, men det var inte just den) när jag fick beskedet att min fästman kommit hem från en längre resa och befann sig i vår bostad. Alltså bad jag att få sluta tidigt, och packade ihop en hel massa saker som min chef bad mig ta med hem för att sedan föra vidare till vårt kontor. Med all denna packning tog jag mig till busshållplatsen... men hamnade på en buss som gick åt fel håll. Den var dessutom full av folk, så det tog flera hållplatser innan jag lyckades komma av och söka upp en annan buss - som också gick åt fel håll! Efter massor av försök, som bara förde mig allt längre bort, började folk tycka synd om mig och ett gäng unga kvinnor bestämde sig för att de skulle låna en av kvinnornas mammas båt och ta mig hem den vägen. Sagt och gjort, vi lastade alla mina saker ombord på båten och de körde i hög fart hemåt... men till ett hem jag inte längre bodde i utan hade flyttat ifrån för länge sedan. Där fanns bl.a. min fästman, som höll på att hjälpa nuvarande hyresgästen att snickra på något, och han betedde sig så underligt mot mig att jag - utmattad och psykiskt knäckt av allt resande åt fel håll - bröt samman på golvet, kräktes och pratade osammanhängande. Han började ta hand om mig, men var fortfarande avståndstagande... tydligen hade han fått för sig att jag bara spelade sjuk. Och så vaknade jag.

Delar av den här drömmen är uppenbara för mig - t.ex. detta att jag aldrig lyckas ta mig hem, att jag har massor av packning att släpa på och att jag inte blir trodd som sjuk. Annat har jag inte förstått ännu, utan grunnar fortfarande på.

Att jag misslyckas med att ta mig hem handlar förstås om att mitt hem inte känns "hemma". Men den saken jobbar jag nu på, och tillsammans med Michelle har jag börjat hitta lösningar på den fysiska miljön som skall hjälpa mig på vägen. Den psykiska måste jag förstås själv ta itu med, och det kommer att ta tid... men jag vet riktningen i alla fall, och det är ju alltid en början.

Att jag inte blir trodd som sjuk handlar nog framför allt om att jag inte orkar med det tempo som mina vänner kan hålla, och behöver större utrymme för ensamhet och tystnad än jag har i mitt sociala nät här på hemmaplan. Men det är också något som jag har uppmärksammat och påbörjat en förändring av.

Så är det det där med packningen... att släpa på massor av saker som gör livet svårt och som, i många fall, inte är mina egna prylar, känner jag så väl igen. Det är framför allt dessa frågor jag har grunnat kring under veckan hos Michelle - mitt urgamla problem att jag tar på mig andras bekymmer och försöker lösa andras svårigheter på ett sätt som bryter ner mig själv. Eller rättare sagt, deras behov sätts före mina egna. Och det här är ett personlighetsdrag hos mig som jag verkligen måste bekämpa.... för andra skulle inte kunna ta den platsen om jag inte tillät det, rentav sökte upp sådana situationer. Jag har pratat om det här många gånger i bloggen, och är mycket väl medveten om hur tokigt det blir... men hittills har jag uppenbarligen inte hittat rätt verktyg att ändra på mitt eget beteendemönster. Frågan är hur jag lär mig att ta plats i mitt eget liv, och törs säga nej till att "hjälpa" andra i stället för att visa dem respekten att de klarar sig själva. För det är ju så, att jag själv inbjuder dem - genom mitt sätt att vara - att be mig att lösa problemen i stället för att de tar itu med dem själva. Och det gör jag ju därför att jag tycker att det känns bra, det matar helt enkelt mitt ego att vara behövd. Vad jag skulle behöva lära mig är att känna tillräcklig tillfredsställelse i att jag tar hand om mig själv och litar på att mina vänner inte tar illa upp att jag ändrar min inställning till den här hörnet jag har målat in mig själv i. 

Detta är ingenting nytt... jag har tvingats ändra mitt eget sätt att vara många gånger genom livet, och alltid varit lika rädd att människor skall bli sårade eller arga när jag inte längre står till förfogande på samma sätt. Troligen är det så - även om jag ärligt talat inte minns något av det (kanske har jag förträngt det?) - att jag efter en tid halkat tillbaka in i gamla spår och fortsatt vara den som alltid finns där. Varför, kan jag inte sätta fingret på. Det kan bero på just att jag mår så bra av att hjälpa andra... men det kanske också kan bero på att jag fick jobbiga reaktioner de förra gångerna jag försökte ändra på mitt personliga sätt att förhålla mig till andra människor och inte kunde hantera konflikterna. Som sagt, jag minns inte hur det var de där andra gångerna. 

