Visar inlägg från april 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Sommar i april

Tisdagskväll, Valborgsmässoafton 


Det är fullt mänskligt att njuta av det väder vi haft hela april månad - solsken och högsommarvärme både dag och natt. Varför skulle vi inte ta chansen att sitta utmed en husvägg och gona oss, äta glass, bjuda familj, vänner och grannar på grillat på våra uteplatser och verandor, hämta utemöblerna i förråden och ställa upp i våra trädgårdar... och ännu har inte tankarna på torka, missväxt och nödslakt av kor m.fl. som blir utan foder, dykt upp i massmediala diskussioner. Det har däremot brandsäkerhetsfrågorna, för redan nu brinner det överallt i vårt avlånga land p.g.a. den långvariga torkan (här i Skaraborg har det bara regnat två gånger på över en månad) och denna somriga valborgsmässoafton är det inte många kommuner i landet som törs tillåta majbrasor. Myndigheterna förbereder sig för det värsta, för stora bränder som knappt går att få kontroll över och det akuta behovet av internationellt samarbete för att bl.a. vattenbomba vidsträckta skogar m.fl. svårsläckta platser. 

I Gullspång blir det definitivt inga majbrasor i år - det är totalt eldningsförbud i hela Skaraborg, och bara på särskilt utformade platser och människors egna verandor tillåts ansvarsfullt grillande. Men även om det varit som vanligt, en traditionell Valborg med brasa, skönsång och varmkorv med bröd m.m., hade jag inte deltagit... jag orkar helt enkelt inte. Denna dag, då konungen fyller 72 år och de blågula flaggorna fladdrar i vinden, har jag mest sovit bort. Krafterna är uttömda, teskedarna slut.

Hela april har varit intensiv för min del. Ja, jag har fått mycket gjort... skiftat däcken på bilen, städat förrådet och ställt ut massor av bråte som förut stått i vägen här i bostaden, gjort fint på uteplatsen (mycket tack vare Michelle, som skänkt mig en så underbar utegrupp i vitt trä med bord - inklusive två iläggsskivor - och fyra positionsstolar med ljusblå dynor till, samt ytterligare en stol och ett vitt parasoll som jag fått av Nina), varit på ännu en begravning, firat Skärtorsdagsmässa och deltagit i klerikala synoden i Stockholm, varit på årsmöte i Maria församling (hemma hos biskopsparet) i Västerås och sedan haft en underbar kväll hos Michelle och hundarna, deklarerat (inklusive kämpat med en rätt svårbegriplig bilaga rörande min del av försäljningen av huset) och mycket mer... men det har tagit väldigt hårt på mig och nu är jag återigen inne på tanken att dra mig tillbaka en vecka för att vila och bara ägna mig åt själens återhämtning.  

Häromkvällen gjorde jag en liten önskelista i min logg på FB över hur jag vill att den närmaste framtiden ser ut för min del:

* skapa större utrymme i mitt liv för Gud
* ha inspiration att blogga varje kväll
* Sitta på uteplatsen och virka
* komma tidigare i säng än det blivit på sistone
* läsa fler böcker än det blivit på sistone
* vara ensam med mina tankar emellanåt
* känna mig friare att följa vad som känns rätt just i stunden
* dona på uteplatsen (göra lännet fint, plantera växter)

Sedan återstår förstås att se hur det blir med de olika punkterna... men så här ser i alla fall min ambition ut, och som du märker finns det nästan ingenting utåtriktat med i listan. Bara sådant som handlar om mig själv och mitt inre, i första hand. Själen, psyket, min kroppsliga hälsa måste få ett betydligt större utrymme i mitt liv nu... och, det vill jag understryka, det är bara jag själv som är hindret i vägen. Det är jag som splittrar upp mig på så mycket annat, som egentligen borde nedprioriteras. Det är jag som faller för böner om att delta i ditten och datten på andra platser än här hemma. Kanske stämmer det som någon sagt en gång, att människan är sin egen största fiende?

