Visar inlägg från juni 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Hamnade i en troskris

Söndagskväll 

Tidigare i kväll deltog jag i ett tältmöte i Otterbäcken. Där fanns människor jag känner någorlunda sedan förr, människor jag kände igen utseendet på och människor jag aldrig tidgare träffat. Och så fanns där en amerikanska som heter Sandra och som sägs vara profet. 

Mötet var uppdelat i tre delar: först lovsånger, sedan talade Sandra (och tolkades av en kvinna som satt bakom henne, medan hon själv stod upp) och sist plockade hon fram en efter en ur bänkarna för att profetera om dem personligen. Själv satt jag längst bak, och redan i inledningen till Sandras tal (jag kan ju amerikansk engelska lika bra som svenska, eftersom jag lärde mig det språket av min amerikanske fosterbror innan jag ens börjat skolan) drabbades jag av en rejäl troskris. Jag blev nämligen arg! Hennes tal innehöll homofobi, en fixering vid synd och ett ständigt uppdelande i "vi" och "dem" där "vi" förstås var goda och "de" (syndarna, hedningarna, de som inte lyder Guds lagar och regler m.m.) var förtappade. Alltsammans kunde ha varit mer en kultur- än troskris, för jag vet ju hur de mest högljudda amerikanska troende (vilket är långt ifrån alla!!!) har en tendens att åtminstone utåt sett dela upp mänskligheten i onda och goda, visar prov på dubbelmoral och på många sätt är mycket fördomsfulla... men just detta att jag reagerade så kraftigt och blev så arg drev mig in i en alldeles personlig kris inombords. För vem är jag att döma? Om jag betecknar henne som fördomsfull, är inte jag då lika fördomsfull? Om jag tycker att hon brister i ödmjuket och kristen kärlek, begår jag inte då exakt samma fel själv gentemot henne?

Mitt i mitt antecknande av sådant hon sa och särskilt de bibelställen hon hänvisade till (det var många, framför allt ur Gamla Testamentet, men också några ur apostlabreven) föll jag i intensiv bön och kämpade en hård kamp för min tro. Jag bad Gud att tvinga mig att hålla mitt hjärta vidöppet och visa kärlek också mot de människor jag inte begriper hur de tänker och känner, som känns så främmande för mig, och jag frågade Gud om och om igen hur man skiljer mellan den Helige Andens röst och de falska andarnas budskap. Karmeliterna lärde mig för länge sedan att man urskiljer Guds röst i larmet genom att den alltid för en närmare Gud - inte längre bort ifrån Honom - och det har jag hållit mig till i alla år. Men att lyssna till den här kvinnan var en nästan schizofren upplevelse, där jag hade oerhört svårt att särskilja mellan äkta Gudsord och kärlekslös dogmatik. Hon talade hela tiden om hur mycket Gud älskar oss, och det var ju enbart positivt... eller var det det, när hon samtidigt så tydligt uteslöt vissa människor från denna kärlek? Och hur var det nu, skulle inte dömandet tillhöra Herren och inte oss människor? Jesus gav oss aldrig tillstånd att välja vilka vi skall älska - Han sa att vi skulle älska vår nästa såsom oss själva. Har vi som kallar oss kristna verkligen rätt att dela upp vår omvärld i "vi" och "dem", i goda och onda? Hur vågar vi kasta den första stenen?

