Visar inlägg från juni 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Jag känner mig själv rätt väl

Söndag eftermiddag 

Perry och jag chattade häromkvällen om hur man, när man kommit så här långt i livet, har lärt känna sina egna svagheter och uppfunnit sätt att hantera dem. För hans del var det att få saker gjorda - och det är ett problem jag också har, att komma igång med att göra det man måste hellre än att bli överväldigad av uppgiften och därför bli sittande. Jag arbetar med en annan svaghet: det ständiga letandet efter flyktvägar. Under åren har jag i perioder aktivt letat efter sätt att fly undan problemen... t.o.m. så långt att jag tänkt att jag skulle spela tokig för att bli intagen på ett psykiatriskt sjukhus, eller begå självmord. När man inte ser någon väg framåt, oavsett varför, grips man av panik och försöker fly ifrån situationen. Slagits har man redan gjort och misslyckats med (jag tänker nu på den biologiska reaktionen fight or flight)... vilket problemet än är, ser man inga möjligheter till förändring till det bättre (däremot ofta till det sämre!) och då vill man bara fly så långt bort som möjligt. Vad som håller en kvar är olika beroende på situation... i mitt fall handlade det alltid om att jag inte kunde lämna mamma ensam att tackla det jag själv inte orkade kämpa med. Inte ens om det räddade mitt eget liv, min hälsa och framför allt min mentala stabilitet. 

Häri ligger många svar på frågor varför jag har agerat så - utifrån sett - irrationellt under mitt liv. Jag är säker på att familj och vänner, som har haft distans till det hela, sett att jag hanterat problem på alldeles fel sätt, ett märkligt sätt som de själva aldrig skulle välja. Jag är också rätt säker på att de reagerat på endera av två sätt: antingen bara suckat djupt och etiketterat mig "oförbätterlig" eller så känt hjälplöst medlidande. De allra närmaste, mina syskon, har med all sannolikhet förstått att jag har skyddat mamma - och på olika sätt har de bidragit i den kampen, t.ex. har Torbjörn alltid, vartenda år, kommit på de stora helgerna trots att han egentligen inte alls ville träffa pappa. Han kom helt och hållet för mammas skull - och kanske för min? För att visa att vi inte var övergivna. Däremot tror jag fullt och fast att ingen, inte ens mina syskon, begrep varför inte mamma och jag lämnade pappa. Varför gick vi inte bara därifrån? Vi skulle ha fått hjälp att ordna ett nytt liv med bostad och allt annat vi behövde, det vet jag. Men mamma kunde inte. Hon tog sitt löfte i vigselakten på största allvar: hon hade lovat att hålla ut ända till döden skilde dem åt. Och tro det eller ej, men mamma älskade verkligen pappa. Och han älskade verkligen både henne och sina barn. Han klarade bara inte av att bekämpa ångesten i att sätta sina egna behov åt sidan för andras väl. Och han kunde inte erkänna att han hade psykiska problem som hade behövt adekvat behandling. Jag tror, men det är en gissning, att han under sin uppväxt hade fått höra att han var misslyckad. Min pappa hade med största sannolikhet en rad diagnoser - som asbergers och ADHD, kanske även bipolärt syndrom! - men sådant existerade ju inte på den tiden, så allt han fick veta var att han var totalt fel. En ohängd slyngel. Ett ständigt problem. Så när han gifte sig med mamma gömde han sig bakom henne resten av livet, för att skydda sig mot allt och alla. Och så slöt han sig inom sig själv, gjorde sig omöjlig i alla andras ögon. Det var först när han blev ordentligt sjuk (sjuk har han alltid varit på ett eller annat sätt - svår psoriasis över hela kroppen, smärtor i kroppens muskler och skelett, skador av olika slag som inte läkte rätt därför att han inte litade på doktorer) som han sänkte garden... och mamma hittade tillbaka till mannen hon hade gift sig med. Deras kärlek växte enormt, därför att pappa äntligen slutade spela stark - men det gjorde hennes börda allt tyngre, eftersom han nu på vissa sätt regredierade till ett behövande barn. Vården blev också allt tyngre, för pappa ville inte ha "främmande människor rotande bland hans saker" och tackade därför nej till hjälpinsatser som t.ex. hemtjänst och korttidsboende för att ge mamma semester...