Vi människor är i grunden "lata" på det viset att man gärna tar till den enklaste lösningen - den som orsakar minst svårigheter och/eller obehag. I mitt fall är den utvägen att inte slåss för mig själv, utan låta folk fortsätta att använda mig som extra resurs. Och i deras fall handlar det säkert om att när jag nu så uppenbart erbjuder mig att finnas där för dem är det givetvis bekvämast att utnyttja denna resurs hellre än att ta på sig besväret själv. Särskilt om det inbegriper känslor, t.ex. är obehagligheter. Jag vet med mig att jag många, många gånger har fått stålsätta mig för att inte be någon ringa t.ex. till inkasso åt mig eller i mitt namn be om en avbetalningsplan e.dyl. Bara för att det ger mig så mycket ångest att ringa själv. Men i slutänden har jag skärpt mig och ringt de där samtalen... och det inte bara för att inkasso m.fl. måste ha fullmakt för att få prata med "fel" person, utan framför allt därför att det skulle förminska mig och göra mig alltmer hjälplös. Det är lite så som agorafobi fungerar: ju mindre man rör på sig desto mer av världen omkring en känns otäck, och till sist är man fången i sitt eget hem. Det enda sättet att tackla svårigheter är just att tackla dem! Så min erfarenhet är att jag måste göra det jobbiga själv, och det måste tyvärr andra också... hur innerligt gärna jag än skulle vilja bespara dem känslomässigt jobbiga eller rentav ångestväckande upplevelser, just för att jag vet hur fasansfullt det är med ångest. Jag vill ju absolut inte att någon enda människa skall lida, allra minst när jag själv vet hur samma lidande känns...


Skrivet senare samma kväll:

Det är så varmt, så varmt, så varmt... jag har alla persienner, mörkläggningsgardiner och annat fördragna, alla fläktar igång och kallt (nåja, det var kallt när jag hällde upp det) vatten i glas och skålar överallt för att både djuren och jag skall kunna hålla oss någorlunda svala. Men det går liksom inte - svetten rinner om mig, och djuren sover mest. Trots att jag inte tycker om att slösa med vatten, för det är ju en begränsad resurs och vi i Sverige är lyckligt lottade som i regel inte behöver tänka på att vara rädda om vattnet, måste jag ta en dusch även idag... jag står inte ut annars, hjärnan fungerar inte som den skall och orken vill inte infinna sig. Har gjort lite av varje, småsaker som att hänga/lägga in den torra tvätten, packa ur och i diskmaskinen, plocka undan skräp och slänga i rätt behållare för återvinning m.m... men de större sakerna, som att dammsuga och svabba golven, får jag vänta med till senare i kväll. Att svabba är väl egentligen inte så svårt, men dammsugaren fullständigt vräker ju ur sig hetta! Antagligen skulle motorn skära om den inte gjorde sig av med överskottsvärmen. Men jag måste göra saker i rätt ordning, och innan jag har dammsugit kan jag inte svabba.

Mellan varven ligger jag i soffan och läser. Har tagit en liten paus från mina nattvardsstudier och kastat mig in i historiken och traditionerna kring änglarna som de beskrivs i bibliska texter... boken heter "Änglarna i kyrkans tradition - från Augustinus till Thomas Gallus" och är en antologisk samling av texter skrivna eller predikade av kyrkolärare, mystiker och andra centrala kyrkogestalter från både öst- och västkyrkorna genom historien (Augustinus levde t.ex. 354-430 e.Kr.). Fördelen med den boken är att texterna är korta och väl avgränsade, så man måste inte hålla argumentering m.m. i minnet genom hela boken utan kan läsa lite då och då... och något annat fungerar inte just nu, med den här hjärnan jag har.

Första dagen hemma

Söndag kväll 



Den enda skillnaden vädermässigt mellan Västerås och Gullspång har idag varit att det inte fläktar här... annars är det lika hett, lika tryckande och lika svettdrivande. Puh!