Den dödssynd jag är absolut mest rädd för är högmodet. Jag kämpar som ett djur för att förhålla mig ödmjuk och fördomsfri, att förstå och förlåta, att inte sluta mitt hjärta för dem jag själv inte förstår mig på och inte kan relatera till. Ändå satt jag här och kände att jag ville resa mig upp och ropa åt henne att hon inte borde döma alla som inte tillhörde hennes egen "vi-krets" till förtappelse. Jag uppfattade henne som sagt som fördomsfull och dömande gentemot de som inte är som hon själv... men samtidigt insåg jag att det gjorde mig själv fördomsfull och kärlekslös, och det både skrämde och bedrövade mig. Till sist ropade jag inombords på Guds hjälp att reda ut detta dilemma - visa mig den rätta vägen att gå. Som jag ser det, är Gamla Testamentet på sätt och vis övertäckt av Nya Testamentet... hur skall jag beskriva det... Jesu ord, vad Jesus sa och gjorde under sin världsliga tid, står högre i rang än det profeterna uttalade som Guds bud i Gamla Testamentet. Också det lärde mig karmeliterna: att man måste förstå allting i Bibeln genom Jesus. Stämmer det man läser med vad Jesus lärde? Vad skulle Jesus ha gjort? 

Då var det plötsligt min tur att bli framkallad till Sandra för en personlig profetia. Också det hade jag med vånda kontemplerat i intensiv bön: skulle jag gå fram eller skulle jag vägra? Skulle jag helt enkelt lämna mötet eller skulle jag stanna kvar? Hur skulle jag tackla det hon sa om jag gick fram till henne? 

Jag gick fram, på rejält darrande ben (nota bene - jag var inte rädd för henne, utan för striden som pågick inombords mig), och hon la händerna på mitt huvud och tackade Gud för att jag finns. Så sa hon: "När jag la mina händer på ditt huvud kunde jag se dig rusa in i ett högt torn. Och Gud säger att Han är tornet och att du skall komma till Honom, komma in i Honom och söka skydd där. Han skall ge dig styrka och trygghet, Han skall svara på dina frågor och lindra dina plågor. Se aldrig mer bakåt, se bara framåt. Och vet att Gud är alltid med dig, hos dig". (Detta är förstås översatt från engelska - jag är lite för upprörd för att skriva på engelska just nu). Så smorde hon något som doftade stark parfym på min panna och jag, som är allergisk mot parfymer, bad Gud att skydda mig så att jag inte blev sjuk av det. Jag ville ju inte torka bort det inför hennes och alla andras ögon! Men jag erkänner att jag blev rädd för en allergisk reaktion... 

Tillbaka på min sittplats var jag ännu mer förvirrad. För hennes profetia stämmer ju med vad jag känner - att jag vill klamra mig fast vid Korset för att inte gå vilse. Och när man sitter vid Korsets fot och tittar uppåt, ser det ju ut som ett torn, inte sant? Dessutom var det ju exakt vad jag hade bett om: skydd undan det som leder åt fel håll. Om jag befinner mig i Gud, som Han befinner sig i mig, kan vi inte tappa bort varandra. Så trots mina negativa känslor för henne, stämde just de här orden som bönesvar för min troskris. Att hålla sig tätt intill Gud är att också hålla sig tätt intill resten av Treenigheten: Jesus och den Helige Ande. Jag hade fått det svar jag behövde: jag fortsätter att följa Jesu bud, och allt som folk säger som inte stämmer med Jesu ord tar jag inte till mig. Jesus kallas ju för Ordet, Guds Ord. Så om man följer Jesus, följer man Guds Ord.

Det finns mycket kvar att kontemplera i det som hände idag, men paniken har gått över. Jesus gav oss inte rätten att dela upp folk i "vi" och "dem" - Han sa att vi skall älska vår nästa som oss själva. Hela hemvägen från mötet bad jag Gud att om så behövs med våld hålla mitt hjärta vidöppet och skydda mig från att bli fördomsfull. Även när jag möter människor som den här kvinnan. Hon vill varken mig eller någon annan något ont - hon ser bara världen som mer svartvit än jag gör. Det gör inte mig ett dugg bättre, bara annorlunda. Kanske behövs bägge delar? Men då måste också bägge delar finnas tillgängliga för alla. Inte bara kvinnor som hon, utan också kvinnor som jag. 

Jag börjar så sakteliga begripa vilket slags arv Jesus lämnade mig i drömmen om den döende mannen.