... ja, just det, nu kommer vi till ett särskilt kapitel. Pappas bild av deras äktenskap var att äkta makar gör allting tillsammans, hela tiden, hela livet. Man har inte särintressen - allting skall göras av bägge. Att mamma skulle behöva vila från honom var otänkbart! En viktig del av det handlade om hans svartsjuka, för mamma var vacker och charmig och drog till sig stort intresse från män ända fram till sin död. Medan hon fortfarande gick med rollator blev hon en gång uppraggad av en man medan vi var på väg att borda Cinderella för en övernattenkryssning! Vi hade inte ens hunnit ombord på båten... *skrattar* Och pappa visste att det mest resonliga mamma kunde göra var att lämna honom... jag tror faktiskt aldrig han fattade precis hur mycket hon älskade honom! Hon skulle aldrig, aldrig lämna honom, men varje gång hon behövde göra något utan honom satt han och tittade på klockan och väntade på att hon skulle komma hem igen. Som läkarbesök, mathandlande, besök på apoteket. För det mesta gjorde han våld på sin sjuka kropp för att följa med och vänta i bilen... men om jag var hemma, klarade han av att stanna hemma, han också. Sedan satt vi i regel och dividerade om hans märkliga tidsuppfattning... "nu har hon varit borta i flera timmar!"... "nej, pappa, hon har varit borta i tjugo minuter - jag tittade på klockan när hon åkte". Han klarade helt enkelt inte att leva utan henne. Det skulle ha varit som att ta ifrån honom luften han andades, pulsen i hans blodomlopp. Mamma var precis allt för honom.

Oj, så mycket det kom upp ur djupet inom mig när jag egentligen bara skulle berätta att jag har börjat surfa på klostersajter igen! *skrattar vemodigt* 

Och vad har klostersajter med det här att göra? Egentligen är det inte ett dugg konstigt. Ända sedan jag var i tolvårsåldern har jag velat bli nunna, gå i kloster på riktigt och leva resten av mitt liv bakom höga murar. Min längtan efter att få koncentrera mig på Gud var så stark! Men nu hade jag fötts i ett sekulärt, protestantiskt land där tanken på klosterliv låg så långt borta att jag inte ens visste var jag skulle börja om jag ville leta reda på någon att tala om min längtan med. Jag växte upp i Svenska Kyrkan, och visste inte att det faktiskt fanns kloster inom det samfundet, och mamma hade sitt hjärta i det som på den tiden hette Svenska Missionsförbundet (sedan Missionskyrkan, numera Equmenia). Hennes morföräldrar var aktiva missionsförbundare, och de var de vuxna som gav henne mest av den trygghet, kärlek och stabilitet hon så väl behövde under sin uppväxt. Du förstår, mammas pappa var likadan som min pappa, bara våldsammare (pappa använde aldrig fysiskt våld) och betydligt mer elak. Pappas elakheter växte alltid ur skräcken för avvisande och ensamhet... kanske var det likadant med morfar? Åtminstone har mamma beskrivit sin farmor, morfars mamma, som en hårdhjärtad och kall människa. Mamma var rädd för sin farmor, men älskade sin mormor. Om vi ändå kunde lära oss hur man bemöter barn, genom att se hur fel bemötande skapar skadade vuxna, oss själva och generationerna före oss!  

Nå, åter till tråden i det här blogginlägget: klostersajter. När jag som vuxen upptäckte den katolska världen, och alla de olika klosterordnarna, började jag studera dem för att se var jag själv hörde hemma. Jag valde ut tre: birgittinerna, karmeliterna och dominikanerna. Varför? Därför att de alla tre lever väldigt renodlade liv men är helt öppna för litteratur, inte bara religiös sådan utan även profan. Och böcker har alltid varit oerhört, oerhört viktiga för mig. I något av dessa kloster skulle jag få tid med Gud - och med böcker.  Kan det bli bättre?!? 