Belle, Robin och jag kom hem cirka 00.20 i natt, kom inomhus med packningen och tog oss en liten "nattamacka" (d.v.s. jag tog en macka, djuren fick blötmat), varefter vi stöp i säng. Tack vare att jag dels hade lämnat alla fönster lite öppna och dels låtit fläktarna gå, var temperaturen inomhus uthärdlig och åtminstone jag sov bra hela natten. När vi sedan vaknade, unnade vi oss en långsam morgon med en kort kisspromenad, te (för mig) och avkopplat umgänge innan jag drog igång den första av två omgångar tvätt (hade ju en hel del svettiga kläder med mig hem - hihi!) och sedan gick hem till Maria för att hämta min post, som hon varit vänlig att ta hand om under veckan som gått. Utanför Marias uteplats träffade jag Alex och Daniel, som också varit iväg några dagar... vi pratades vid en stund och önskade varandra välkomna hem, innan vi skildes åt och jag återvände hem för att byta kläder m.m. 

Kl. 15 höll Nina en mycket gripande och fin sång- och berättarstund i Equmenia, och jag var förstås där och lyssnade. En del av det Nina sa har jag hört förut, annat var nytt, men framför allt sjöng hon många underbara sånger och psalmer för att illustrera sina upplevelser. Nina har levt ett ohyggligt svårt, hårt och smärtsamt liv innan hon blev frälst, och det har ju inneburit att hon sedan dess varit sjuklig och skadad... men samtidigt är hon så stark, håller huvudet högt genom alla svårigheter och vill tacka Gud för sin mirakulösa räddning på alla sätt hon kan. Det är därför hon är sångevangelist - för att sprida, genom sång och vittnesmål, budskapet att samma räddning finns att få för andra som också har det svårt. Ordet evangelium betyder glatt budskap, men det visste du väl redan?

Det Nina berättade och sjöng väckte många tankar och känslor, som alltid när jag lyssnar till henne... så jag lånade papper och penna och skrev ner lite saker som jag vill kontemplera i lugn och ro. Vad det leder till, lär jag blogga om så småningom...

Hur som helst, från kyrkan gick jag raka vägen hem, hämtade Belle och åkte till en affär för att handla lite nödvändigheter. Eftersom jag hade varit borta, hade jag ju ingenting annat än lite torrvaror och frysta grönsaker hemma, så jag behövde fylla på reserverna. Väl hemma igen åt vi middag, och sedan vilade djuren medan jag tog en lång, sval dusch. Nu skall jag hänga tvätten (en mörk och en ljus) innan jag sätter mig att betala räkningarna... och sedan kryper jag i säng med en bra bok.

Belle är dämpad, har jag märkt. Undrar om det är värmen eller om hon saknar flocken?

Sista semesterdagen

Lördag eftermiddag 


Det är verkligen sant att "underbart är kort, alldeles för kort"... för idag har det blivit dags att resa hem igen. Lyckligtvis mår jag bättre inför den tanken nu när Michelle och jag har fått brainstorma om min hemsituation, både den fysiska miljön och de psykiska influenserna... och hon har hjälpt mig att lösa några av de mest akuta problemen genom att jag kunde handla ett par saker jag behöver för att göra det mindre rörigt hemma (och hon bidrog med att skänka mig några saker, också). Det gör att jag på sätt och vis ser fram emot att komma hem och ta itu med den där röran... även om det gärna hade fått dröja några dagar till, om jag säger så. Nu är dock mina mediciner ohjälpligt slut här, så det är bara att packa ihop och fara hem.

Har ägnat en del av dagen åt att pyssla om rosor m.m. på Michelles uteplats. Hon hade fått spinn på en av rosorna, så jag har klippt ner den, behandlat den och förhoppningsvis skapat förutsättningar för att den nu skall växa sig stark och frisk resten av sommaren. Vi hängde också upp en stor silverduk över långsidan av uteplatsen (ovanför staketet) som dels fick ner temperaturen rejält och dels skapade skugga åt både två- och fyrbenta samt plantor och växter. Klimatet blev faktiskt riktigt bra där ute, och det gläder mig för när vi har åkt hem behöver uteplatsen inte längre vara "kattsäkrad" utan de kan ha öppet hela tiden och komma och gå som de vill. Fördelen med små hundar är ju att de sällan klättrar över staket - hihi!