Mycket att fundera på

Sen fredagskväll 


Har haft en mycket trevlig och avkopplad fikakväll tillsammans med Alex, Daniel och Maria på de förstnämndas uteplats. Min Myggles (en bärbar Thermacell antimyggmaskin, som jag köpte för några dagar sedan) höll utegruppen så pass myggfri att vi faktiskt kunde sitta kvar till 23-tiden utan att bli sönderstuckna av de små snabelförsedda insekterna... en sådan skillnad den här lilla manicken gör! Känns bra både för mig själv (jag är ju myggallergiker), för stackars Belle (som inte har någon skyddande päls) och för mina vänner som annars blir knottriga av myggbett - så vi är många som har glädje av den här lilla prylen... *nöjd*

Dagen började dock allt annat än bra. Jag har legat i migrän i två dagar och började precis ta mig ur efterdyningarna och medicindimman då det ringde envist på dörren. Eftersom jag väntar på ett paket från Skövdedepån med dels inkontinensskydd och dels testremsor till min blodsockermätare, vinglade jag upp och öppnade... men det var inte något postbud utan en man från Länsstyrelsen med en anonym anmälan om vanvård av djur i handen. "Nu är jag här igen" suckade han när våra blickar möttes. "Och jag antar att allt är i sin ordning denna gång också". Jag kände igen honom - han var här förra året, då jag efter ett gräl med en SD:are på FB fick besök p.g.a. en anonym anmälan om djurplågeri, och givetvis hittade han inget att anmärka på vare sig då eller den här gången. "Är det samma kille, tror du?" frågade han när han fyllde i sin rapport och jag svarade att det antingen var det eller en ilskpigg här på gården, som för några veckor sedan i raseri skrek till mig att "jag skall se till att du blir av med den där jävla hunden!" i samband med att han verbalt attackerade oss när Alex, Daniel, Maria, Michelle och jag njöt av en god grillmiddag hemma hos Alex och Daniel och vi hade Belle, Miri, Ginny och Geisha kopplade en bit ifrån (ute på gräsmattan) matbordet, där vi hade ordnat filtar, mat och vatten åt dem. En man som sprang förbi fick Miri att börja skälla, och då stämde förstås de andra hundarna in, varpå denna rasande granne kom utfarande och illröd i ansiktet vrålade allt möjligt elakt åt oss som satt och åt. Det var mycket obehagligt, han stod och viftade med händerna precis intill Michelle, så hon tog sina hundar med sig och åkte hem till Västerås medan Alex grät så hon skakade, Daniel var beredd att göra sig olycklig på karl'n och Maria knappt kunde andas så stressad blev hon... det tog mig flera timmar att lugna ner allihopa, och dagen efter ringde både Alex (fortfarande gråtande) och jag (djupt bekymrad) till Gullspångsbostäders VD för att fråga vem som hade rätt - den ilskna grannen eller vi? Får man eller får man inte ha hundar bundna vid sin uteplats så att de inte tigger medan man äter, och anses det störande att hundar skäller i några minuter på en förbispringande person de inte känner? Iggisar är jakthundar, och särskilt Miri har en stark jaktinstinkt... hon reagerar på springande varelser, och i en flock går förstås alla individerna igång om en börjar. 