Jag besökte alla tre ordnarna, talade med nunnorna och försökte komma underfund med var min kallelse låg. De var överens med mig om att jag hade en kallelse - men var den tillräckligt stark? Efter att ha testat länge, och brevväxlat med abbedissor och priorinnor, insåg jag att två saker hindrade mig: jag hade skaffat katt (Aragorn och Imma, som då fortfarande var kattungar) och jag hade svårt att lämna mina föräldrar. Och så krävde ett inträde att jag blev romersk katolik - något som kändes fel, eftersom jag hakade upp mig på deras krav på accepterande av dogmer jag fann medeltida. Svenska Kyrkan hade jag lämnat - den kändes "tom" på det jag behövde... behov jag faktiskt upptäckte inom New Age: ritualer, dofter, levande ljus, ett fördjupat böneliv. Nota bene, de där sakerna finns även inom Svenska Kyrkan, men det är så dolt att jag aldrig hittade det! New Age hade så mycket jag hade saknat, men där fattades det allra viktigaste: Gud. Så besöket inom New Age blev kort, och i stället började jag forska i hur kyrkan hade utvecklats från apostlarnas tid. Det förde mig till Historiska muséet, där jag praktiskt taget "bodde" under lång tid... och till Katolsk Bokhandel, där jag frossade i spännande litteratur, framför allt om bön. 

Sedan hände två saker. Dels upptäckte jag att en kollega var romersk katolik, och i samtal med honom lärde jag mig mycket om den katolska traditionen och om hur en katolik tänker. Och dels lärde jag känna en ung man som studerade till präst i den Liberala Katolska kyrkan - som visade sig vara mycket katolsk, men inte underställd påven. Fri från dogmer. Modernt tänkande, men med ett näst intill medeltida gudstjänstfirande. Jag föll som en sten, och efter ett halvårs bön om ledning, konverterade jag. I LKK fann jag allt jag sökte utom en enda sak: kloster. 

För att korta av den här historien en smula, fortsatte jag att bära på längtan efter klosterlivet - men jag insåg också att många av orsakerna till min längtan hade med flykt att göra. Jag tyckte att livet blev allt jobbigare, relationer krävde för mycket, arbete och andra världsliga plikter slet sönder de stunder jag kunde ha fått ägna åt bön och lectio divina, livet var helt enkelt alldeles för turbulent. Bakom murarna lockade tystnad och stillhet, möjligheten att koncentrera sig på en enda sak, frånvaron av allt strul det medför att leva i världen. Och var det någonting som min allt starkare andliga egenfostran lärde mig, så var det att man aldrig får göra någonting i Guds namn av fel orsaker. Så med stor smärta la jag min klosterdröm åt sidan och fokuserade i stället på att försöka hitta samma tystnad, stillhet och renhet där jag befann mig - mitt i livet. Gud är överallt, absolut inte bara i kloster, så vad jag behövde lära mig var att finna Honom precis där jag själv befann mig. 

Då och då blir dock klosterlängtan väckt till liv igen... och då surfar jag på klostersajter. Drömmer mig in bakom murarna, klär min ande i strävt linne och sjunker ner vid Jesu fötter för att bara lyssna, timme ut och timme in. Och jag inser att vad mitt inre egentligen försöker tala om för mig är att jag just nu inte får tillräckligt mycket av Gud - att jag behöver tanka.

Det sades att det skulle bli regn och åska...

Tisdag eftermiddag/tidig kväll 


Väderleksrapporterna talade om stora mängder regn och inslag av åska i våra trakter (liksom hela södra tredjedelen av landet)... så Carina, som besökte mig i morse, kortade av sin vistelse här för att hinna hem innan det brast lös, och själv tidigarelade jag besöket hos dagvården på Amnegården för att Belle och Miri skulle hinna hem igen innan det blev otäckt ute (Belle är åskrädd, och det skulle inte förvåna mig om Miri också tycker det är läskigt med smällar - för att inte tala om vad varenda iggy tycker om att bli våt!). Och okej, när vi tillsammans med Maria (som slutade jobba i samma veva - på tisdagar arbetar hon på caféet) gick hem så småregnade det lite grand... men mer har det inte blivit så här långt. Det kanske kommer först framåt kvällen/natten? 