Funderar lite på varför jag ständigt är redo att störta iväg för att äta eller fika hos mina vänner i stället för att vi är här? Min uteplats är ju faktiskt den största på hela huslängan, och med nya utegruppen på plats finns det också gott om sittplatser för gäster (faktiskt, om jag använder iläggsskivorna, åtta stycken!). Därtill skulle Belle kunna skrota runt i sin löplina i stället för att sitta fast i kopplet... och när Robins sår på halsen har läkt, så att han kan ha sele på sig, kan också han få gå ute i löplina och njuta av sol, värme och krispigt gräs. Olaf och Jessie flyttar till sin husse på måndag efter att ha förgyllt min tillvaro i ett halvår... och det är som det skall vara, jag visste från början att de inte skulle bli kvar och jag är glad för husses skull att hans lilla familj får återförenas efter den långa separationen. Min egen krymper till att omfatta Robin, Belle och mig - och det är också som det skall vara; om bara Robin klarar av att vara ensam katt i reviret tänker jag låta det vara vi tre under den närmaste framtiden. Tills Gud vill annat. Det har hela tiden varit Gud som styrt när katter flyttat in och flyttat ut här... den enda katt jag skaffat helt självständigt var Aragorn, min allra första. Och även om det känns ovanligt för mig att ha så få  katter omkring mig, kanske det är bra så just nu... det ger mig mer tid och plats för de djur som är kvar, och billigare blir det också.

Har jag berättat att jag har köpt en självstädande sandlåda? Den skall Robin få inviga när de "kinesiska vattenkatterna" har flyttat. Varför jag kallar dem så? De är givetvis "vanliga" huskatter, men de är födda i Peking och båda älskar att leka med vatten - ingen av dem verkar ha det minsta emot att bli blöt. Jag har aldrig haft vattenälskande katter förut, så det har varit en helt ny upplevelse! Jag kan aldrig öppna en kran vare sig i badrummet eller köket utan att både Olaf och Jessie kommer rusande för att hoppa upp och börja leka med vattenstrålen... så jag hoppas att deras husse ordnar en vattenfontän och andra möjligheter att leka med vatten hemma i deras eget revir nu när de flyttar. 

Hm, skrev inte jag om en självstädande sandlåda? Jo, den fungerar så att man tar av huven och lyfter den översta lådan, där kattsanden ligger. Sedan häller man över alltihop genom lådan under - som är ett såll - ner i den understa lådan. Den rena sanden strilar förstås rakt igenom, men urinklumpar och avföring blir kvar i sållet och kan hällas ut i en soppåse. Praktiskt, inte sant? Jag tror att den här nya lådan kommer att göra kattlådestädandet betydligt enklare för mig i fortsättningen... och som jag då också bara har en katt, behöver jag bara en låda att hantera.

Dessutom blir det bara en skål för torrfoder - en skål som skall ställas på köksbänken, så att jag äntligen kan hindra Belle från att äta av kattmaten hellre än sin egen. Det är inte lätt att sköta Belles diet när hon hela tiden knaprar i sig katternas foder! Robin är dock van att äta på köksbänken, för det är där jag alltid ställer hans blötmat (så att inte Olaf skall stjäla den), så i framtiden kan jag ha också torrisarna stå där. Vattenskålen står i vardagsrummet, dit både Belle och Robin går för att dricka. Ja, givetvis Olaf och Jessie också nu när de bor här! Men de äter torrisar och blötmat i skålar på golvet; kanske har de fått lära sig av husse att inte vara på köksbänken?


Skrivet senare samma kväll:

Att uppleva sommarliv i april är förvirrande för en gammal tant som jag, som minns att april brukade vara en ganska snöig månad. Ingen kan övertyga mig om att miljövarningarna är överdrivna... så här skall det inte vara i april, hur skön sommarsolen än är, och hur ljuvligt träden än blommar. Förra årets sommar var väldigt varm och torr, och skall vädret bli likadant i år fast mer långvarigt står vi inför stora problem. Inte bara bränder, utan missväxt, brist på foder och allt högre priser på mat. För att inte tala om hur farlig hetta är för barn, gamla och sjuka! Grundvattnet är ett annat problem... vi har visserligen haft snö, men det var länge sedan nu och räckte absolut inte till för att fylla på vattenförråden. Och sedan snön försvann, har vi bara haft någon enstaka dag med regn. Skall vi behöva införa vattenransoneringar redan i maj-juni i år?