Hur som helst svarade VD:n att vi absolut får använda gräsmattorna - det ingår i hyran och hyresvärden vill att vi använder utemiljön till umgänge, även med hundar, katter, barn m.m. - och att han hade hört ifrån flera som samstämmigt beskrivit att vi inte varit störande eller haft hundarna på ett sätt som kunde inkräkta på andras rätt till gräsmattan. "Fortsätt ni" uppmanade han oss "Jag skall prata med den där mannen och förklara att ni får ha hundar i anslutning till era uteplatser, och att ni gjort precis som ni skall. Det enda hundar inte får göra är att förorena gräset eller skälla hela dagar i sträck". Han rentav bad oss att "inte låta oss skrämmas"! Hur som berättade jag nu detta för killen från Länsstyrelsen och han frågade när den där incidenten hade inträffat, och när jag berättade det visade det sig att anmälan hade kommit in samma kväll! Så även om jag inte kan bevisa något, och inte tänker kontakta grannen ifråga om det här, så skall jag berätta för VD att jag blivit utsatt för en opåkallad anmälan... det kan vara bra att han känner till det, ifall något liknande händer de andra. För de har ju också djur - Maria har en katt, och Alex och Daniel har två marsvin och en kanin.

När mannen från Länsstyrelsen hade gått, efter att ha hjälpt mig att göra ren kattlådan (den hade jag inte kunnat ta hand om sedan igår morse, då jag insjuknade i migrän) - jo, det är sant! Visst var det bussigt?!? la jag mig igen och lyckades somna om några timmar. Efter det mådde jag bättre och kunde vara uppe, även om jag tyvärr tvingades meddela mina vänner att jag inte kommer att kunna skjutsa dem till kattutställningen i Forshaga i morgon, som vi hade kommit överens om. Det berodde inte bara på mig och mitt knepiga huvud, utan också dels att jag inte vill lämna Belle i bilen om det skall bli så varmt som de säger på SMHI och dels att Maria hade räknat fel och inte har råd med bensinen för resan (hon skulle nämligen bekosta själva resan och mitt inträde)... och visst är det ledsamt, för det var länge sedan jag var på kattutställning och både Maria och Alex hade sett fram emot att få träffa en massa söta katter... men vi har sagt att vi skall försöka nästa gång det är en utställning inom vettigt avstånd, och så har jag lovat att ta med dem hem till en vän som har många fina katter och som gärna tar emot besök. 

Och nu i kväll, när vi satt och fikade hemma hos Alex och Daniel, bestämde vi att vi istället för resan till Forshaga skall ha knytis hemma hos dem i morgon kväll. Vi bidrar med lite vardera, så blir det inte dyrt för någon enskild... och eftersom jag tar med mig Myggles kan vi sitta på uteplatsen. Skall bli riktigt trevligt!


Skrivet senare samma natt

När jag var i kyrkan i Stockholm gick jag - min vana trogen, för jag älskar ju böcker! - genom det lilla biblioteket de har i sitt församlingsrum... och där fann jag en liten skrift som jag först inte förstod varför den stod i en kyrkas bokhylla. Det var nämligen en samling dagboksanteckningar av en konstnär som hette Carl Kylberg: "Ur ett livs dagbok" (utgiven av hans hustru Ruth via Bonniers 1959). Efter ett tag tänkte jag att den här konstnären kanske var släkt med vår förre samfundskassör Gunnar Kylberg och att det var därför domkyrkoförsamlingen hade boken... men så började jag läsa, och oj, en sådan mystiker han visade sig vara! Boken befann sig definitivt i rätt sällskap, hos katoliker som förstår att uppskatta och respektera en sann mystiker... läsningen förvandlades snabbt till lectio divina, och jag tänkte redan under första genomläsningen att jag vill läsa den igen och skriva av valda stycken att behålla och fortsätta att begrunda. Lärd läxa: Gud väljer på sitt eget sätt i vilka själar han vill så andlig kunskap, och viktiga insikter kan komma från alla möjliga håll - också från en man som i vanliga fall låter sin pensel tala. Nu är jag nyfiken på hur hans konstverk ser ut... skall försöka hitta några på nätet, eller se om han finns representerad på något konstmuseum. 