Hur som helst var det som vanligt härligt att träffa Carina - hon är en mysig person, och vi hade mycket att prata om. Så gick vi igenom alla sakerna vi fått från församlingen i Skåne,  innan jag packade ner allt utom altaret i kassar och bar ut till Carinas bil... det är bättre att hon har de där sakerna, dels för att hon behöver öva inför sin prästvigning och dels för att hon bor i villa, så hon har bättre om plats än jag. Själv har jag ju redan vad jag behöver om jag skulle bli kallad till ett sjukbesök eller liknande. Och sist, men inte minst, kom vi överens om att Ingo och hon kommer tillbaka i slutet av veckan och hämtar altaret - det underlättar definitivt hennes övande, och jag behöver få i ordning mammas sovrum innan Michelle kommer på besök och skall sova över. Sedan kan ju sakerna vara hos Carina till vi hittar en lämplig lokal att bygga upp vår lilla kyrksal i... det räcker att jag har de invigda sakerna (kyrksilvret, monstransen, konsekrationskorsen o.s.v.), för dem får hon ju inte ta självständigt ansvar för förrän hon är prästvigd. Och apropå det, fick jag en liten snilleblixt när vi satt och talade om lokal: jag skall ringa till Svenska Kyrkans stiftskansli i Skara och fråga om de har möjlighet att hyra ut något åt oss, helst i Mariestad! Vi har i det stora hela god kontakt med Svenska Kyrkan, och de har börjat ta upp flera katolska drag som försvann från protestantismen under 1500-talets reformation (votivljus, Mariabilder, förböner, bikt o.s.v.) så de kan ju knappast ha särskilt mycket emot att husera två små snälla liberalkatolska,kvinnliga präster under sitt tak?

När Carina hade åkt, ordnade jag lunch åt mig och sedan promenerade Miri, Belle och jag ner till Amnegården där vi träffade Maria, Alex och flera andra vi känner. Eftersom dagvården inte hade hunnit avsluta sin lunchmåltid än, fikade vi i caféet och pratade djur någon halvtimme, men sedan mötte vi upp dagvårens patienter och personal i vinterträdgården (mamma brukade älska att sitta där, för det var så varmt... det är ju ett slags växthus) för ännu mera fika, hundgos och väldigt trevlig samvaro. Där fick jag frågan om jag kan sjunga - vilket jag kan, även om jag inte kan läsa noter - och om jag vill vara med i en liten grupp som under hösten/vintern skall sjunga då och då inne på demensavdelningen, och det svarade jag förstås ja till! När jag fick klart för mig att dagvårdens patienter älskar frågesport erbjöd jag mig också att i höst komma någon gång ibland och spela Triviat Pursuit (TP) med dem, vilket verkade glädja dem. Så nu har jag lite att se fram emot! 

Jag märkte redan på den tiden mamma levde hur roligt jag tyckte det var att interagera med de andra patienterna, särskilt de äldre. Det passar mig bra att engagera mig på den nivån: läsa tidningen för dem, hjälpa dem att hämta saker, fika ihop, spela spel och umgås... och det är dessutom ett engagemang jag orkar med, eftersom det inte blir så ofta och inte så länge åt gången. Det är därför jag trivs så bra på Amnegården och har lärt känna många av patienterna åtminstone så väl att vi vet lite grand om varandra. De flesta minns dessutom mamma, och flera av dem jag träffar hos dagvården på tisdagarna var inlagda på Björkskär samtidigt som hon, så jag har redan "pysslat om dem" en hel del! *skrattar*

Apropå det, så satt det en dam, som jag känner lite grand från just demensavdelningen, i korridoren när jag kom med hundarna idag. Hon sken direkt upp, nickade igenkännande och talade om för mig att min mamma har gått bort... hon upprepade det flera gånger, och jag bekräftade varje gång att precis så är det - mamma är i himlen. Då log hon ännu bredare: "Bästa stället att vara på!" Vilket jag givetvis också instämmer i, även om jag saknar mamma oerhört mycket och innerligt gärna skulle ha henne här hos mig om det inte innebar att hon var tillbaka i sitt lidande också. Men vi ses ju snart igen - ett människoliv är ganska kort, och även om jag gärna lever ett bra tag till är ju himlen det jag siktar på som slutmål.