Det mesta i vårblommeväg har redan blommat över: vårlök, scilla, krokus, blåsippa m.m. är borta nu, och vitsippor, påskliljor, gullvivor och t.o.m. tulpaner ser överblommade ut. Jag har massor av små söta självsådda penséer i en färgglad rad utmed pallkragarna, och fast vi bara går in i maj känns det som att jag borde ha sått allting som jag vill odla i år för att det skall hinna rota sig innan det blir alltför hett och torrt. Särskilt om vi får vattenransonering och alltså måste tänka oss för när vi vattnar våra växande plantor! I år hade jag tänkt odla potatis, lök och örter som t.ex. persilja, gräslök, dill och basilika, och i övrigt ha rosor och pelargoner på uteplatsen. Kanske även penséer och petunior? Ingenting krångligt, i alla fall, utan bara sådant jag vet att jag klarar av. Jag är absolut inte bra på trädgårdsarbete, så det får inte vara för svårt om det skall bli bra... växter är också levande varelser, precis som mina djur, och skall skötas om på bästa sätt. Dock får jag vänta till pensionsdags i maj innan jag kan börja, för den här månaden hade jag bilskatten och den tog varenda slant jag fick över efter räkningarna. Nåja, både djuren och jag har mat och det är det viktigaste - det går ingen nöd på oss!

Nu är det sovdags för undertecknad... jag vet att jag har saker att skriva om, men det får bli en annan dag. Nattinatti! 

Bara en sak om dagen

Måndag kväll 

Jag kan ha hur bra dagar som helst, må fint och känna mig full av energi - men en sak ändrar sig aldrig. Jag skall inte på några villkor göra mer än en ansträngande sak om dagen. Efter det måste jag vila.

Detta är i regel inga problem om man umgås med andra som är som en själv, halv(eller hel)gamla och i olika utsträckning halvvissna hälsomässigt. Men när man skall fungera ihop med människor som befinner sig mitt i livet och som klarar av att gå på högvarv en hel dag - kanske t.o.m. hela veckan - skär det sig. Det är då dessa människor blir stressade och besvikna, kanske t.o.m. irriterade eller rentav arga, på en. Tycker att man smiter undan eller verkar ovillig att umgås. Tror att man inte tycker om dem eller att man kanske föredrar att gå till någon annan i stället.

Samtidigt upplever man själv en massa jobbiga känslor, som man måste hantera. Det är inte på något vis roligt att vara kraftlös och tvingas ägna större delen av dagen åt att ladda batterierna för en enda saks skull. Jag tänkte ofta på det redan när jag var ung, eftersom mamma var arbetsskadad och därför bara fick jobba på förmiddagarna. Hon ville jobba mer... men eftermiddagarna behövde hon för att hantera sina smärtor och vila för att orka nästa morgons halvdag på jobbet. Samma sak fick jag själv erfara när jag blev utbränd (fast på den tiden kallades det att man blivit deprimerad och behövde rehabiliteras)... för så här är det: att gå sönder går väldigt fort, men att läka ihop igen tar mycket, mycket längre tid. Och nu har ju såväl de drabbade människorna själva som forskning och läkarkår gjort samma erfarenhet: man kan aldrig gå tillbaka till den aktivitetsnivå man hade innan. Detta gäller givetvis även många andra hälsoproblem, som t.ex. stroke, hjärtinfarkter, svårare frakturer och ligamentskador. Man läker - men man blir aldrig mer lika stark, lika "frisk". 

Man måste hitta ett nytt sätt att leva, som fungerar i praktiken - inte bara i ens dröm om hur livet borde se ut. Och framför allt inte i andra människors förväntningar på en. Detta är en oerhört svår läxa, för vi är flockdjur och speglar oss hela tiden i andra människor. Det är genom att studera andra som vi lär oss hur man lever och beter sig, det vet varenda unge. Även i djurens värld handlar uppväxten om att lära genom att se på föräldrar och andra vuxna individer och kopiera deras beteenden... men i människornas värld har vi tappat bort den viktiga detaljen att alla inte har samma förutsättningar. Eller rättare sagt: vi vet, men vi utformar våra liv och hela samhället efter tanken att alla fungerar likadant. 