Mer om andlig litteratur... i väntan på böckerna jag har beställt, återupptäcker jag en annan mystiker: trappistmunken Thomas Merton, samtidigt miljö- och socialaktivist, pacifist och mycket uppskattad författare. Om någon ordensmedlem har bevisat att man inte blir världsfrånvänd utan tvärtom i ännu högre grad engagerad i sina medmänniskor när man går i kloster så är det Thomas Merton - han levde i stort sett hela sitt liv i total tystnad, ofta eremitiskt, i en av katolicismens strängaste ordnar, och förmådde ändå påverka sin omvärld positivt på många sätt. Den sista tiden i sitt liv fick han tillstånd att resa till Asien för att studera österländsk religiositet och dödades tyvärr i en olycka i Bankok... jag har ofta undrat om hans abbot för resten av sitt liv ångrade beslutet att tillåta resan, men å andra sidan vet man inte om en olycka likaväl kunde ha inträffat i klostret (särskilt som munkarna bl.a. ägnade sig åt tungt skogsbruk)... man är aldrig hundraprocentigt säker var man än befinner sig. 

Dock hann Thomas Merton skriva ett stort antal böcker, både i teologi och bön. Jag har ett tiotal av hans mest kända, och framför allt en har betytt oerhört mycket för mig: "Opening the Bible", som handlar om hur man läser de bibliska skrifterna som lectio divina... d.v.s. bakom och under bokstäverna. För mig personligen är det högst otillfredsställande att läsa och uppfatta någonting i Bibeln bokstavligt, dels därför att skrifterna är inspirerade (In Spiritu, d.v.s. i den Helige Ande) och dels för att textmaterialet spänner från dagböcker, krönikor och memoarer till drömmar, visioner och profetior samt sist, men inte minst, poesi. Inte läser man en tidningsartikel och en dikt på samma sätt? Man vet att de är skrivna utifrån helt olika synsätt och använder helt olika tekniker för att uttrycka det hjärtat talar om (vad Anden säger)... detta blir glasklart när man guidas genom Bibeln av bönemänniskor, och sådant som känts så svårt att förstå blir plötsligt begripligt och talar till en. Allt hänger på genom vilka "ögon" man läser - och ingenting kommer närmare Sanningen än den mystiska bönens "ögon", den bedjande själen som lyssnar till den Helige Andes röst i sitt innersta. Om du har problem med Bibelns böcker, så läs Thomas Mertons underbara bok "Opening the Bible"! Den är liten och väldigt lättläst, men proppfull med insikter...

Nu är det tedags, och sedan skall jag virka en stund innan jag går och lägger mig. 


Om Carl Kylberg: 

https://tidningenkulturen.se/arkiv/92-konst/konst-portratt/8670-carl-kylberg-den-helige-malaren

Ett urval tavlor av Carl Kylberg: 

https://www.bing.com/images/search?q=carl+kylberg+konstn%c3%a4r&qpvt=carl+kylberg+konstn%c3%a4r&FORM=IQFRML

Hmmm... efter att ha sett dessa målningar börjar jag fundera på om en av tavlorna i kyrkan i Stockholm är målad av honom... skall kolla upp den saken nästa gång jag besöker kyrkan.

Man skall inte tro allt man ser

Sent samma måndagskväll 

Har talat i telefon med Michelle, och en av de många saker vi diskuterade är hur snedvriden ens bild kan bli av hur andra har det av vad man ser och läser på t.ex. FB. De flesta delar inte med sig av sina olika svårigheter, utan lägger mest upp "glassiga" bilder av resor, fina middagar, roliga upplevelser o.s.v... och det kan få andra att inbilla sig att alla andra har det bättre och lever roligare liv, får ut mer av tillvaron eller hur jag skall uttrycka det. Det är bl.a. därför jag är så öppen med mina problem och berättar om mina svårigheter... jag vill visa att "alla andras" liv inte är så bekymmerslösa och lyxiga som det kan verka av hur det ser ut på FB m.fl. ställen på nätet, och att man inte behöver leva "glassigt" för att vara lycklig. Jag har ständigt problem med min ekonomi, mycket beroende på att jag är ensam och försöker leva på en "smal" sjukpension, men också beroende på att jag är sifferblind och dålig på matte... men jag är definitivt lycklig, och mycket nöjd med mitt liv! Jag har det jag behöver för att må bra: mina djur, tak över huvudet och mat på bordet, fina vänner, en underbar familj och hobbies jag har råd med (tänk om jag hade varit fanatiskt intresserad av något som kostade massor av pengar?!?) som att lösa korsord, läsa, virka, spela spel, umgås med vänner, gå i skogen o.s.v. Vad mer kan jag begära? Gud är mycket god mot mig, och jag prisar Honom dagligen och stundligen för hur väl Han tar hand om mig. 