Å, en sista sak innan jag rundar av: idag kom beskedet från vården (provtagning och mammografi). Jag har INTE bröstcancer! *glad*

Bokläsardag

Lördag eftermiddag 


Den här helgen har jag tagit ledigt från umgänge m.m. för att läsa. Jag har två spännande böcker som måste läsas ut innan måndag, då de skall lämnas tillbaka till biblioteket... och ingen av dem går att låna om, eftersom det är kö på dem. Så just nu håller jag på att sträckläsa Anders Hanssons "Skärmhjärnan - hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda". Alla som känner mig vet hur negativ jag är till smartphones, d.v.s. mobiltelefoner uppkopplade mot Internet, för alltför många människor tillbringar alltför mycket tid med att titta ner i sina telefoner i stället för att se sig för i trafiken, visa sina barn uppmärksamhet (och ännu värre, lära barnen att ta efter deras beteende) och umgås med sina närvarande vänner (för att bara ta några exempel). Att sitta bredvid en vän som har sitt fokus på mobilen får mig att känna mig degraderad och osynlig, som om det de sysslar med i mobilen är mycket viktigare än att jag finns där bredvid dem... och oftast är det ju ingenting viktigt de gör, kanske kollar FB eller spelar ett spel. Är jag så lite värd i deras ögon? 

Dessutom vet jag av egen bitter erfarenhet att Internet trollbinder en... man tänker sig att man skall stanna online kanske en halvtimme, och vips, så har det gått tre-fyra timmar! För att inte tala om hur överlastad ens stackars hjärna blir av all onödig information den tar in... för sinnena (ögon och öron, i det här fallet) vet ju inte skillnaden mellan viktigt och oviktigt förrän hjärnan har fått processa infon, eller hur? Sinnena riktigt skopar in allt möjligt man ser och hör, och sedan sållas det på plats i skallen... så vare sig man vill eller inte, proppar man skallen full med meningslösheter hela dagarna när man är online. 

Det boken nu berättar är betydligt mer än bara att hjärnan inte är gjord för att ta in så mycket info på en gång - att vi på ett par timmar dag möts av mer information än vad en individ gjorde under ett helt liv före Internet. Är det bara jag som skräms av den tanken? Problemet stannar dock, som sagt, inte där - för enligt författaren används negativa reaktioner som depression, ångest och stress av hjärnan som "normalhantering" av sinnesintrycken, eftersom vår hjärna är gjord för att scanna av omgivningen efter faror och noterar allting främmande som potentiellt hotfullt. Med andra ord, sedan vi kom online stänger vi aldrig av de här reaktionerna - och de medföljande kroppsliga reaktionerna i form av högt blodtryck, högt adrenalinpåslag, minskad hunger och törst, minskad sexlust och muskelspänningar i hela kroppen (sådant kroppen använder sig av för att möta faror). Allt detta påslaget dygnet runt, året runt, hela våra liv, om vi tillhör typen som alltid har mobilen i närheten (eller aldrig stänger av TV:n). Och det är vi inte biologiskt byggda för. Med resultatet att vi får diabetes, hjärtinfarkt, stroke, ont överallt i kroppen, depressioner, ångest och en känsla av ständig stress. Inte särskilt nyttigt, eller hur? Ändå sitter de flesta med blicken riktad ner i mobilen i stort sett hela dagarna - och vaknar även ofta på nätterna för att kolla om något hänt (inte nyheter från vår omvärld, då, utan vänners uppdateringar, mess, likes och andra oväsentliga småsaker). Gamnacke och ont i tummen är det minsta folk behöver oroa sig för... betydligt hemskare saker händer inom oss, i våra kroppar och hjärnor, p.g.a. detta ständigt uppkopplade liv. 