Hettan fortsätter ju, vilket gör svalkan allt viktigare. Hoppas att jag kan åstadkomma något liknande hemma också... kanske ha verandadörren öppen om jag stänger till öppningen med kompostgaller?

Innan Robin, Belle och jag åker hem skall vi dock vänta in kvällen... jag tänker, trots AC i bilen, inte köra hem mina djur när solen gassar för fullt och det är +34 grader i skuggan. Så än har vi flera timmar kvar att glädja oss åt Michelles och flockens sällskap, och vi hinner äta middag tillsammans i lugn och ro. Skall också höra med Michelle om det är något mer hon behöver hjälp med, som man behöver vara två för, innan jag reser. 


Denna välsignade vecka

Sen fredagskväll 


På en enda vecka har jag lärt mig mer än på det senaste året, och fått fler insikter, och hittat riktningen framåt. Allt jag behövde var tydligen distans från mitt eget vardagsliv, svängrum för psyke och själ samt "tystnad". Att jag sätter det sista ordet inom citattecken beror på att det ju egentligen inte är tyst här... det kan det omöjligt bli i en stad, och där man är ständigt omgiven av en hel flock pigga, lekfulla hundar. Förlåt, iggisar menar jag förstås! *skrattar* Men den tystnad jag talar om handlar om friheten från umgänge, prat, telefonsamtal, TV, musik... vi befinner oss inne i en stad lika stor som Skövde, och husen ligger tätt, men jag har upplevt det som att jag befunnit mig på reträtt någonstans avsides. Mycket handlar förstås om hurdan Michelle är - för det är hennes förmåga att låta mig vara mig själv och söka ensamhet när jag behövt det, utan att känna sig utestängd, avvisad eller som "en dålig värdinna" som har gjort detta möjligt. Just för att hon varit sådan, har hon tvärtom varit en underbar värdinna! Och jag har känt mig välkommen, hemma och väldigt avkopplad. 

Natten till idag låg jag i soffan och funderade på mitt hem. Jag har ju insett att rörigheten i rummen gör det rörigt i mitt huvud, och jag har en tid känt på mig att jag behöver möblera om för att rensa lite bland intrycken. Så kom morgonen och jag pratade med Michelle om hur jag vill göra med vardagsrummet bl.a. för att göra det möjligt för Belle och Robin att titta ut genom fönstren... och hon lyssnade respektfullt, men tog sedan över pennan (jag hade skissat upp på ett papper hur jag hade tänkt mig det hela) och skissade upp en annan planlösning som kanske, tänkte hon, kunde ge mig ännu mer av det jag hade sagt mig vilja åtstadkomma. Och hon hade absolut rätt! Så nu skall vi göra precis så, och Michelle har lovat att komma och hjälpa mig. Känns så bra!

Hur som helst berättade jag att jag grubblat rejält över hur jag skall få det mindre rörigt på soffbordet och ändå ha vissa saker inom rätthåll, och att jag skulle vilja åka till IKEA och kika på deras utbud av förvaringslösningar, och då berättade hon i sin tur att hon och hennes mamma just kommit överens om att åka till IKEA så snart Marie-Ann slutade jobbet. Så jag hängde på, och det tog inte lång stund att hitta en sak, ett slags trådkorg med olika fack, som passar perfekt för det jag skall ha den till. Dessutom hade jag råd med den! Så nu kan jag faktiskt börja se fram emot att komma hem, eftersom jag har positiva saker att göra. Hoppas bara att den känslan håller i sig...

Farligt varmt ute

Torsdagseftermiddag 

Älskade vän! Med risk för att låta tjatig (vilket jag ju är, åtminstone för den som också läser min logg på FB) ber jag dig innerligen att vara noga med VVS: VATTEN, VILA och SALT. Varför saltet? Jo, hjärtat fungerar precis som ett batteri med två "poler", kalium och natrium, och när det är varmt svettas man ur sig så mycket natrium att ett ansträngt hjärta kan drabbas av hjärtrytmrubbningar. Och i sådan här hetta blir också det friskaste hjärta ansträngt. SÅ TA HAND OM DIG! Och drick ingenting uttorkande, som t.ex. alkohol.