Min förhoppning är att andra, som läser om mina bekymmer, skall känna att de inte är ensamma och att man kan vara lycklig utan att ha en massa saker. Att livets goda inte handlar om att äga mycket, utan om att vara en bra människa. Genom att vara vänlig vinner man vänner, och genom att fokusera hellre än andra än på sig själv lättar man livets bördor både för den människan och för sig själv. Det är aldrig nyttigt att ge sig själv för mycket uppmärksamhet, för det resulterar antingen i att man blir outhärdlig att umgås med eller att man skadar sig själv genom att fastna i en nedåtgående spiral av negativt tänkande. Det finns något som heter "självuppfyllande profetior" och det är inte bara en myt utan stämmer faktiskt: kan man aldrig se annat än mörker, hittar man aldrig ljuspunkterna. Sedan är det förstås så att man inte alltid rår för att ens liv blir mörkt och svårt! Det skulle aldrig falla mig in att påstå att en människa själv drar på sig elände, att man "vill" det svåra som t.ex. att bli sjuk - för så är det absolut inte! Det jag försöker uttrycka är snarare att man genom att försöka hitta balans i tillvaron genom att försöka göra det bästa möjliga av situationen, kanske använda sina tunga erfarenheter åt att hjälpa andra i stället för att fastna i självömkan, också hjälper sig själv. För hur man än sitter på sängkanten och önskar att en fe skall komma in och svinga sitt trollspö, kommer det aldrig att ske - man kan inte sitta still och vänta på att någon annan skall lösa ens problem, för det händer bara inte. Man måste göra något själv, tänka utanför sina egna ramar, dra insikter av sina erfarenheter. 

Så finns det sådana som är precis tvärtom på FB och enbart talar om sina problem. Aldrig något annat - bara om hur eländigt de har det. När människor inte svarar (för de flesta orkar inte med att bemöta sådant, särskilt om de har försökt många gånger man bara får ännu mer gnäll till svar) säger de att ingen tycker om dem, att ingen bryr sig... eller ännu värre, att de som inte håller med är fiender.

Jag får ibland frågan hur det kommer sig att människor är så vänliga mot mig och hjälper mig när jag drabbas av något problem... och svaret är att jag troligen har dragit till mig dessa godhjärtade människor genom att hela tiden själv försöka vara en godhjärtad människa mot andra. Jag aktar mig för att tycka synd om mig själv, för hur illa det än är finns det alltid, alltid andra som har det ännu värre. I stället försöker jag att finnas till för andra, och det hjälper mig inte bara att glömma mina egna problem utan får mig att må bättre i själen. Ingenting är roligare än att ha kunnat göra något för en annan! Tyvärr händer det att jag stöter på människor som dem jag nämnde i förra stycket, som faktiskt inte går att hjälpa, helt enkelt därför att de inte är öppna för andra lösningar på problemen än de de själva har tänkt ut. Saker måste göras helt och hållet på deras vis eller så inte alls. Och de kan aldrig ens för en liten stund se ljuset, eftersom de sitter totalt fast i klibbig, nattsvart självömkan och en mördande upplevelse av att ingen tycker om dem... när man har kämpat för att nå en sådan människa under väldigt lång tid, och aldrig når fram, ger man till sist upp. Jag har ett par bekanta som avvisar alla försök till hjälp genom att hela tiden returnera med att det inte går, att det inte kan göra på det sättet, att det kräver att andra (alltid andra - aldrig de själva) gör det och det och det först... till sist känns det som att slåss mot en sådan där tennisbollmaskin, och då drar man sig tillbaka och slutar försöka. De här personerna kan inte heller glädjas åt att andra får hjälp... i stället suckar de dramatiskt djupt och svarar att "mig är det aldrig någon som gör något så fint för". Då tappar man också sugen, och konstaterar att dessa människor - som man ville se som sina vänner - har förvandlats till energitjuvar.