Så här står det i boken, strax efter kapitlet om hur vår hjärna är funtad för att hantera intryck från omvärlden (och då handlar det om jägar- och samlartillvaron för åtskilliga tusen år sedan, för vår hjärna har faktiskt inte förändrats sedan dess): 

"Om du inte har mobilen inom synhåll är jag övertygad om att du
vet var den är. Annars skulle du förmodligen inte kunna koncentrera
dig på de här orden. Det första vi gör när vi vaknar på morgonen är
att sträcka oss efter mobilen, och det sista vi gör är att laägga den på
nattydktbordet. Vi rör mobilen över 2 600 gånger per dag och plockar
upp den i genomsnitt var tioende minut - alla vakna timmar. Ja, de
vakna timmarna vkerar inte ens räcka till, en av tre (50 procent av
alla arton- till tjugofyraåringar) kollar mobilen minst en gång mitt i
natten också.
   Blir vi av med mobilen rasar vår värld samman - 40 procent av oss
skulle hellre vara utan sin röst en hel dag (jo, det är sant!) än mobilen.
Var vi än ser oss omkring: på stan, på kaféer, på restauranger, på
bussen och vid middagsbordet - ja, till och med på gmmet - så stirrar
alla på sin mobil. Vad vi än tycker om det så har vi blivit beroende!
Men för att förstå hur mobiltelefoner och skärmar har lyckats förföra
en hel värld ska vi återigen titta in i hjärnan."

Förvånar det dig fortfarande att jag vägrar att skaffa mig en smartphone? Jag känner mig själv alltför väl - bit för bit skulle jag tillbringa alltmer tid på Internet, precis som alla andra, till jag blev en av alla dessa "mobilzombies" som världen numera befolkas av. Och det vill jag inte. Jag vill att min värld skall handla om det levande - om Gud, människor och djur omkring mig, natur och välfärd, samhället och allt däri. Inte om flöden på nätet, ett ständigt messande och diverse spel. Visst är jag också på FB emellanåt! Och visst spelar jag spel! Men bara korta stunder, när jag inte har någonting annat för mig. 

Som t.ex. att lära mig viktiga saker i välskrivna, faktabaserade böcker.

Intressant möte

Senare samma torsdagskväll 


Det blev lite nationaldagsfirande ändå... Alex och Daniel bjöd in mig, Maria och hennes besök Anette till fika och cheesecake på deras uteplats, och där blev vi sittande i flera timmar trots att myggen var ettriga. Hade jag inte tagit min allergimedicin hade jag varit tvungen att ge upp och gå hem... men nu satt jag kvar och njöt av den fina sommarkvällen, även om jag blev rejält biten. Nåja, om man är knottrig halkar man inte ur sängen... hihi!

Mötet med Anette blev intressant - inte bara för att hon visade sig vara en väldigt trevlig person (det hade jag i.o.f.s. redan utgått från, eftersom hon betyder så mycket för Maria), utan för att hon hade en i mitt tycke spännande bakgrund: hennes pappa kom från en familj som tillhörde Frälsningsarmén och mammas familj var Jehovas Vittnen! Lyckligtvis hade hon inga dåliga erfarenheter av denna märkliga konstellation... annars är ju Jehovas kända för att vara väldigt strikta med vilka deras medlemmar tillåts interagera (och blir man utesluten, förklaras man persona non grata och behandlas som att man inte existerar - det splittrar familjer varje år, skiljer barn från föräldrar o.s.v. och är givetvis varken kristet eller mänskligt). Men tydligen finns det gradskillnader mellan olika församlngar, trots allt... vissa kanske inte är lika slaviskt lojala mot de styrande i det s.k. Sällskapet Vakttornet i New York utan tillåter sig vissa små undantag från dogmerna? Själv anser jag inte Jehovas vara kristna eftersom de inte accepterar den Bibel alla andra kristna bekänner som Guds ord utan tolkar som de vill och omformulerar de bibliska texterna så att den skall passa deras egen doktrin - även centrala begrepp som är grundläggande för kristendomen som sådan (t.ex. att Jesus dog på ett kors)... men det är min personliga åsikt och ingenting jag tänker gå i polemik med något Vittne om. Frälsningsarmén är däremot definitivt kristna i mina ögon, och de gör dessutom fantastiskt mycket gott i Jesu namn över hela världen - för dem känner jag stor respekt, även om vi står långt ifrån varandra liturgiskt eftersom de inte har några sakrament (något jag aldrig skulle kunna vara utan, särskilt inte nattvarden). 