I klosterordnar lever man efter en regel, och en punkt i dem stöter man på oerhört tidigt: åt var och en efter hans behov och hans förmåga. Varför klarar vi inte av att leva så i mötena med varandra? Och i samhället som sådant? Varför måste vi vara så konforma, när vi vet att vi inte är det?

Jag brukar säga att jag har varit  hälsoskadad sedan 2001, då min migrän debuterade i ett anfall så kraftigt att de trodde på akuten att jag hade drabbats av en stroke. Det var då de hittade min godartade tumör i skallen, eftersom de röntgade mig på längden och tvären. Men egentligen började det 1995, när jag gick in i väggen första gången och de utredde mig för cancer eftersom jag var så ung. Om man inte räknar 1980, då jag fick ta ledigt från gymnasiet i två månader första terminen eftersom jag kollapsade under en lektion och fick köras hem (sedan skolsköterskan konstaterat att jag var slutkörd efter att i ett år ha tagit hand om familjen - mamma och småsyskon - medan pappa låg på sjukhuset med bruten rygg). Eller 1986, när jag fick ta ledigt tre månader från mina juridikstudier därför att jag kollapsade mitt i en kurs i civilrätt och ville hoppa av hela utbildningen för att jag kände mig värdelös. Kanske är det faktiskt så att jag aldrig har varit stark nog för att klara de krav jag själv och omgivningen (ofta utan att veta om eller i alla fall tänka på det) ställde på mig? Jag kanske alltid har varit en ynka? Jodå, jag brukar skoja om det... när vi syskon tänker tillbaka på vår uppväxt, konstaterar vi att jag var rädd för det mesta: blod, injektionsnålar, skelett, centrifuger, spindlar och myror, dammsugaren, att bli ensam eller skada mig o.s.v. "Ja" säger jag "jag vet att jag var en ynka". Men som vuxen är jag egentligen inte rädd för någonting och jag är absolut inte längre blyg. Däremot håller jag inte för det tryck utifrån som andra tycker är normalt... den sortens liv som de flesta andra i min ålder (och många äldre!) lever. Och jag börjar inse att det nog alltid varit så.

Nu, efter femtiofyra år, har jag äntligen insett att jag inte kan spegla mig själv i andra utan måste hitta mitt eget sätt att vara på, mitt eget sätt att leva. Så numera handlar det mest om att parera andras speglingar i mig: att jag inte är som dem. För jag vill faktiskt inte hamna i den situationen att jag enbart umgås med dem som är som jag - jag vill umgås med människor för att jag tycker om att vara med dem, inte för att de själva är lika skadade. Var och en av mina vänner har något särskilt, något unikt som gör dem underbara i mina ögon... och de tillför något värdefullt i mitt liv, som jag inte gärna vill tappa bort. Dessutom har jag förstått att jag kan och är sådan för andra, vilket förstås känns väldigt bra. Det är när de vill ha mer av mig än jag klarar av att ge som det inte fungerar...


Skrivet senare samma kväll:

Jag har ägnat ett drygt dygn åt att tvinga ner mitt blodsocker... som mest låg det på 28,9 och jag borde förstås ha åkt till sjukhuset men kunde inte förmå mig att spendera 300 kronor i avgift plus bensin på att sitta på akuten i flera timmar och vänta på att sockret skulle gå ner. För det var så det var förra gången. I stället tog jag hand om det hemma genom att hålla mig vaken, dricka massor av vatten, undvika allt som kunde dra sockret åt fel håll och ha tålamod. Mycket tålamod. Men det, och tid, är ju vad jag har bäst om. Hur som helst, just nu ligger sockret på 11,0 och fortsätter nedåt, så faran är över för den här gången. Det gäller bara att det inte händer igen - så höga siffror sliter hårt på blodkärl m.m. och kan orsaka t.ex. blodproppar.

För en stund sedan fick jag en extra promenad (utan hund) i vårkvällen - tänk, det gick att gå utan jacka! Tog en runda i källaren och stängde dörrar samt kollade att ingen katt råkat bli instängd (det händer, men lyckligtvis inte ofta). Tittade lite efter Måns, eftersom Maria hade berättat att han inte kommit hem... men jag tror att han är i skogen och jagar, så jag är inte ett dugg orolig. Han kommer snart hem och sover hos sin matte!