Jag tror inte att det någonsin går att lösa ett problem med att sitta och vänta på att andra skall göra något. Man måste försöka själv - och i andra hand be andra om hjälp. Men då skall man också acceptera andras sätt att lösa problemet. Och inse att kanske ser andra bättre än man själv, just p.g.a. utanförperspektivet. 

en vilsam dag

Måndagskväll 

Temperaturen har sakta börjat stiga igen... enligt min digitala termometer på gårdssidan (mäter både ute och inne) var det +23 grader, och enligt den stora termometern som hänger i skuggan på uteplatsen var det +28. Så sanningen ligger nog någonstans däremellan, antar jag. Och solen skiner från en klarblå, nästan molnfri himmel... så idag var det inte myggen utan flugorna som sökte vårt sällskap. Flugor har jag dock inga problem med, så de får vara ifred så länge de inte kommer alltför nära Belle... hon snappar nämligen till sig den insekt som kommer inom räckhåll, och så är den lilla varelsens saga all.

Under eftermiddagen har nämnda snapper och jag vistats på uteplatsen - hon ömsom i solen och ömsom i skuggan, jag i skydd under parasollet. Det har varit väldigt vilsamt, och en stund gjorde Maria oss sällskap för att fika och prata. Jag hade nämligen kontaktat både henne och Daniel när jag gick igenom min ekonomi och insåg att jag under gårkvällens betalande av räkningar begått ett misstag jag gör ibland - blandar ihop siffror, som t.ex. 0, 3, 8 och 9 - vilket gjort att jag dels råkat övertrassera kontot med 18 kronor och dels missat att betala bilförsäkringen. Just nu är alltså bilen oförsäkrad, och det betyder att den står där den står... jag tänker inte köra olagligt!... men det betyder också att jag är tvungen att bryta mitt löfte till Maria om att skjutsa henne till Mariestad på torsdag, och mitt löfte till Alex och Daniel att skjutsa dem till Skövde på fredag. Lyckligtvis har jag förstående vänner, som inte blir besvikna på mig... och själv funderar jag på vad Gud vill med att jag inte kan köra bil förrän nästa pension har kommit? Något är det, för när sådana här saker händer brukar det alltid visa sig att Gud haft någon mening med det.

Nå väl, när middagsdags närmade sig frågade Alex och Daniel om jag ville äta med dem, vilket jag tackade ja till. Det blev grillat med grillade grönsaker och stekt äpple i skivor - mmm! Efteråt halvlåg jag i deras utegruppssoffa med Belle på magen och virkade, medan Daniel bara satt och vilade och Alex tog itu med en tavla hon lovat måla åt en kvinna som sänt henne ett foto av sina katter. Den är inte klar än, men oj, så väl hon har fångat katternas... äsch, vad heter det nu på svenska? Jag tänker på ordet appearance... ja, du förstår förhoppningsvis vad jag menar!

Nu är vi hemma igen och jag har startat en diskmaskin och en tvättmaskin. Skall börja skriva på ett viktigt brev jag grunnat på länge och nu äntligen tror mig kunna få på pränt... men först skall jag titta på "Gränsbevakarna Australien" på TV, ett av mina favoritprogram. 