Hur som helst ställde jag förstås många nyfikna frågor, och hon visade i sin tur stor nyfikenhet på "min" kyrka - frågade vad som skiljer oss från rom-katolikerna och från andra kristna samfund m.m. Och jag är alltid villig att berätta om oss, vår plats i Kristi kropp och vad som gör oss unika... inte för att locka någon att bli medlem, utan för att jag vill visa på att man kan vara katolik utan att tvingas acceptera dogmer som upplevs medeltida (vi följer svensk lag, som tillåter skilsmässa, preventivmedel, abort, samkönade äktenskap m.m.), vi anser att det inte är vår utan Guds ensak att rannsaka en människas livsstil och vi har en strikt nolltolerans mot alla former av diskriminering. Våra präster är oavlönade av kyrkan och har civila yrken samt fria att bilda familj, något vi tycker är viktigt för att prästen fullt ut skall dela sina medmänniskors livsvillkor - veta hur det är att få ekonomin att gå ihop, hur det är att lämna och hämta på dagis o.s.v. Och som du vet, har vi kvinnliga präster! *ler stort*

På tal om kyrkan, så kom biskopen och hans son vid 18-tiden och lastade ut mycket spännande ur bilen. Så nu står det ett vackert altare inklusive tabernakel i mammas sovrum, fullt monterat, och på sängen står kassar och lådor med rökelse, oinvigda oblat, ljusstakar, primklockor, dopskål och dopsnäckor, kors av olika storlekar, ikoner, altartavla, altarlinne, processionskors o.s.v... kortare uttryckt, en massa fina saker som vi kommer att ha både nytta och glädje av i vår kyrksal när Carina och jag är redo att dra igång St. Rafaels församling igen. Nu gäller det bara att Carina blir prästvigd, och att vi hittar en lämplig lokal!

Och givetvis sa Sten-Bertil inte ett ord om städningen - det visste jag ju egentligen redan innan. Det är bara jag som är nojig, det är allt. 

Nå, nu sitter jag här i soffan och kliar på diverse myggbett på vänster fot (jag har fler, på alla möjliga ställen på kroppen, men de kliar inte lika mycket) medan jag slötittar på TV och dricker te. Alla tre ungarna sover gott - iggisarna under varsin filt, Robin på en kudde. Ute har det blivit mörkt, och lite svalare... men bara lite, så fönstren får förbli lite grand öppna i natt (jag har bara "glipor" i fönstren, så att inte Robin kan rymma. Han tycker i regel att världen är lite för liten inomhus, och jag har för avsikt att ta ut honom på uteplatsen i löplina när hans sår har läkt helt och hållet - jag vill ju inte riskera att han blir infekterad igen - men till dess får han vackert stanna inomhus).  

Å, måste ju berätta att jag fick en present av Alex: en sprillans ny sport-BH, intensivrosa, som hon själv fått men inte kunde ha eftersom storleken var fel. Hon är ju mer generöst utrustad än jag, om man säger så... men mig passar den utmärkt, och jag tror faktiskt att det är den första jag bär sedan jag slutade jobba! *skrattar*

Half a dime

Torsdag eftermiddag

Sveriges nationaldag samt mina föräldrars bröllopsdag 



I tonåren läste jag en gripande bok av Colleen McCullough som hette "Tim" och som handlade om en förståndshandikappad ung vuxen man. Folk kallade honom "half a dime" (en dime är idag värd ungefär 10 cent) med vilket det menade att han inte var en fullvärdig människa, att han var värd mindre än det minsta mynt de hade tillgång till... och det där uttrycket har fastnat i mitt minne, eftersom världen kryllar av "half a dimes". Och när någonting är så vanligt, kan man verkligen påstå att det inte tillhör det normala? "Normal" säger man ju om det som flertalet uppfattar som rimligt och riktigt - någon annan tolkning kan man faktiskt inte använda, eftersom man - ju närmare man studerar något - inser att ingenting är "normalt". Vi är alla unika, har alla våra brister och tillkortakommanden... okej, somliga kanske har fler än andra, men fortfarande finns det inte en enda människa som är perfekt. Om vi nu ens skulle kunna föreställa oss en perfekt människa, menar jag. Vilket åtminstone jag går bet på.