Annars har jag framför allt hjälpt Alex och Daniel. Igår rensade vi ur deras förråd (det blev jättefint - och nu har de gott om plats) och idag körde vi allt skräp till Odinslund. Tror att de tyckte det var oerhört skönt att bli av med en massa bråte. Någon dag framöver skall jag köra en vända till, men då med sådant som dels Maria, dels jag, behöver bli av med. Och så skall jag göra i ordning min uteplats - igår hjälpte Alex och Daniel mig att bära ut utemöblerna, så nu kan jag dona lite som jag vill där ute. 

Det var här mina funderingar började: med att jag bara orkar göra en sak om dagen. Städa igår, köra skräp idag. Och sedan inget mer. Igår gick jag faktiskt också till Equmenia för att sjunga och umgås med andra under deras vårcafékväll - och det var väldigt roligt, bl.a. vann jag en tipstävling och belönades med ett påskägg fullt av godis som jag omedelbart delade ut till alla i kyrkan samt mina vänner sedan jag kommit hem... men idag är jag supertrött och inser att jag bröt mot den gyllene regeln. Varför? För att det var så trevligt, och för att mina vänner behövde min hjälp. Jag är förmodligen det SD:are föraktfullt kallar "godhetsknarkare"... men handen på hjärtat, nog finns det betydligt sämre saker att knarka?!?

Går i cirkel

Måndagskväll  

När jag i förra veckan bloggade om det där mötet, skrev jag aldrig vad det gällde... men det var en trevlig kvinna från ABF som hjälpte oss (eller, ja, jag var ju inte där just vid det tillfället) att starta en cirkel i kontemplativt målande. Eftersom jag, som sagt, inte var där valde mina vänner målarbok åt mig och idag fick jag den: en underbar bok med titeln "Fyra årstider". Vadan ABF:s engagemang? kanske ni undrar. Svaret är att de var med på det stora bomöte vi hade här i området för en tid sedan, och när de presenterade ett litet urval av sina cirkelförslag var vi flera som kom att fastna för just den cirkel som gick ut på att man samlas och fikar, målar och kopplar av tillsammans... så det var därför hon kom i förra veckan, och hade med sig målarböcker åt oss allihopa. Hittills är vi fem grannar som har hakat på cirkeln, och till min stora glädje vill Alex vara med... allt som handlar om kreativitet fascinerar henne, och just målande hjälper henne att trots sina diagnoser klara av att sitta stilla en längre stund, så den här cirkeln är perfekt för henne. Och för mig, som nu har möjligheten att vara social och ändå kunna vila huvudet. Ser verkligen fram emot cirkelkvällarna!

Ja, just det, ja... vi har dessutom fått en lokal av hyresvärden, som vi nu skall inreda och använda till lite av varje: möten, trivselkvällar och sådant som t.ex. cirklar. Alex har målat en så härlig skylt, som vi skall sätta på dörren, och jag har lovat donera porslin m.m. för sådant har jag mer än jag behöver av. Själv har jag inte sett lokalen än, men den är säkert bra och kommer att bli jättetrevlig när vi gjort i ordning den...



Skrivet senare samma kväll:

Det har gått rätt bra att avsluta viloveckan, trots att sista dagen (d.v.s. igår söndag) kom att bli en eländig migrändag... jag har tagit det lugnt, dock inte sovit utan halvlegat i soffan eftersom jag har blivit förkyld och är alldeles täppt i näsan (och bihålorna). Alex och Daniel erbjöd sig att ta hand om Belle några timmar så att den stackaren skulle få uppleva något mer aktivt än en soffliggande matte, och nu sover hon lugnt här efter att ha fått busa lite med dem. Sedan fick jag en hel drös med foton på henne via Messenger... på somliga är hon bedårande söt, på andra direkt knasig - hihi! Men det är liksom iggyn i ett nötskal...

I morgon hoppas jag må bra nog för att köra ute de där kartongerna till förrådet i alla fall... men först skall vi sova gott.

Hur blir det för Robin?