Enligt massmedia har de tydligen över +40 grader varmt i Paris just nu, stackars krakar... och sett ur det perspektivet har vi det betydligt "svalare" här med "bara" kring +32... men så känns det inte. Tvärtom är det svårt att fungera normalt i den här hettan, jag svettas trots att jag bara har ett par tunna shorts och en tunn blus på mig och jag dricker stora glas med vatten mest hela tiden. Hjärnan bara vägrar att jobba - den har hängt upp en skylt med "Jag har också semester" precis innanför skallbenet, känns det som. 

Bortsett från det är allting bra - Michelle har nämligen en klimatanläggning här i vardagsrummet, så vi vistas mest härinne, både två- och fyrbenta. Denna underbara "AC-stolpe" gjorde det lätt att sova gott i natt, och jag är fortfarande lika fascinerad över att jag blir mer utvilad på kortare tid i den här soffan (trots att jag varje natt har tre iggisar och en katt tätt intill mig, som alla vill ha täcke över sig) än hemma i min egen säng. Är det liggplatsen, miljön eller vilan från vardagen som utgör den stora skillnaden? Här är det inte svårt att stiga upp kl. 6 för en morgon-kisspromenad och sedan sova några timmar till, varefter jag utan problem klarar resten av dagen utan mer sömn... hemma är det av någon outgrundlig orsak inte alls lika enkelt, jag är trött mest hela tiden och verkar aldrig få nog med sömn. Är det fysiskt (t.ex. sängen/madrassen, eller värmen i rummet, eller något annat som stör) eller psykiskt? Mycket av det jag upplever den här veckan handlar om att mitt psyke verkar vila på ett sätt det aldig gör hemma... och det hintar ju att jag har väldigt mycket kvar att göra på hemmaplan för att den platsen skall bli just mitt "andrum", min tillflyktsort, min eget revir eller vad jag nu skall beskriva det som för att du skall förstå. Alltså, den plats där jag låter axlarna sjunka så bra som de gjort här. För det kan väl inte bara bero på att jag inte är hemma? Jag menar, nog är väl meningen den att man skall kunna instämma i uttrycket "borta bra men hemma bäst"? 

Någonting är fel, det inser jag ju. Men hur rättar jag till det? Jag har ju t.o.m. svårt att definiera vari problemet ligger, menar jag.

En sak vet jag måste förändras... men jag vet inte hur jag skall åstadkomma det och vill inte gärna blogga om det heller för att inte såra den person det gäller. I kort handlar det om att jag har en mycket kär vän som behöver mig betydligt mer än jag egentligen behöver hen, som ständigt söker mitt sällskap (t.o.m. försöker "köpa" min uppmärksamhet med gåvor och mycket annat) och som inte klarar av att hantera det faktum att jag inte orkar med hen lika mycket som hen orkar med mig, om jag säger så. Förlåt min luddighet, men jag vågar inte vara tydligare än så eftersom jag inte vet om hen läser min blogg! Och jag vill som sagt inte såra någons känslor, eftersom den person jag talar om inte rår för sitt "beroende" av mig. Jag tror att det blivit så här därför att jag är en av mycket få runt hen som uppskattar, värderar och tror på hen... de flesta agerar som om personen ifråga är en "dum och oansvarig unge", medan jag ser en normalintelligent vuxen och vacker individ med många talanger och kvaliteter. Hen betyder jättemycket för mig... men är bara hälften så gammal som jag och både orkar och vill ha en betydligt mer intensiv relation än jag fixar att ställa upp på. Problemet är hur jag förmedlar det, utan att göra illa personen ifråga? För som det är nu, känner jag mig lite grand "jagad" och "övervakad", om jag skall våga mig på att beskriva känslan... jag kan säga nej och gör det också, jag sätter gränser och markerar vad som är okej och vad som inte är det, men ändå känns det som att jag skulle behöva en annan taktik - alternativt ett större avstånd - för att kunna slappna av på allvar. Som det är nu, finns liksom den här personen överallt i mitt liv och håller koll på vad jag gör, var jag befinner mig, med vem jag är och varför o.s.v. utan att hen ens är medveten om det... allt därför att jag betyder så väldigt mycket, är en så viktig person i hens liv. Jag tror att det är därför jag mår så bra här hos Michelle, för jag är långt hemifrån och har sagt ifrån om kontakt under veckan. Bekymret aktualiseras ju dock förstås i samma stund jag kommer hem... hinner jag ens innanför dörren innan telefonen ringer? Kommer den att ringa redan under bilresan hem? Och kommer personen ifråga att vilja "ta igen" den tid vi inte haft kontakt, s.a.s. "fylla på tanken"? Lite grand som vi kattvänner emellan skojar om att när vi varit borta och kommer hem igen till våra katter, är de extra keliga därför att de vill "fylla på goskontot"... fast med katter är det okej, de nöjer sig med några minuter och sedan är allting bra igen. Människor däremot får nästan aldrig nog.