Att jag kommit att tänka på det här just idag beror på att jag har städat. Och finns det någon situation i min dagliga tillvaro där jag verkligen inser hur bristfällig jag är, så är det när jag skall städa! Jag får göra massor av pauser - städa i tio minuter, vila en halvtimme, städa i tio minuter, vila en halvtimme o.s.v... och just däri ligger det jag upplever som jobbigast: att vilostunderna måste vara betydligt längre än de aktiva stunderna. Annars fungerar det inte alls. Men det betyder också att det som en arbetsför person skulle klara på en eller två timmar, kan ta flera dagar för mig. Att jag vet det beror på att jag har varit arbetsför en gång i tiden och kan jämföra mina prestationer mellan då och nu... 

Nåväl, nu har jag i alla fall sopat och svabbat de flesta golven (har sovrummet och badrummet kvar) samt plockat undan i vardagsrummet. Och så har jag försökt skapa utrymme i mammas sovrum, för det är därför hela den här städningen måste ske just idag: om några timmar kommer min biskop och hans son med en hel del saker som Carina och jag skall ha till vårt kapell när vi kan dra igång det (vilket troligen sker till hösten). Sakerna kommer från Skåne och vår kyrkas präst Stefan Brauer, som avled för ett antal år sedan... jag var med på hans begravning som altartjänare, sagt som en liten passus. Och nu bad hans änka kyrkan att ta hand om allting, så att hon kan gå vidare utan att hela tiden snubbla på ting hon själv inte har någon användning för - gissa om jag känner igen den känslan! Alltså hamnar sakerna hos Carina och mig, eftersom vi behöver utrusta en kyrksal och en sakristia och jag hittills bara haft "nödtorftet" av sådant som behövs. Skall bli väldigt roligt att se vad Sten-Bertil och hans son har med sig hit... fast, som sagt, jag har haft lite panik över hur ostädat det var här hemma, eftersom jag vet hur oerhört välstädat det är hemma hos Sten-Bertil och Eva! Så när han ringde för en stund sedan och berättade när de beräknas komma hit, passade jag på att förklara att jag inte orkat med städandet riktigt... och som jag trodde viftade han bara bort det. 

I detta ligger något viktigt, som jag många gånger haft anledning att reflektera över. Man skulle kunna summera det i orden "jag kommer inte för att kolla din städning, jag kommer för att träffa dig" som en av mina vänner sa en gång när jag hade det extra stökigt hemma. Varför hakar jag alltid upp mig på att det är ostädat här när jag skall få besök? När jag själv besöker folk, lägger jag inte märke till hur de har städat... möjligen noterar jag med en suck av lättnad att jag inte är ensam om att ha det stökigt. Ändå inbillar jag mig att folk värderar mig utifrån hur välskött mitt hem är! Kanske är det en "skada" jag fick av åren med hemtjänst och hemsjukvård som kom och gick flera gånger om dagen... de var supernoga med att det alltid var fläckfritt här hemma, eftersom mamma var så infektionskänslig, så medan mamma levde dammsög och svabbade jag golven varenda dag, lät aldrig en pinal ligga på fel ställe, höll golven fria för att rullstolen skulle komma fram överallt, vädrade ordentligt o.s.v. Men när mamma dog föll min värld samman, och jag har fortfarande inte hämtat mig... vill egentligen ha det rent och snyggt omkring mig, för i grund och botten är jag pedant, men orkar så lite varje dag att det för det mesta inte blir någon städning av. 

Skall jag fira nationaldagen idag? Nej, jag orkar inte det heller. Värmen är tryckande, mina vänner är upptagna på annat håll och jag vet inte hur lång tid det tar att lasta ur Sten-Bertils bil och bära in allting i mammas sovrum. Dessutom är jag pank, så jag har inte några direkta medel att ställa till något firande med. Men, med det sagt, firar jag i hjärtat att jag lever i ett underbart vackert land som dessutom är vida känt för att vara öppet, tolerant och vänligt! Måtte inga onda krafter någonsin kunna förstöra detta fina drag och förvandla Sverige till en muromgärdad, missunnsam plats fylld av hat och avundsjuka! Må Sverige förbli - och fortsätta att utvecklas till - ett land där vi aldrig kallar någon enda medmänniska för "half a dime"...

Äldre inlägg