Natten mellan lördag och söndag 


Sitter här i soffan och tittar på min vackre, sovande lille rexkille Robin... och funderar över hur han kommer att må sedan våra gästkatter Olaf och Jessie flyttat hem till sin husse. 

Ibland tänker jag att det räcker alldeles utmärkt för min egen del att "bara" ha Belle och Robin, inga fler djur, eftersom min ork är så begränsad och jag vill räcka till åt dem. Min inställning har alltid varit att varje djur i min vård skall tro sig vara "mattes älskling", och det innebär inte bara att ta hand om deras behov utan ge varje individ gott om egentid med mig. Så en hund och en katt är väl bra? 

Om det inte vore för att rexar är extremt sociala och inte mår bra av att vara ensamma. Jag har själv i alla år förespråkat att man inte skall skaffa sig bara en rex utan två, så att de kan hålla varandra sällskap. Särskilt om man är hemifrån en hel del, som de flesta som jobbar, t.ex. Och fram till i somras, då jag tvingades låta Philemon tassa över Regnbågsbron, har jag aldrig haft bara en rex. Robin mådde definitivt inte bra av att Philemon försvann, det syntes tydligt... men han hade ändå Rafael, och sedan kom ju Olaf och Jessie som båda är unga och älskar att leka. Då blev det bättre och Robin piggnade till igen.

Nu är Rafael borta, och snart flyttar Olaf och Jessie. Då blir Robin ensam katt här, och det oroar mig. Belle älskar honom och de håller ihop som ler och långhalm, men Belle och jag är inte alltid hemma och, som sagt, man skall helst inte lämna en rex alldeles ensam. De är som papegojor - de blir deprimerade om de inte har sällskap.

Så hur gör jag? Att ordna en rexkompis åt Robin är ingen enkel sak; rexar växer s.a.s. inte på träd. En rexunge kostar förmodligen minst 10.000 kronor, och en omplaceringskatt ligger troligen inte långt därunder. Det är dyrt att föda upp husdjur, både katt och hund drar enorma kostnader i omvårdnad och veterinärutgifter och jag vet - eftersom jag har många vänner som föder upp både hund och katt - att uppfödaren sällan tjänar någonting på sin verksamhet. Kostnaderna äter upp hela "vinsten" d.v.s. vad man får för varje djur när man säljer det. Så jag skulle inte drömma om att försöka pruta. Katthem då? De får väldigt sällan in rexar, vilket egentligen är uppmuntrande för det betyder att folk tar hand om sina rexar och inte lämnar dem vind för våg... så att ställa sig i kö på en rex hos ett katthem innebär åtskilliga års väntan. Och Robin kan inte vänta, han är sex år gammal och behöver en kompis nu.

Varför rex? Dels beror det på att jag har sett att mina egna rexar helst håller sig till sina fränder och inte gärna blir direkt bundis med husisarna. Det verkar som om rexar och husisar tolererar varandra, men de blir inte så där nära så att de sover tillsammans, t.ex. Dessutom börjar min kropp bli väldigt sliten av andra orsaker, så det skulle vara rätt bra om jag kunde sluta ta allergimedicin varje dag... ja, jag är egentligen pälsdjursallergiker och jag har ätit medicin mot det i flera decennier nu för att kunna uppleva glädjen i att leva med djur. Rexar tål jag dock alldeles utmärkt, liksom iggisar... vissa raser fungerar bättre än andra, både när det gäller katt och hund, men allmänt sett tål jag välpälsade djur sämst (med undantag av siameser, som jag är superallergisk emot - tyvärr).

Kanske kan jag bli fodervärd? Jag är van att ta hand om andras djur och alla som lämnat djur i min vård har varit nöjda med hur jag sköter dem, så det skulle definitivt kunna vara en väg att gå. Fast då får det förstås bli en hona, eftersom jag inte orkar ha en fertil hane här hemma som skvätter och revirmarkerar överallt. Och honor får ungar, något jag däremot inte har någon erfarenhet av. Nåja, det man inte kan, kan man alltid lära sig. Tid har jag ju gott om, och nattvak är inga problem.

Fast allra helst skulle jag vilja ha en kastrerad omplaceringskille. Skall slänga ur mig tanken på några ställen online och se vad som händer...