Ibland undrar jag om det är min "ryggsäck" (d.v.s. allt jag upplevt i livet fram till nu) eller min ålder som gör mig så här trött och ovillig att ge mer än jag orkar. Jag har i flera decennier - faktiskt ända sedan jag var tonåring -  sagt mig vara en "social ensamvarg"... och det är en väldigt genomtänkt beskrivning, för jag har ett betydligt större behov av ensamhet än jag någonsin fått unna mig. I hela mitt liv har jag alltid varit omgiven av människor från arla morgon till sen kväll, och nästan alltid av sådana som behövt mig av den ena eller andra anledningen och därför ständigt propsat på min uppmärksamhet. Det gör den här personen också, och på ett sätt känns det förstås rart att vara så viktig och omtyckt (samt triggar min reflex att alltid vilja ta hand om folk), men på ett annat känns det som en snara kring halsen. Och så vill man inte känna för någon man älskar! Problemet ligger i att förmedla sin oförändrade kärlek till den personen, samtidigt som man vidgar gapet i relationen... hur skall den andra kunna uppfatta att man fortfarande tycker lika mycket om hen, om man säger ifrån om kontakt? Det sänder ju dubbla budskap att å ena sidan betona sin kärlek men å den andra inte vilja ses, menar jag. Jag försöker verkligen, säger att även när vi inte ses tycker jag lika mycket om hen... men jag tror inte att budskapet går fram särskilt bra, och jag skulle behöva hitta ett annat sätt att klargöra att det inte handlar om att jag inte vill vara med personen ifråga, utan att jag behöver större utrymme för mig själv i mitt eget liv. Och slippa svara på frågor, säga nej stup i kvarten (det får ju verkligen den andra att känna sig avvisad!) eller smyga för att inte bli upptäckt. Det är oerhört svårt att hantera ständiga telefonsamtal, ständiga kontaktförsök (och nu menar jag verkligen ständiga - ofta fyra-fem gånger om dagen!), ständiga frågor om vad jag gör, var jag är, vilka jag träffar och varför o.s.v... oj, det skrev jag visst redan här ovan, när jag tänker efter. 

Jag upprepar: jag älskar den här personen! Men relationen kräver för mycket av mig, och jag tror att det är därför jag mår betydligt bättre här hos Michelle än hemma. Ljudet är avstängt på telefonen, jag använder bara paddan som kamera eller för att spela ett speciellt spel som jag inte har på laptopen, och Michelle ger mig precis så mycket tid för mig själv som jag kan önska - hon åker iväg och gör egna saker, hon är i andra rum eller donar med sitt eget o.s.v. Kort sagt: vi talar faktiskt inte så där jättemycket med varandra under en dag, annat än när vi sitter tillsammans och äter, handarbetar, fikar eller liknande. Annars gör var och en vad den vill, utan att någon av oss känner oss förbisedda eller ensamma. Det är bortom ord vilsamt.

Nu skall jag göra mig en kopp kaffe - Michelle har en sådan där kapselmaskin och jag har precis lärt mig hur den fungerar. Kaffe i den här hettan?!? Ja, när jag läste spanska i gymnasiet fick jag lära mig att i varma länder dricker man varma drycker... och förklaringen är enkel: när man kyler ner kroppen, tror den att man är för kall och reagerar med att höja temperaturen. Och då kan man, om det vill sig illa, drabbas av chock. Så ja, jag skall bjuda mig själv på lite Dolce Gusto svart kaffe nu, medan Michelle är iväg och handlar och alla djuren sover.

Äldre inlägg