Välkommen till Myggrike

Söndag, sen kväll 

Fast när jag tänker efter, kanske jag inte kan kalla Skärva eller ens Gullspång för "Myggrike"? Enligt tidningarna är myggen lika många och lika intensiva över hela landet som här... det sägs att det har att göra med förra sommarens torka och hetta, som gjort att myggen i år förökar sig värre än någonsin ifall denna sommar blir likadan. Mygg behöver ju fukt för att kunna lägga sina ägg... så torkar vattenpussar, dammar och andra mindre vattendrag ut dör alla mygglarverna. Bra för oss, dåligt för myggen. Varje art kämpar ju fullt förståeligt för sin egen överlevnad. Men just nu är situationen verkligen påfrestande för oss människor - och för många djur, Belle är alldeles sönderbiten, stackaren! - eftersom myggen är så många och attackerar så frenetiskt. Själv har jag myggbett över hela kroppen, allra mest på fötterna... försökte räkna dem igår (betten på fötterna, menar jag) men gav upp efter femtio. Och som jag är allergisk mot mygg, och äter medicin så här års för att inte få en allergichock, kan jag nästan inte vara utomhus. Inte sitta på uteplatsen, inte gå i skogen, inte sitta hos andra och fika. Jag försöker ändå, biter ihop och försöker skydda mig med heltäckande kläder... och än så länge har det fungerat, även om jag får smörja in fötterna med bedövningssalva för att kunna sova. Men nu varnar de för värmebölja och då har jag bara två val: antingen lösa myggproblemet på ett annat sätt än genom täckande kläder eller stanna inomhus resten av sommaren. Lyckligtvis tror jag mig ha löst problemet! Det pratas ju, av naturliga skäl, mycket i media om olika sätt att bekämpa mygg på och ett oberoende test pekade ut en sak som heter Thermacell som vinnare i kampen mot myggen... så jag ringde mitt försäkringsbolag (jodå, numera kan man göra sådant även på helgerna!) och frågade om jag kunde få ekonomisk hjälp att köpa en sådan manick. Och vet du vad? Hon sa ja! Det beror förstås på att jag har en så väl dokumenterad allergi mot mygg, så vem som helst får nog inte samma hjälp... men jag är väldigt tacksam och har nu beställt en Thermacell med refill. Den skall göra cirka 20 kvm myggfritt, så den täcker ju min uteplats utan problem - och den är dessutom bärbar, så jag kan ha den med mig när Belle och jag går våra promenader *lättad*. Sedan får vi se när försäkringsslanten kommer... men i och med att jag vet att jag får den, gör det inte så mycket att jag får vänta lite. 


Skrivet senare samma kväll/natt:

Den frid jag så oväntat fylldes av strax före påsk har varit nådefull nog att stanna kvar i mitt hjärta. Och även om inget i det yttre livet har förändrats nämnvärt, känner jag mig lycklig och tillfreds med tillvaron. Det är fridfullt att ägna kvällar och nätter åt lectio divina (andlig läsning)... det styrker mig, ger mig det slags "näring" jag behöver för att må bra ända in i hjärteroten. D.v.s. utöver nattvarden, som tillsammans med bönen är det viktigaste i mitt liv! Nattvarden är min dagliga färdkost, så jag är innerligt tacksam att jag som präst kan fira Eukaristien (ordet betyder "tacksägelsen" och kommer av de s.k. instiftelseorden, d.v.s. inledningen till nattvardsfirandet: "Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: Tag och ät, detta är min kropp. Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse" Matt. 26:26-28) här hemma och konsekrera nya oblat varefter det behövs. 

På tal om nattvarden börjar jag få ihop en hel del bra litteratur om nattvarden, och samtidigt har jag i mina egna hyllor hittat böcker jag hade glömt bort som behandlar såväl Eukaristien som mystisk bön. Jag väntar på en bok till och sedan är det dags att börja arbeta på min artikelserie på allvar...

Äldre inlägg