Börjar bli lite stressad

Sen lördagskväll 

Jag vet, det låter inte klokt efter en vecka av mest sovande... men jag börjar känna mig smått stressad. Varför? För att min vilovecka, min retreat, är över efter i morgon. Och vid det här laget har jag insett att jag borde ha givit mig själv två veckor... för det är först nu jag börjar känna mig redo att ta itu med de där sakerna jag vill göra: framför allt att ställa fram utemöblerna och mäta upp odlingslotten (lännet, som de säger här) på min uteplats så att jag kan köpa impregnerat virke och bygga en ram runt den, täcka botten med markduk och fylla alltsammans med fräsch jord. Ramen skall framför allt skydda mina odlingar från diverse maskinförsedda marodörer - förra sommaren fick jag ju, som du kanske minns, nästan alla mina jordgubbsplantor förstörda för att en inhyrd trädgårdsmästare (mästare - ha!) körde åkgräsklipparen rakt över dem, trots att de fanns inne på min uteplats. Han klippte sönder häcken också... det skall inte få hända i år, jag tänker ringa hyresvärden och undanbe mig någon som helst hjälp med trädgårdsarbetet denna sommar. Det som finns på min uteplats sköter jag helst själv! Pallkragarna behöver också ny jord, förresten. I år skall jag framför allt satsa på potatis, gul lök och härdiga tomater i dem, medan jag har tänkt ha blommor (bl.a. pelargoner, som är en av mina älsklingsblommor) och kryddväxter i lännet. Skall bli så roligt att få börja odlingssäsongen!  

En annan sak som behöver göras är att städa i förrådet och ställa dit en mängd kartonger av olika storlekar som nu belamrar mitt sovrum. De innehåller bl.a. fotoalbum, inramade foton och annat som Perry hittat i huset och tagit hit, och som jag inte har vare sig tid eller ork att gå igenom just nu. Måste förresten tala med syskonen om alla fotoalbumen... de kanske vill ha foton, de också? Det hamdlar ju om samlingar från både vår barndom och från mammas och pappas släkter, så där finns många minnen samlade från minst fyra-fem generationers liv. Och där finns foton tillhöriga släktforskningen... foton på platser och människor som inte vi själva kände, men som tillhör vår bakgrundshistoria.

När alla kartongerna är väck, skall golven storstädas. Jag har börjat drömma om att få råd med en extremt tystgående dammsugare, så att jag kan städa när jag mår som bäst och orkar mest - vilket oftast är nattetid. Michelle har tipsat om en som tydligen är bra, och som ibland finns på rea för strax under tusenlappen (vilket betyder att den i vanliga fall kostar flera tusen) och som jag kanske kunde spara till... för det priset bör den ju vara hållbar, tänker jag, och då är det en investering som betalar sig på sikt.

En tredje sak jag planerar är att mäta upp en hörna av Marias uteplats och bygga henne en "pallkrage" av impregnerat virke som hon kan plantera i. Hon har en av huslängans allra minsta uteplatser, så det gäller att tänka till... men jag tror att jag har löst problemet, om hon har råd att köpa tre balkonglådor också. Det finns ju åtskilligt man kan odla i balkonglåda, och hon har ett fint plank som vind- och insynsskydd där det går alldeles utmärkt att hänga balkonglådor. 

Sist, men inte minst, har jag börjat plocka fram mina gamla målargrejor. D.v.s. lådan med akrylfärgerna och penslarna m.m. En duk har jag, den gav mig Alex för ganska länge sedan, och fler kan jag köpa billigt på Dollarstore. Hittar jag bara mina allra finaste konstnärspenslar också - de jag använde på den tiden jag skrev ikoner (ja, man målar inte ikoner - man skriver dem; det är som att kopiera gamla handskrifter fast i bild i stället för text) - skall jag nog komma igång med målandet igen. Det var alldeles för länge sedan, och jag har flera motiv i huvudet som jag vill fästa på duk...

Än så länge har dock ingenting av vikt hänt - jag fortsätter att vara trött och sova mycket. Blodsockret blir dock allt bättre! Och sockersuget har minskat. Jag mår betydligt bättre efter den här veckan, helt enkelt - men hur behåller jag den känslan?

Äldre inlägg